grundval än en idealistisk världsåskådning, torde visserligen kunna ifrågasättas. — Utveckling förutsätter också lagbundenhet. Utan lagar skulle den bli ett regellöst aggregat af fakta och därmed förvandlas till en godtycklig och intresselös slump. Dessa lagar kunna sökas genom abstraktion ur det empiriska materialet, således på induktiv väg, liksom naturvetenskapens, eller härledas ur spekulativa principer. Historien kan dock aldrig förvandlas till en naturvetenskap, ej heller till en filosofisk disciplin. Ty lika visst som den mänskliga utvecklingen i stort sedt är lagbunden och därmed innehåller ett moment af nödvändighet, lika visst är den också beroende af den mänskliga fria viljans afgöranden, som ständigt ingripa i densamma. Förhållandet mellan nödvändighet och frihet, mellan de allmänna lagar, som behärska den enskilde, och individens fria viljeinsatser i historien, är ett af spekulationens svåraste problem. Historien måste förutsätta båda dessa utvecklingsfaktorer, ehuru det sedan beror af de historiske tänkarnas olika individualitet att skarpare betona den ena eller andra af dem. I förhållande till ofvan angifna uppgifter för historien framträda inom densamma olika riktningar. Sålunda skiljes mellan den berättande historien, som framför allt afser att skildra så konkret eller liffullt som möjligt en förfluten tids händelser och personligheter, och den reflekterande historien, som städse fasthåller utvecklingssynpunkten och framför allt vill förklara fakta och påvisa deras betydelse; man brukar också säga deskriptiv och genetisk historia. Inom den senare arten, som gifvetvis är den från vetenskaplig synpunkt högre, liksom den också framträdt senare i tiden (egentligen först med romantiken), framträda olika riktningar, allteftersom en idealistisk världsåskådning eller en materialistisk och positivistisk behärskar uppfattningen, eller allteftersom den mänskliga friheten erkännes eller negeras. Inom den historiska vetenskapens läger ha utkämpats och komma att utkämpas häftiga strider om dessa principiella spörsmål, och säkerligen göra alla de olika riktningarna sin betydelsefulla insats i historiens utveckling som vetenskap. Mer än den principiella diskussionen betyder dock genomförandet i ett stort historiskt verk af en viss ståndpunkt. Den historiska utvecklingen representerar ett oafbrutet skeende. För att kunna öfverskåda den oafbrutna händelsekedjan måste emellertid historikern uppdela densamma i afdelningar, s. k. tidsskeden, tidehvarf, perioder, epoker. Slutpunkten för en sålunda bestämd afdelning, på samma gång utgångspunkten för en ny, kallas en historisk epok. Dylika kunna egentligen fixeras i oändligt antal. Hvarje händelse har sin begynnelse, sitt kulmen och sitt slut och ingår själf som moment i en större, sammansatt händelse, som likaledes har sina epoker. Genom att utsträcka betraktelsen ser historikern, huru smärre epoker bilda naturliga underafdelningar af större sådana, och når slutligen till några få stora hufvudepoker för det historiska materialets systematisering. All epokindelning är mer eller mindre subjektiv och provisorisk, då synpunkten, hvarifrån den göres, städse ändras med den fortgående utvecklingen. Den blir äfven i någon mån olika för särskilda grenar af historien. På grund af det intima sammanhanget mellan de olika sidorna af mänsklig odling ha dock de större epokerna allmän giltighet, och detta i högre grad, ju mer omfattande de äro. Medan smärre epoker kunna bestämmas till en viss händelse, kunna de stora epokerna endast begränsas till vissa genomgripande förändringar i folkens lif, hvilka ofta falla inom en längre tidrymd; försöken att fixera dylika hufvudepoker till ett visst årtal eller datum äro naiva och godtyckliga. Svårast att bestämma och på samma gång de viktigaste äro den universella historiens hufvudepoker. De senantike kristne universalhistorikerna indelade världshistorien efter världsåldrar. Under medeltiden uppkom en därmed konkurrerande indelning i tiden före och efter Kristi födelse, en åskådning, som satt sitt märke i de europeiska folkens tidräkning. Renässansens historiska åskådning bestämdes af den uppfattningen, att tiden från den klassiska kulturens undergång till dess återuppståndelse var en mellantid mellan de egentliga kulturåldrarna, utmärkt af barbari och vidskepelse. Först under senare delen af 1700-talet drogs konsekvensen häraf genom en indelning af historien i gamla tidens, medeltidens och nya tidens historia, hvilken blef allmänt accepterad och närmare preciserad därhän, att gamla tiden ansågs sluta med Västromerska kejsardömets fall 476 e. Kr. och nya tiden börja med upptäckten af Amerika 1492. Ehuru ytterst bristfällig och ovetenskaplig, har denna indelning behärskat den världshistoriska handbokslitteraturen (om ock med någon variation beträffande epokårens val) intill våra dagar. Af den moderna universalhistoriska vetenskapen är den tämligen öfvergifven, utan att dock en annan indelning allmänt trängt igenom. Så mycket är dock klart, att medeltiden och nya tiden äro att betrakta endast som underafdelningar af en gemensam stor världshistorisk epok, som kan kallas de kristna, moderna kulturfolkens historia. Den ofantliga utsträckning bakåt i tiden, som den gamla historien vunnit genom upptäckten af rika källor för den äldre orientaliska historien, gör äfven denna period tämligen olämplig och motiverar en indelning af densamma i de äldre orientaliska Medelhafsfolkens kulturutveckling och de klassiska folkens. I stället för den brukliga indelningen skulle således lämpligen kunna sättas: de äldre orientaliska folkens historia (från dess källsprång i den gammalbabyloniska och egyptiska kulturen till hela denna äldsta kulturvärlds sammanfattning i det persiska världsriket), de klassiska folkens (grekers och romares) historia (från deras medvetna emancipation från Orientens inflytande till deras sammanfattning i det romerska världsväldet och dess slutliga undergång eller omformande genom kristendomens seger och folkvandringarna, omkr. 500 e. Kr.) och de kristna, företrädesvis romansk-germanska (och slaviska) folkens historia. Men det är att märka, att denna epokindelning rör blott den kulturvärld, som vi hittills uppfattat som den egentliga världskulturens bärare. Utanför hela denna utveckling står den östasiatiska kulturvärlden, hvars historia förlöper parallellt med Medelhafskulturens eller den europeiska kulturens, utan att annat än tillfälligtvis beröra densamma, och som naturligtvis har helt andra hufvudepoker. Först i våra dagar tyckas dessa båda stora kulturkretsar på allvar mötas till konflikt eller samarbete; vi stå i eminent mening inför en stor världshistorisk epok, som otvifvelaktigt kommer att i betydande mån förändra den