författarindividualiteter komma alltid att härutinnan intaga olika ståndpunkter. Äfven den politiska historien sönderfaller i särskilda specialvetenskaper, allteftersom någon viss gren af densamma särskildt göres till föremål för vetenskaplig behandling, såsom författnings- och förvaltningshistoria, diplomatisk historia, ekonomisk-social historia m. fl. Inom den politiska historien lägga olika skolor eller riktningar hufvudvikten på än den ena, än den andra af dessa grenar, och alla dessa riktningar ha sina företräden. Betonandet af författnings- och förvaltningsproblemen, som särskildt förekom under liberalismens glansdagar, då folkens utveckling till frihet och själfstyrelse tedde sig som det centrala i historien, bidrog att klargöra den statliga organisationens betydelse i folkens lif. Den diplomatiserande riktningen vidgade blicken öfver den enskilda staten och stärkte känslan af dess sammanhang med den universella utvecklingen. Den ekonomisk-sociala skolan har väsentligt fördjupat insikten om de drifvande krafterna i folkens inre lif. Alla dylika riktningar gå gärna till ensidighet, men de äro nödvändiga, emedan olika tider ha olika intressen och ställa olika frågor, så att säga, till det historiska materialet. Som historiens hjälpvetenskaper kunna i vidsträckt mening så godt som de flesta andra vetenskaper tjänstgöra; särskildt gäller detta språkvetenskapen, geografien, statistiken, etnografien och psykologien. I egentligaste mening hjälpvetenskaper till historien, såsom uteslutande eller väsentligen till för att tjäna den historiska forskningen — på samma gång naturligtvis själfva grenar däraf — äro kronologi, politisk geografi, paleografi, diplomatik, sfragistik, numismatik, heraldik och genealogi m. fl. Dessutom kan naturligtvis hvarje historisk specialvetenskap betraktas som hjälpvetenskap åt de andra. Den historiska vetenskapens källor utgöras af bevarade rester från den förgångna utvecklingen och traditioner därom. Till sådana rester höra fornsaker eller fornlämningar af hvarjehanda art, seder och bruk, sägner och myter, språkliga företeelser, såsom ordformer och namn m. m., samt slutligen skriftliga rester, såsom inskrifter, urkunder, akter, bref och samtida anteckningar i historiskt syfte. De skriftliga källorna förutsätta en viss grad af kultur och kunna således ej förekomma på mer primitiva kulturstadier. Vid stigande odling blifva de allt mera betydelsefulla och utgöra på ett utveckladt kulturstadium det ojämförligt viktigaste källmaterialet. Sedan publicistiken utvecklats och tryckandet af aktstycken alltmer kommit i bruk i förvaltningen, ersättas skrifna källor i allt högre grad med tryckta. De skriftliga källorna ega mycket olika källvärde. Urkunder, akter och bref, såsom omedelbara vittnesbörd om eller moment i den historiska utvecklingsprocessen, ega gifvetvis det främsta värdet, men redan af detta källmaterial är en stor del, nämligen allt af refererande art, såsom protokoll och bref, mer eller mindre subjektivt färgad och speglar utvecklingen, sådan den ter sig för en personlig deltagare eller iakttagare. Än mer är detta fallet med alla minnesanteckningar i historiskt syfte, såsom diarier, kalendarier, annaler m. m. och, särskildt i nyare tid, enskilda dagböcker och memoarer. Dessa anteckningars värde beror i hög grad på tiden, när de nedskrifvits, och på nedskrifvarens personliga omdömesförmåga, opartiskhet och mer eller mindre direkta upplefvelse af det berättade. I historiskt syfte gjorda bearbetningar af källorna ega naturligtvis intet källvärde, annat än för så vidt de källor, hvarpå de stödja sig, äro förkomna. Detta är särskildt fallet beträffande de klassiska folkens historia. Den historiska vetenskapen har först att samla och sofra källmaterialet, att fastställa de olika källornas karaktär och värde såväl i och för sig som i förhållande till hvarandra och att genom riktig tolkning af desamma uttaga deras väsentliga innehåll. Därnäst gäller det att bearbeta det så vunna faktiska materialet, att genom urval och kombination vinna en sammanhängande bild af den förflutna utvecklingen samt slutligen att i historisk mening förklara densamma. Historien åsyftar ingalunda att anteckna allt, som skett; dess arbete är grundadt på ett urval af sådana fakta, som synas ega någon historisk betydelse. Ett dylikt val är alltid subjektivt och hvilar på en värdesättning, som förutsätter någon norm för bedömandet. Sammanställningen af fakta i förhållandet af orsak och följd innebär likaledes ett personligt afgörande. Vid skildringen af en konkret händelse måste alltid historikerns fantasi vara verksam för att af ett relativt ringa antal fakta åstadkomma bilden af en verklighet, som i sig är outtömlig på individuella moment. Än mer spela historikerns personliga intelligens och uppfattning en roll, när det gäller att i högre mening förklara de historiska företeelserna, d. v. s. att finna icke blott deras närmaste empiriska anledningar, utan äfven deras allmänna, djupare liggande eller aflägsna orsaker, att urskilja, i hvad mån de framgå som resultat af efter nödvändiga lagar verkande krafter eller af personligheters fria och medvetna viljeinsatser samt att klargöra deras betydelse för en utveckling, som måste tänkas tendera mot något mål. Utvecklingens begrepp är den moderna historiska vetenskapens fundamentalbegrepp. Vid all utveckling måste man tänka ett mål, till hvilket denna utveckling sträfvar, och lagar, efter hvilka den sker. Hvad den mänskliga utvecklingens mål i stort sedt är, är naturligen för oss människor fördoldt, men att ett mål finnes, är ett postulat af vårt förstånd och vår moraliska känsla. En utveckling utan mål vore värdelös och intresselös. Historien som erfarenhetsvetenskap kan ej besvara denna fråga, utan öfverlämnar detta åt den filosofiska spekulationen, hvars olika ståndpunkter till problemet bero på, i hvad mån den erkänner människans inre erfarenhet af något, som i sig eger evighetsvärde, eller icke. Historikern kan emellertid icke undgå att intaga ståndpunkt till de olika världsåskådningar, som ligga bakom filosofiens olika svar, eller att för sig annotera sådana moment i den historiska utvecklingen, som synas honom bestyrka ett visst ändamål därmed. Ju mer omfattande det objekt är, som historikern behandlar, desto intimare blir beröringen mellan historiens rent empiriska vetenskap och den gren af den spekulativa vetenskapen, som kallas historiens filosofi (se d. o.). Om en sådan vetenskap, och därmed i själfva verket världshistorien som vetenskap i strängare mening, är möjlig på annan