Nordre älf samt i öfrigt af de dessa älfvar mötande vikarna af Kattegatt, Älfve-, Björkö-, Dana-, Hake-, Rifö- och Älfsborgsfjordarna. Ön är bergig och skogfattig, men dalarna äro väl odlade och mycket bördiga. Närheten till staden Göteborg har framkallat en mängd industriella anläggningar, i synnerhet inom den närmast liggande delen, Lundby socken, hvarest bland andra Lindholmens mekaniska verkstad är belägen och en stor och ordnad byggnadsverksamhet utvecklat sig, och blef vid 1906 års början denna socken i allt utom i kyrkligt hänseende införlifvad med Göteborgs stad. Äfven i den staden närbelägna Backa socken märkas flera industriella anläggningar, och dit är Göteborgs hospital för sinnessjuka förlagdt. — Ön är delad å, såsom ofvan nämnts, Göteborgs stad och å två härad, Västra Hisings härad och Östra Hisings härad (se dessa ord), af hvilka det förra räknas till Bohuslän och det senare, som efter frånskiljandet af Lundby socken utgöres af blott en midt å ön liggande liten socken, räknas till Västergötland. Arealen af ön är 19,495 har och folkmängden vid 1908 års slut var 19,474 personer, af hvilka 13,818 tillhörde den nämnda stadsdelen. K. S. Hisinger, svensk-finsk adlig ätt, härstammar från Olof Hising, en bondeson från Hisingen, d. 1595 som konungsfogde i Ulfvesunds (Kungsörs) län. Hans son, sonson och sonsons son voro borgmästare i Köping. Den sistnämndes son Mikaël Hisings (se nedan 1) son, bergsrådet Johan Hising, adlades 1770 med namnet H. Dennes kusin Karl och brorson Vilhelm blefvo 1784 adopterade. Ätten är utgången i Sverige. Johans son, ryttmästaren och bruksegaren Mikaël H. (f. 1758, d. 1829), immatrikulerades jämte andra ättmedlemmar 1818 på finska riddarhuset och erhöll 1819 finsk friherrlig värdighet. I Finland fortlefver släkten. 1. Mikaël Hising, bruksegare, f. 22 april 1687 i Köping, d. 15 okt. 1756 på Ådö i Uppland, studerade en tid i Uppsala, men slog sig sedan ned som handlande i sin födelsestad och flyttade 1711 till Stockholm som grosshandlare. Snart samlade han sig stor förmögenhet, inköpte 1725 Skogby och Billnäs järnbruk i Nyland samt 1727 Fagerviks (se d. o.) järnbruk och Dahls fabrik i Kimito. 1732 grundlade han Björkboda järnbruk i Dragsfjärds kapell. H. var riksdagsman för Stockholms stad vid riksdagen 1734. 2. Johan H., den förres son, bergsman, f. 31 jan. 1727 i Stockholm, d. 19 maj 1790 på Fagervik, blef student i Uppsala 1737 och inskrefs 1747 som auskultant i Bergskollegium, där han 1749 befordrades till vicenotarie. Genom resor till rikets förnämsta bergverk förvärfvade han sig stor erfarenhet i bergs- och brukshandteringen. Efter faderns död (1756) tog han 1758 afsked från sin tjänst i Bergskollegium och flyttade öfver till Finland, där han på sina efter fadern ärfda bruk införde en mängd förbättringar, genom hvilka han i hög grad bidrog att höja bergshandteringen i detta land. Äfven väckte han trädgårdsskötseln till lif genom att grundlägga storartade fruktträdgårdar och kryddgårdar. Därjämte sörjde han med stor omtanke för sina underhafvandes väl, inlade under dåliga år stora förtjänster om nödens mildrande, understödde med donationer Åbo universitet o. s. v. Han adlades 1770 med namnet Hisinger och fick 1778 bergsråds titel. <img l>

3. Vilhelm H., den förres brorson, kemist och fysiker, f. 23 dec. 1766 i Västmanland, d. 28 juni 1852 på Skinskatteberg, studerade vid Uppsala universitet och inskrefs 1786 vid Bergskollegium, men skilde sig snart därifrån och bosatte sig på landet, där han på sina fäderneärfda egendomar Skinskatteberg och Baggå (i Västmanland) egnade sig åt en vidsträckt bruksrörelse. Vid sidan af denna idkade han äfven omfattande vetenskapliga studier, genom hvilka han förvärfvade sig ett berättigadt hedersrum bland Sveriges naturforskare. Det var hufvudsakligen åt den oorganiska kemien, mineralogien och paleontologien han riktade sina forskningar. Bland de arbeten han inom dem utförde böra främst nämnas upptäckten af cerjorden (tillsammans med Berzelius, 1803) och undersökningarna öfver den elektriska strömmens verkningar på saltlösningar (äfvenledes i förening med Berzelius, s. å.), hvarvid det grundväsentliga sakförhållandet uppdagades, att den elektriska strömmen, då den går genom en ledande vätska, skiljer dennas beståndsdelar sålunda, att syret och syrorna taga vägen till den positiva polen, under det att brännbara kroppar och baser begifva sig till den negativa polen. Detta blef utgångspunkten för de i vetenskapens historia epokgörande elektrokemiska teorierna af Davy och Berzelius. Redogörelsen för denna undersökning är offentliggjord i Versuche betreffend die wirkung der elektrischen säule auf salze und auf einige von ihren basen (i Gehlens "Journal der chemie", bd I). Under vidsträckta resor i olika trakter af Skandinavien insamlade H. värderika bidrag till Sveriges och Norges geognosi och paleontologi. Sina storartade dithörande samlingar donerade han 1841 till Vet. akad., hvilken 1804 invalt honom till sin led. Utom en mängd mestadels i Vet. akad:s Handl. offentliggjorda mindre afhandlingar utgaf H. flera verk af större omfattning, bland hvilka må nämnas Samling till en minerographie öfver Sverige (I, 1790), Samling till en mineralogisk geographie öfver Sverige (1808), Afhandlingar i physik, chemie och mineralogie (6 bd, utg. i förening med Berzelius m. fl., 1806—18), Anteckningar i physik och geognosie under resor i Sverige och Norge (1819—39), Esquisse d'un tableau des pétrifications de la Suéde (1829; ny uppl. 1831), Geognostisk karta öfver medlersta och södra delarne af Sverige (1832), Handbok för mineraloger under resor i Sverige (1843), Icones petrificatorum Sueciæ, I (1835) och Lethæa suecica seu petrificata Sueciæ iconibus et characteribus illustrata (med 2 suppl., 1837—41). Han erhöll 1784 adlig värdighet. Öfver honom lät Vet. akad. 1859 slå en medalj (jfr fig.). 1 o. 2. (G. H—r.) 3. R. T—dt. Hisingerit, miner., ett efter mineralogen J. Hisinger uppkalladt becksvart, amorft,