Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författarindividualiteter komma alltid att härutinnan intaga
olika ståndpunkter.
Äfven den politiska historien sönderfaller
i särskilda specialvetenskaper, allteftersom
någon viss gren af densamma särskildt göres till
föremål för vetenskaplig behandling, såsom
författnings- och förvaltningshistoria, diplomatisk
historia, ekonomisk-social historia m. fl. Inom
den politiska historien lägga olika skolor eller
riktningar hufvudvikten på än den ena, än den
andra af dessa grenar, och alla dessa riktningar
ha sina företräden. Betonandet af författnings-
och förvaltningsproblemen, som särskildt förekom
under liberalismens glansdagar, då folkens
utveckling till frihet och själfstyrelse tedde
sig som det centrala i historien, bidrog att
klargöra den statliga organisationens betydelse
i folkens lif. Den diplomatiserande riktningen
vidgade blicken öfver den enskilda staten och
stärkte känslan af dess sammanhang med den
universella utvecklingen. Den ekonomisk-sociala
skolan har väsentligt fördjupat insikten om de
drifvande krafterna i folkens inre lif. Alla
dylika riktningar gå gärna till ensidighet, men
de äro nödvändiga, emedan olika tider ha olika
intressen och ställa olika frågor, så att säga,
till det historiska materialet.
Som historiens hjälpvetenskaper kunna i
vidsträckt mening så godt som de flesta andra
vetenskaper tjänstgöra; särskildt gäller detta
språkvetenskapen, geografien, statistiken,
etnografien och psykologien. I egentligaste
mening hjälpvetenskaper till historien, såsom
uteslutande eller väsentligen till för att
tjäna den historiska forskningen — på samma
gång naturligtvis själfva grenar däraf —
äro kronologi, politisk geografi, paleografi,
diplomatik, sfragistik, numismatik, heraldik
och genealogi m. fl. Dessutom kan naturligtvis
hvarje historisk specialvetenskap betraktas som
hjälpvetenskap åt de andra.
Den historiska vetenskapens källor utgöras af
bevarade rester från den förgångna utvecklingen
och traditioner därom. Till sådana rester höra
fornsaker eller fornlämningar af hvarjehanda
art, seder och bruk, sägner och myter,
språkliga företeelser, såsom ordformer och
namn m. m., samt slutligen skriftliga rester,
såsom inskrifter, urkunder, akter, bref och
samtida anteckningar i historiskt syfte. De
skriftliga källorna förutsätta en viss grad
af kultur och kunna således ej förekomma på
mer primitiva kulturstadier. Vid stigande
odling blifva de allt mera betydelsefulla och
utgöra på ett utveckladt kulturstadium det
ojämförligt viktigaste källmaterialet. Sedan
publicistiken utvecklats och tryckandet af
aktstycken alltmer kommit i bruk i förvaltningen,
ersättas skrifna källor i allt högre grad med
tryckta. De skriftliga källorna ega mycket
olika källvärde. Urkunder, akter och bref,
såsom omedelbara vittnesbörd om eller moment
i den historiska utvecklingsprocessen, ega
gifvetvis det främsta värdet, men redan af
detta källmaterial är en stor del, nämligen
allt af refererande art, såsom protokoll och
bref, mer eller mindre subjektivt färgad och
speglar utvecklingen, sådan den ter sig för en
personlig deltagare eller iakttagare. Än mer
är detta fallet med alla minnesanteckningar i
historiskt syfte, såsom diarier, kalendarier,
annaler m. m. och, särskildt i nyare tid,
enskilda dagböcker och
memoarer. Dessa anteckningars värde beror i
hög grad på tiden, när de nedskrifvits, och
på nedskrifvarens personliga omdömesförmåga,
opartiskhet och mer eller mindre direkta
upplefvelse af det berättade. I historiskt
syfte gjorda bearbetningar af källorna ega
naturligtvis intet källvärde, annat än för
så vidt de källor, hvarpå de stödja sig, äro
förkomna. Detta är särskildt fallet beträffande
de klassiska folkens historia.
Den historiska vetenskapen har först att samla
och sofra källmaterialet, att fastställa de
olika källornas karaktär och värde såväl i
och för sig som i förhållande till hvarandra
och att genom riktig tolkning af desamma
uttaga deras väsentliga innehåll. Därnäst
gäller det att bearbeta det så vunna faktiska
materialet, att genom urval och kombination
vinna en sammanhängande bild af den förflutna
utvecklingen samt slutligen att i historisk
mening förklara densamma. Historien åsyftar
ingalunda att anteckna allt, som skett; dess
arbete är grundadt på ett urval af sådana fakta,
som synas ega någon historisk betydelse. Ett
dylikt val är alltid subjektivt och hvilar på
en värdesättning, som förutsätter någon norm
för bedömandet. Sammanställningen af fakta
i förhållandet af orsak och följd innebär
likaledes ett personligt afgörande. Vid
skildringen af en konkret händelse måste alltid
historikerns fantasi vara verksam för att af ett
relativt ringa antal fakta åstadkomma bilden
af en verklighet, som i sig är outtömlig på
individuella moment. Än mer spela historikerns
personliga intelligens och uppfattning en roll,
när det gäller att i högre mening förklara de
historiska företeelserna, d. v. s. att finna icke
blott deras närmaste empiriska anledningar, utan
äfven deras allmänna, djupare liggande eller
aflägsna orsaker, att urskilja, i hvad mån de
framgå som resultat af efter nödvändiga lagar
verkande krafter eller af personligheters fria
och medvetna viljeinsatser samt att klargöra
deras betydelse för en utveckling, som måste
tänkas tendera mot något mål.
Utvecklingens begrepp är den moderna historiska
vetenskapens fundamentalbegrepp. Vid all
utveckling måste man tänka ett mål, till
hvilket denna utveckling sträfvar, och lagar,
efter hvilka den sker. Hvad den mänskliga
utvecklingens mål i stort sedt är, är naturligen
för oss människor fördoldt, men att ett mål
finnes, är ett postulat af vårt förstånd och
vår moraliska känsla. En utveckling utan mål
vore värdelös och intresselös. Historien som
erfarenhetsvetenskap kan ej besvara denna fråga,
utan öfverlämnar detta åt den filosofiska
spekulationen, hvars olika ståndpunkter till
problemet bero på, i hvad mån den erkänner
människans inre erfarenhet af något, som i sig
eger evighetsvärde, eller icke. Historikern kan
emellertid icke undgå att intaga ståndpunkt
till de olika världsåskådningar, som ligga
bakom filosofiens olika svar, eller att för
sig annotera sådana moment i den historiska
utvecklingen, som synas honom bestyrka ett visst
ändamål därmed. Ju mer omfattande det objekt är,
som historikern behandlar, desto intimare blir
beröringen mellan historiens rent empiriska
vetenskap och den gren af den spekulativa
vetenskapen, som kallas historiens filosofi
(se d. o.). Om en sådan vetenskap, och därmed
i själfva verket världshistorien som vetenskap
i strängare mening, är möjlig på annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
