väfnader försiggående lifsfenomenen, hvarigenom den kommit att utgöra en af biologiens allra viktigaste vetenskapsgrenar. Först med uppfinningen af mikroskopet, som möjliggör iakttagandet af smådelar, hvilka icke äro skönjbara för blotta ögat, har den histologiska vetenskapen kunnat komma till utveckling; och därför daterar den också sin upprinnelse från 1600-talet, sedan (omkr. 1600) de holländske glasögonsfabrikanterna Hans och Zacharias Janssen i Middelburg konstruerat sammansatta linssystem. Som histologiens grundläggare pläga framhållas italienaren M. Malpighi (1628—94) och holländaren A. van Leeuwenhoek (1632—1723). Den förre observerade blodkapillarerna samt undersökte lefverns, hjärnans, njurarnas och mjältens finare sammansättning. (Vissa i dessa organ ingående strukturer bära ännu i dag Malpighis namn). Den senare studerade flera skilda organs finare byggnad. I Leeuwenhoek är dock, kan man säga, histologiens barndomstid representerad; ty hans arbeten voro — i öfverensstämmelse med hans tids på kuriositeter riktade sinne — mindre studier planlagda efter en bestämd princip och vetenskaplig metod, än fastmera upptäckter af underbara ting, hvilka han kunde påvisa med sina optiska hjälpmedel hos föremål, där det obeväpnade ögat ej förmådde iakttaga något märkvärdigt. Först genom fransmannen M. Fr. X. Bichats (1771—1802) arbeten får histologien en fast vetenskaplig hållning. Hans grundtanke var att söka analysera organismen i enkla väfnader med skilda morfologiska och vitala egenskaper, genom hvilkas spel djurkroppens lifsyttringar ge sig till känna. Dåtidens mikroskop voro emellertid ytterligt primitiva och otillfredsställande, hvilket orsakade, att cell- och väfnadslärans utveckling förblef stillastående till fram emot midten af 1800-talet, då genom mikroskopets högst väsentliga förbättring en ny era inträdde. (Från 1807 och 1811 daterar sig framställningen af akromatiska objektivlinser, genom holländaren van Deyl och tysken Fraunhofer.) Histologien hade lyckan att under denna af en snabb och vidtgående utveckling utmärkta period bearbetas af den moderna histologiens grundläggare, tysken Th. Schwann (1810—82), som 1838 ådagalade, att den enskilda cellen utgör utgångspunkten för organismens alla skilda delar, och påvisade, på hvilken väg de olika väfnaderna framgå ur cellen. Mer eller mindre samtidigt med Schwann arbetade på histologiens fält forskare af så utomordentligt stor förtjänst som tyskarna J. Müller (1801—58), Schwanns lärare, M. Schultze (1825—74), Fr. von Leydig (1821—1908), K. A. von Kölliker (1817—1905), genom hvilken histologien införts i de medicinska studierna, R. Remak (1815—65), R. Virchow (1821—1902) och J. Ev. Purkinje (1787—1869). — Den nutida histologiens utveckling fortskrider med sällspord kraft och snabbhet; och det allmänt biologiska värdet af denna vetenskap stiger jämsides med denna utveckling. Det är emellertid ej endast de optiska hjälpmedlens oafbrutet fortskridande fullkomning, som äro grund till denna blomstrande kultur, utan därjämte utvecklingen af mikrokemien och histokemien (läran om väfnadernas kemiska reaktioner och sammansättning), hvaraf den moderna histologien ständigt betjänar sig och som den själf bearbetar (härdnings-, färgnings- och andra kemiska behandlingsmetoder). Tyskarna W. His (1831—1904), K. von Kupffer (1829—1902), W. Flemming (1843—1905), Th. Boveri (f. 1862), belgiern E. van Beneden (f. 1846), ungraren St. Apáthy (f. 1859), italienaren C. Golgi (f. 1843), spanjoren Ramon y Cajal (f. 1852), de både sistnämnde Nobelpristagare, äro moderna utländska forskare på histologiens område med världsrykte. — I Sverige ha redan länge funnits bearbetare af histologien af erkänd rang. A. Retzius (1796—1860), efter O. Rudbeck landets främste representant på det makroskopisk-anatomiska området samt en af den antropologiska forskningens banbrytare, har inlagt förtjänster äfven om histologiens utveckling. Kr. Lovén (1835—1904) upptäckte och beskref smakorganet hos däggdjuren, magsäckens lymfkärl m. m., A. Key (1832—1901) studerade smakorganet hos groddjur samt mjältens och njurens byggnad; tills. med G. Retzius publicerade han äfven undersökningar öfver nervsystemets bindväf och saftbanor. G. Retzius (f. 1842) har genom sina verk om hörselorganet, om nervsystemet och sinnesorganen hos ryggradslösa djur och ryggradsdjur m. m. af samtiden blifvit ställd bland den histologiska forskningens främste målsmän. Till en yngre generation af svenska histologer höra E. Müller (f. 1866), som särskildt bearbetat frågan om körtelcellernas förändringar i verksamhet och hvila, K. M. Fürst (f. 1854), som offentliggjort arbeten bl. a. om spermatozoernas struktur, J. A. Hammar (f. 1861), som bl. a. bearbetat broskets, ledgångarnas, bitestiklarnas och thymus' histologi, E. Holmgren (f. 1866), som upptäckt och skildrat cellernas trofospongier (se Cell, sp. 1381) samt bl. a. bearbetat nervcellernas och muskelcellernas histologi i verksamhet och hvila, och I. Broman (f. 1868), som bl. a. gjort ingående studier beträffande spermatozoernas byggnad. Flertalet mera betydande bearbetare af den histologiska vetenskapen har varit medicinskt bildadt. Redan länge har också histologien ingått som ett viktigt ämne i den medicinska utbildningen i kulturländerna. Först i våra dagar har emellertid histologien i Sverige fått en mera själfständig ställning inom den medicinska undervisningen, med egna lärarkrafter och egna institutioner. Landets första professur i detta ämne innehades af G. Retzius, för hvilken 1877 en personlig professur inrättades vid Karolinska institutet. Numera ega universiteten i Uppsala och Lund samt Karolinska institutet hvar sin själfständiga professur i denna vetenskap. E. Hgn. Histolys (af grek. histos, väfnad, och lysis, upplösning), det sönderfallande och den upplösning, som större eller mindre delar af kroppsväfnaderna undergå vid vissa djurs metamorfos. Åtminstone i vissa fall tyckas de s. k. fagocyterna l. vandrarcellerna taga en verksam del i denna de gamla väfnadernas förstöring. Vare sig detta varit fallet eller om förstöringen försiggått på rent kemisk väg, anses upplösningsprodukterna som näring komma de väfnader och organ till godo, som nybildas i de förstördas ställe. Äfven vid denna närings öfverförande till de platser, där nybildning eger rum, torde fagocyterna spela någon roll. G. A—z. Historia (grek. historia, undersökning), berättelse