Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hiss ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i allmänhet om en händelse, vare sig verklig
eller diktad. Som vetenskaplig term betecknar
ordet dels det som skett (jfr ty. geschichte),
d. v. s. själfva den förflutna utvecklingen,
dels framställningen eller berättelsen om denna
förflutna utveckling, dels den vetenskap,
som har till uppgift att ur källmaterialet
förvärfva kunskap om denna utveckling samt
framställa och förklara densamma. Svenska
folkets historia t. ex. betecknar sålunda såväl
svenska folkets föregående öden som skildringen
däraf och vetenskapen därom. — Historien som
vetenskap kan ha till objekt naturens utveckling,
däri inbegripen människans som fysisk varelse,
naturhistoria, eller den mänskliga kulturens
utveckling, kulturhistoria. Då termen
historia användes utan särskildt tillägg,
afser den uteslutande det sistnämnda objektet,
d. v. s. den mänskliga kulturutvecklingen eller
någon del däraf. — På grund af källmaterialets
beskaffenhet och däraf föranledda olikheter i
metod, visshet och framställningssätt brukar
man skilja mellan den förhistoriska vetenskapen
l. förhistoria, som söker förklara de mänskliga
kulturfenomenens uppkomst och fastställa deras
primitiva utvecklingsstadier, och den egentliga
historien, som sysslar med den mänskliga
kulturen under den tid, för hvilken en till
sitt förlopp och i sitt orsaksförhållande
någorlunda sammanhängande utveckling kan
konstateras. Den förhistoriska vetenskapen
arbetar dock knappt såsom själfständig vetenskap
för sig, utan framträder hufvudsakligen såsom del
af arkeologien, etnografien och den jämförande
språkvetenskapen, hvilka vetenskaper behandla
olika delar af det förhistoriska källmaterialet
och söka att genom slutledningar från yngre
likartadt material ytterligare belysa de
förhistoriska problemen. Liksom naturhistorien
från viss synpunkt utgör inledning till
förhistorien och har med denna gemensamma
gränsområden, så förhåller sig förhistorien till
den egentliga historien. Historien i egentlig
mening kan således definieras som vetenskapen om
den mänskliga kulturens utveckling från primitiva
kulturstadier till dess nuvarande ståndpunkt.
På grund af materialets oerhörda omfattning
och svårigheten att från enhetlig synpunkt
systematisera och framställa detsamma
utgör historien i sin ofvan angifna fulla
omfattning, universalhistoria, världshistoria,
världskulturhistoria, ännu snarare ett
vetenskapligt program än en verklig vetenskap,
men är som sådant en nödvändig fordran, som det
måste erkännas vara den historiska vetenskapens
främsta uppgift att förverkliga. Alla försök
härtill äro ännu mycket ofullkomliga. Vid
sidan af universalhistorien, som principiellt
fasthåller objektet i sin helhet, står folk-
l. nationalhistorien, som begränsar
detsamma till ett folks utveckling, fattad som
ett helt för sig. Denna af såväl källornas
beskaffenhet som det historiska intresset
betingade begränsning af historiens objekt
lämnar otvifvelaktigt den mest odlade och
mest fruktbringande formen af historiens
vetenskap. Nationalhistorikern måste dock alltid
erinra sig, att ett folk är en del af ett större
helt och står i ständig växelverkan med andra
folk, hvarför den djupaste förklaringen till dess
öden ofta ligger i företeelser, som väsentligen
falla utom detsamma själft. Att på samma gång
konsekvent begränsa sig till ett visst folks
historia och taga tillräcklig hänsyn
till de yttre inflytelserna därpå är en
af den nationella historieskrifningens
svåraste uppgifter. Objektet kan naturligtvis
utgöras äfven af en särskild grupp af folk,
ett kultursystem, som alltid förefinnes som
mellanled, säkerligen i många grader, mellan
det enskilda folket och mänskligheten, eller
ock kan det ytterligare begränsas till en
del af ett folk ända ned till kommunen eller
orten, kommunhistoria, lokalhistoria, eller
släkten och individen, släkthistoria, biografi,
personhistoria.
Från helt annan synpunkt sönderfaller historien
i politisk historia, som behandlar statslifvets
utveckling (staten eller statssystemet), religions-
och kyrkohistoria, näringarnas (handelns,
industriens, jordbrukets etc.) historia,
vetenskapens, litteraturens och konstens historia
m. fl. Af dessa historiska specialdiscipliner
intar gifvetvis den politiska historien det
främsta rummet både på grund af de politiska
företeelsernas stora vikt och centrala plats i
folkens öden och därför, att dessa företeelser
tidigast och allmännast varit föremål för
historisk forskning och berättelse. Den politiska
historien är den äldsta formen af historia, och
öfriga historiska specialdiscipliner ha utvecklat
sig relativt sent till full själfständighet. På
grund af denna företrädesställning brukar stundom
politisk historia likställas med historia
i allmänhet, särskildt i dagligt tal och af
allmänheten, men äfven i fackkretsar. Denna
begreppsförväxling är förklarlig, men kanske
ej fullt lämplig. — Stundom brukar politisk
historia motsättas sammanfattningen af öfriga
historiska specialdiscipliner som kulturhistoria
i egentlig mening. Denna användning af ordet
kulturhistoria är likaledes föga lämplig och
har åstadkommit mycken förvirring och onödig
strid. Framstegen i politisk organisation och
åskådning höra lika väl till den mänskliga
kulturens vinningar som framstegen inom
hvarje annat område af mänsklig odling, och den
allsidiga kulturhistorien kan omöjligt frånse det
politiska lifvet. Detta bör tvärtom tillerkännas
en central plats i den allmänna historiska
utvecklingen. Det bildar liksom stommen för det
öfriga kulturlifvet. Den statliga organisationen
ger ett folk den inre frid och det yttre skydd,
hvarförutan en själfständig odling är omöjlig,
den är det ständigt närvarande villkoret för
all kultur och på samma gång en af dess främsta
frukter. Till statslifvet som det centrala låta
alla andra kulturföreteelser lätt och organiskt
anknyta sig, och dess epoker bilda i regel de
allmänna epokerna i ett folks historia. Därmed
är intet sagdt ang. proportionen mellan
de enskilda utvecklingsgrenarna eller det
mått, enligt hvilket hvar och en af dem bör
beaktas vid en allsidig betraktelse af den
historiska utvecklingen. I detta afseende har
otvifvelaktigt den äldre historieskrifningen
ensidigt nog framhäft den politiska historien
och gifvit de öfriga kulturföreteelserna ett
alltför snäft utrymme. Själfva kompositionen
eller det riktiga afvägandet i förhållande till
hvarandra af de olika utvecklingsmomenten är och
torde förblifva en af de största svårigheterna
för den allmänna framställningen af ett folks
historia, och samma problem möter naturligtvis
vid den universella historien. Olika skolor och
olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
