af vetenskapsakademien och blef 1902 professor vid Columbia-universitetet i New York. H. har egnat sig åt studiet af Kinas dialekter, skriftspråk och litteratur och därvid användt klassisk-filologisk metod på den kinesiska litteraturforskningen. Han har lämnat synnerligen värdefulla bidrag till kännedomen om de äldsta förbindelserna mellan Kina och Västerlandet och den äldsta kinesiska konsten. Bland hans arbeten märkas China and the roman Orient (1885), Textbook of documentary chinese (1885, 1888), Ancient porcelain (1888), Notes on the chinese documentary style (s. å.), Chinesische studien (1889—90), Über fremde einflüsse in der chinesischen kunst (1890), Über die einheimischen quellen zur geschichte der chinesischen malerei (1897), Über Wolga-Hunnen und Hiungnu (1899) och Die malerei in China (1900). T. J. A. Hirth du Frênes [dy frǟn], Rudolf, tysk målare, f. 1846 vid Gotha, elev af Ramberg och starkt påverkad af Leibl, väckte uppseende med sin Humleskörd (1870, museet i Breslau), har sedan målat koloristiskt kraftiga porträtt, bl. a. af målaren Schuch (1874, nya pinakoteket i München), och äfven genrer och naturstämningar (I gamla dagar, Judekyrkogården i Prag i snö m. fl.). G—g N. Hirtius, namn på en plebejisk familj i Rom, hvilkens mest kände medlem är Aulus Hirtius. Denne tjänade under Cæsar i Gallien (58—50 f. Kr.) och följde honom sedermera i andra fälttåg. Han blef 44 jämte Pansa vald till konsul för år 43 f. Kr., men drog sig efter Cæsars mord för en tid tillbaka till sin kära landtgård vid Tusculum. År 43 gick han dock i fält mot Antonius, som besegrades vid Mutina. I en drabbning, som 27 april 43 egde rum därstädes, stupade H. Han var en vetenskapligt bildad man och skriftställare. Af hans hand är den s. k. åttonde boken af Cæsars berättelse om kriget i Gallien (De bello gallico) samt antagligen äfven skildringen af kriget i Egypten m. fl. (Bellum alexandrinum). R. Tdh. Hirudin. Se Blodigel, sp. 723. Hirudo. Se Blodigel. <img l>Fig. 1. Hufvud af hussvalan.

Hirundinidæ l. Svalor, zool., utgöra en familj inom ordn. Tättingar, Passeriformes, bland fåglarna. De ha tarserna mycket korta och svaga, på främre sidan till större delen täckta af flera skilda plåtar. Näbben (jfr fig. 1) är tunn, bred, plattad, klufven ända under ögonen och i spetsen lindrigt nedböjd, med en inskärning bakom spetsen; hakvinkeln sträcker sig icke framom näsborrarna. Handpennorna äro nio till antalet (stundom förekommer ett rudiment till en tionde), mycket starkt förlängda och, hoplagda, omkr. tio gånger längre än tarsen, som är kort, hvarför svalorna gå med en viss svårighet. Stjärten är klufven och bildas af tolf pennor. Hithörande fåglar förekomma öfver alla delar af jorden med undantag af Nya Zeeland och polarländerna. I alla tempererade länder äro de flyttfåglar. De äro sällskapliga och lifliga samt flyga mesta tiden med synnerlig snabbhet omkring i luften för att fånga mjuka insekter, hvilka de jaga med uppspärradt gap och svälja hela. Då de hvila sig, sitta de på tak, stenar och andra upphöjda ställen; på marken sätta de sig endast undantagsvis. De ha föga behaglig sång och häcka kolonivis. Förr troddes rätt allmänt, att de tillbringade vintern i dvala på sjöbottnen. Möjligen har denna föreställning uppkommit på så sätt, att man sett strömstarar dyka ned i vattnet; eller ock kan svalornas vana att om höstarna massvis sitta i vassen ha gifvit anledning därtill. I Sverige finnas tre arter, representanter för lika många släkten. Ladusvalan, Hirundo rustica (fig. 2) igenkännes därpå, att stjärtens sidopennor äro synnerligen långa, hvarigenom stjärten blir mycket djupt klufven. Hannen har öfre kroppsdelarna och halsens sidor svarta, med blå glans, pannan och strupen mörkt rödbruna, undre delarna hvita, med rostbrun anstrykning, ving- och stjärtpennorna svarta, af de senare de båda mellersta enfärgade, de öfriga med en hvit fläck i inre fanet. Längden stiger till 21 cm. Honan har mindre brunt på strupen och pannan samt stjärtens sidopennor kortare. Ladusvalan är ytterligt vaksam och modig, hvarför den, då en roffågel visar sig, genast varnar andra fåglar medelst ett skarpt läte, hvilket dessa väl förstå, och ofta förföljer densamme. Af menige man anses ladusvalan kunna spå väder, enär den, då luften är klar och ren, flyger högre, men då det är mulet och regnigt, sväfvar lågt fram utefter marken. Orsaken till detta skiljaktiga beteende är den, att de insekter, som svalan förföljer, stiga högt, då luften är klar, men hålla sig nära jordytan vid mulet väder. Arten häckar allmänt öfver hela landet, vanligen inuti uthus, stundom äfven i klippor. Den bygger konstnärliga bon af lerjord, som klibbas tillsammans med saliv; de ha formen af en öppen, grund skål. Hussvalan, Chelidon urbica, har stjärtens sidopennor kortare, hvarigenom stjärten blir mindre djupt klufven; tarserna och tårna äro fjäderklädda. Öfre kroppsdelarna äro svarta med blå glans, undre delarna och öfvergumpen hvita, ving- och stjärtpennorna svarta. Längden utgör 15 cm. Hussvalan häckar allmänt öfver hela Sverige utanpå boningshus, under taklister och dylikt. Dess bon äro till formen runda och bestå af antingen lera eller jord. Backsvalan l. strandsvalan, Cotyle l. Cotile riparia, har stjärtens sidopennor korta, hvarigenom stjärten blir grundare klufven; tårna och tarserna äro nästan nakna. Öfre kroppsdelarna och ett bredt tvärband öfver bröstet äro gråbruna, undre delarna hvita, vingarna och stjärten svartbruna. Längden utgör 13—15 cm. I motsats till föregående arter uppsöker den ej människans boningar. Den häckar tämligen allmänt i närheten af vatten öfver hela Sverige samt gräfver med stor hastighet flera fot långa, vågräta gångar i jordbrinkar och sandbackar för att däri lägga sina ägg och hvila sig. Se vidare Klippsvalan. C. R. S.

Fig. 2. Ladusvalan, hanne.

Hirundo rustica, zool. Se Hirundinidæ. Hirvensalmi, finsk socken i S:t Michels härad och Mäntyharju domsaga, S:t Michels län, Finland. Socknen, hvars landareal utgör 453,1 kvkm., är till betydlig del upptagen af stora sjöar, hörande till Päijänne vattensystem. 6,972 inv. (1907).