hittillsvarande uppfattningen af världshistorien och dess epoker. Inom dessa epoker grupperar universalhistorikern det historiska materialet. För att vinna öfverskådlighet och klarhet inrycker han inom området för sin betraktelse det ena folket efter det andra, allteftersom det gör sitt inträde i den stora allmänna utvecklingsprocessen, och dröjer då vanligen, för att förklara denna nya insats däri, ett ögonblick vid detta folks föregående öden. Så t. ex. ha germanerna visserligen en betydelsefull utveckling samtidigt med den äldre orientaliska och klassiska historien, men först när deras beröring med den antika kulturvärlden blir lifligare och får betydelse för den mänskliga kulturutvecklingen i sin helhet, observerar världshistorien dem, för dem in i berättelsen och kastar därvid en blick tillbaka på deras tidigare historia. Universalhistorien begränsar sig således till de folk, som i någon mån påverkat den allmänna utvecklingen, och frånser principiellt de mer eller mindre primitivt utvecklade folk, som dukat under eller dött bort, utan att lämna märkbara spår efter sig i den mänskliga odlingshistorien, såsom t. ex. de gamla utdöda indianfolken i Amerika — hvilket naturligtvis ej hindrar, att dessa folks historia har stort intresse för etnografien och medelbart, genom att erbjuda analogier, kan belysa problem, som falla inom den egentliga historien. Denna skillnad mellan folk, som tillhöra världshistorien eller som falla utanför densamma, är väl af flera betydande vetenskapsmän bestridd, men knappt med framgång. Man måste fasthålla densamma, för så vidt världshistorien skall blifva en verklig vetenskap med ett enhetligt objekt och icke blott en sammanfattning af alla särskilda folks historia. Den historiska vetenskapen använder i rent vetenskapligt syfte en stil, som uteslutande afser att på ett klart, koncist och exakt sätt ge uttryck åt den vetenskapliga tankegången. Men då historien afser att verka fostrande och eggande på ett folk och därför vänder sig till större kretsar och i allmänhet vid behandlingen af större och mer omfattande uppgifter, som falla utom den rena detaljforskningens ram och utesluta ingående kritiska diskurser, framträder fordran på komposition och stil, som tillfredsställa äfven vittra kraf. Den historiska framställningen blir då både konst och vetenskap på samma gång. Denna art af historieskrifning, den vittra eller litterära, behöfver ingalunda sakna vetenskaplig karaktär, därför att formen är föremål för konstnärlig behandling och har värde i sig, den är tvärtom både vetenskapligt nödvändig och betydande, därför att flera af historiens främsta uppgifter, såsom karakteristiken af hela epoker, klarläggandet af en mer omfattande utvecklingsprocess eller af stora personligheters genomgripande betydelse, endast genom sammanfattande och relativt öfversiktlig framställning af ett större tidsskede äro möjliga att behandla. Denna historieskrifning är ock den mest observerade, den som står i intimaste kontakt med kulturströmningarna i ett samhälle och bäst speglar dess inre själstillstånd, sträfvanden och mognad. Den är en viktig gren af litteraturen och dess historia en gren af litteraturhistorien. Men huru betydelsefull den litterära historieskrifningen än är, är den ingalunda att likställa med ett lands historiska vetenskap. Samlandet, utgifvandet och kommenterandet af historiska källor samt specialutredningar och kritiska undersökningar af hvarjehanda art spela en fullt ut lika stor roll inom den moderna vetenskapen. Särskildt från 1800-talets midt har det kritiska detaljstudiet blifvit den historiska vetenskapens främsta arbetssätt, ända därhän, att massan af detaljutredningar och specialundersökningar hotar att omintetgöra öfversikten öfver vetenskapen som ett helt och undanskymma de stora historiska synpunkterna och problemen. Historieskrifningens primitiva former äro annaler och krönikor. Annalerna (af lat. annus, år) utgöras i början af enstaka magra notiser, antecknade till minnes år för år, vidgas småningom i anseende till innehållets rikedom och vikt, men utmärkas alltid däraf, att materialet strängt grupperas efter år och att hvarjehanda osammanhängande notiser inom denna kronologiska ram sammanföras. De äro icke historieskrifning i egentlig mening, men för bekvämlighetens skull användes ofta annalformen äfven för historisk framställning. Annaler i denna mening närma sig krönikan (af grek. chronos, tid), som utgör en sammanhängande, konstlös berättelse om ett visst ämne. Äfven krönikan följer gärna strängt årens följd och blandar likaledes viktigt och oviktigt, stundom äfven heterogena saker, men söker dock alltid berätta i oafbrutet sammanhang. I sina bästa former öfvergår krönikan till pragmatisk historia (af grek. pragmatikos, sakkunnig); först där äro händelserna ställda i inre sammanhang eller orsaksförhållande till hvarandra, hvarmed en verklig förklaring och uppfattning af desamma framträder eller i alla händelser möjliggöres. Först därmed uppkommer verklig historieskrifning. All vetenskaplig såväl som konstnärlig historieskrifning är pragmatisk: inom denna form kan sedan antingen skildringen af händelserna eller framhäfvandet af deras betydelse vara hufvudsaken och båda dessa riktningar stegras ända till den moderna historieskrifningens yppersta exempel af deskriptiv eller genetisk framställning (se ofvan). Den pragmatiska historieskrifningen förutsätter alltid en hög kultur. Dess tillvaro kan också begränsas till de klassiska kulturfolkens blomstringstid samt de moderna kulturfolkens historia från renässansens inbrott. Så fort ett folks kulturnivå går tillbaka, sjunker dess historieskrifning gärna ned igen till krönikor och annaler, hvarmed den begynt, för att slutligen alldeles upphöra. Hos de äldre orientaliska kulturfolken kom historieskrifningen ej öfver annalistik och krönika. Hos grekerna föddes den verkliga historieskrifningen efter den glänsande segern öfver perserna och i sammanhang med det allmänna uppsvinget i deras odling. Som dess förste representant brukar nämnas Herodotos (omkr. 484—425 f. Kr.), Perikles' något yngre samtida, som skildrade den stora kampen med perserna och dess förutsättningar med bred episk åskådlighet, sanningskärlek och en universell uppfattning, som dittills voro utan motstycke och gifvit honom hedersnamnet "historiens fader". Hos Herodotos var ännu själfva skildringen hufvudsaken, medan hos Thukydides (omkr. 460—400 f. Kr.), det peloponnesiska krigets skildrare, det reflekterande momentet framträdde skarpare. Hans berättelse, stödd på egna upplefvelser och ingående forskning, är utmärkt för sin tankedigra, sammanträngda och dock konstfulla stil, sin klara begränsning