i allmänhet om en händelse, vare sig verklig eller diktad. Som vetenskaplig term betecknar ordet dels det som skett (jfr ty. geschichte), d. v. s. själfva den förflutna utvecklingen, dels framställningen eller berättelsen om denna förflutna utveckling, dels den vetenskap, som har till uppgift att ur källmaterialet förvärfva kunskap om denna utveckling samt framställa och förklara densamma. Svenska folkets historia t. ex. betecknar sålunda såväl svenska folkets föregående öden som skildringen däraf och vetenskapen därom. — Historien som vetenskap kan ha till objekt naturens utveckling, däri inbegripen människans som fysisk varelse, naturhistoria, eller den mänskliga kulturens utveckling, kulturhistoria. Då termen historia användes utan särskildt tillägg, afser den uteslutande det sistnämnda objektet, d. v. s. den mänskliga kulturutvecklingen eller någon del däraf. — På grund af källmaterialets beskaffenhet och däraf föranledda olikheter i metod, visshet och framställningssätt brukar man skilja mellan den förhistoriska vetenskapen l. förhistoria, som söker förklara de mänskliga kulturfenomenens uppkomst och fastställa deras primitiva utvecklingsstadier, och den egentliga historien, som sysslar med den mänskliga kulturen under den tid, för hvilken en till sitt förlopp och i sitt orsaksförhållande någorlunda sammanhängande utveckling kan konstateras. Den förhistoriska vetenskapen arbetar dock knappt såsom själfständig vetenskap för sig, utan framträder hufvudsakligen såsom del af arkeologien, etnografien och den jämförande språkvetenskapen, hvilka vetenskaper behandla olika delar af det förhistoriska källmaterialet och söka att genom slutledningar från yngre likartadt material ytterligare belysa de förhistoriska problemen. Liksom naturhistorien från viss synpunkt utgör inledning till förhistorien och har med denna gemensamma gränsområden, så förhåller sig förhistorien till den egentliga historien. Historien i egentlig mening kan således definieras som vetenskapen om den mänskliga kulturens utveckling från primitiva kulturstadier till dess nuvarande ståndpunkt. På grund af materialets oerhörda omfattning och svårigheten att från enhetlig synpunkt systematisera och framställa detsamma utgör historien i sin ofvan angifna fulla omfattning, universalhistoria, världshistoria, världskulturhistoria, ännu snarare ett vetenskapligt program än en verklig vetenskap, men är som sådant en nödvändig fordran, som det måste erkännas vara den historiska vetenskapens främsta uppgift att förverkliga. Alla försök härtill äro ännu mycket ofullkomliga. Vid sidan af universalhistorien, som principiellt fasthåller objektet i sin helhet, står folk- l. nationalhistorien, som begränsar detsamma till ett folks utveckling, fattad som ett helt för sig. Denna af såväl källornas beskaffenhet som det historiska intresset betingade begränsning af historiens objekt lämnar otvifvelaktigt den mest odlade och mest fruktbringande formen af historiens vetenskap. Nationalhistorikern måste dock alltid erinra sig, att ett folk är en del af ett större helt och står i ständig växelverkan med andra folk, hvarför den djupaste förklaringen till dess öden ofta ligger i företeelser, som väsentligen falla utom detsamma själft. Att på samma gång konsekvent begränsa sig till ett visst folks historia och taga tillräcklig hänsyn till de yttre inflytelserna därpå är en af den nationella historieskrifningens svåraste uppgifter. Objektet kan naturligtvis utgöras äfven af en särskild grupp af folk, ett kultursystem, som alltid förefinnes som mellanled, säkerligen i många grader, mellan det enskilda folket och mänskligheten, eller ock kan det ytterligare begränsas till en del af ett folk ända ned till kommunen eller orten, kommunhistoria, lokalhistoria, eller släkten och individen, släkthistoria, biografi, personhistoria. Från helt annan synpunkt sönderfaller historien i politisk historia, som behandlar statslifvets utveckling (staten eller statssystemet), religions- och kyrkohistoria, näringarnas (handelns, industriens, jordbrukets etc.) historia, vetenskapens, litteraturens och konstens historia m. fl. Af dessa historiska specialdiscipliner intar gifvetvis den politiska historien det främsta rummet både på grund af de politiska företeelsernas stora vikt och centrala plats i folkens öden och därför, att dessa företeelser tidigast och allmännast varit föremål för historisk forskning och berättelse. Den politiska historien är den äldsta formen af historia, och öfriga historiska specialdiscipliner ha utvecklat sig relativt sent till full själfständighet. På grund af denna företrädesställning brukar stundom politisk historia likställas med historia i allmänhet, särskildt i dagligt tal och af allmänheten, men äfven i fackkretsar. Denna begreppsförväxling är förklarlig, men kanske ej fullt lämplig. — Stundom brukar politisk historia motsättas sammanfattningen af öfriga historiska specialdiscipliner som kulturhistoria i egentlig mening. Denna användning af ordet kulturhistoria är likaledes föga lämplig och har åstadkommit mycken förvirring och onödig strid. Framstegen i politisk organisation och åskådning höra lika väl till den mänskliga kulturens vinningar som framstegen inom hvarje annat område af mänsklig odling, och den allsidiga kulturhistorien kan omöjligt frånse det politiska lifvet. Detta bör tvärtom tillerkännas en central plats i den allmänna historiska utvecklingen. Det bildar liksom stommen för det öfriga kulturlifvet. Den statliga organisationen ger ett folk den inre frid och det yttre skydd, hvarförutan en själfständig odling är omöjlig, den är det ständigt närvarande villkoret för all kultur och på samma gång en af dess främsta frukter. Till statslifvet som det centrala låta alla andra kulturföreteelser lätt och organiskt anknyta sig, och dess epoker bilda i regel de allmänna epokerna i ett folks historia. Därmed är intet sagdt ang. proportionen mellan de enskilda utvecklingsgrenarna eller det mått, enligt hvilket hvar och en af dem bör beaktas vid en allsidig betraktelse af den historiska utvecklingen. I detta afseende har otvifvelaktigt den äldre historieskrifningen ensidigt nog framhäft den politiska historien och gifvit de öfriga kulturföreteelserna ett alltför snäft utrymme. Själfva kompositionen eller det riktiga afvägandet i förhållande till hvarandra af de olika utvecklingsmomenten är och torde förblifva en af de största svårigheterna för den allmänna framställningen af ett folks historia, och samma problem möter naturligtvis vid den universella historien. Olika skolor och olika