af ämnet och skarpa politiska uppfattning af händelsernas innebörd och anses representera den grekiska historieskrifningens höjdpunkt. Den följande grekiska historieskrifningen fr. o. m. Xenofon (omkr. 445—354 f. Kr.) visar, såvidt den är bevarad, en nedgång både i skildrarkonst och uppfattning, dock har den ännu i 2:a årh. f. Kr. att uppvisa en mästare sådan som Polybios. Af den rika alexandrinska vetenskapen äro endast fragment och sammandrag bevarade; den torde ha företett en rik och lärd specialforskning på nästan alla historieforskningens grenar och en högt utvecklad vetenskaplig metod. Den romerska häfdateckningen, likaledes utvecklad ur en gammal, inhemsk annalistik och befruktad af grekiska mönster, når först med Cæsar (100—44 f. Kr.) och Sallustius (86—34 f. Kr.) karaktären af verklig historieskrifning. Den förres skildring af sina fälttåg i Gallien tillhör öfver hufvud den latinska historiografiens yppersta verk. Till dessa räknas ock Livius' (59 f. Kr.—17 e. Kr.) breda skildring af Roms historia och framför allt Tacitus' (54—omkr. 117 e. Kr.) teckning af vissa perioder af den begynnande kejsartiden. Den sistnämnde närmar sig genom kärnfull stil, hög uppfattning och sedligt allvar Thukydides. Den följande kejsartiden har att uppvisa en mångfald, delvis ganska förträffliga historiska författare, om ock ej af så hög rang som de nämnde, och efter hand sjunker historieskrifningen ned med den antika kulturen. Den försvinner i Västerlandet så godt som alldeles, medan bysantinerna hela medeltiden igenom fortsätta densamma genom excerpter och torftiga annaler. — Efter hand uppstår, hos Västerlandets nya folk åter en historieskrifning med annaler och krönikor, som från sin relativa torftighet endast någon enstaka gång under medeltidens lopp höja sig till ett högre litterärt plan, såsom Einhards (omkr. 770—840) lefnadsteckning af Karl den store och den isländska sagoskrifningens yppersta representanter, eller också under påverkan af kyrkofadern Augustinus' storslagna universalhistoriska spekulation få en fläkt af mera vetenskaplig och universell uppfattning, såsom biskop Ottos af Freising (d. 1158) framställning af kampen mellan påfve och kejsare. Först med renässansen födes dock den verkliga historiska vetenskapen och historieskrifningen ånyo med italienaren Machiavelli (1469—1527), hvars efter antika mönster författade florentinska historia såväl i forskning som framställningskonst och uppfattning vida höjer sig öfver medeltidens andliga nivå. Hos alla de öfriga europeiska kulturfolken framträder likaledes med renässanskulturens genombrott efter hand en verklig historieskrifning. Om denna nyare historieskrifnings främsta representanter se närmare artiklarna om de särskilda ländernas litteratur. Under 1500- och 1600-talen bär historieskrifningen ännu väsentligen krönikans drag, ehuru källkritiken blir mera betydande. I detta afseende inlade särskildt de franske maurinerna (af benediktinorden) stor förtjänst genom samlandet, utgifvandet och kommenterandet af akter och bearbetning af historiens hjälpvetenskaper, kronologi och diplomatik. Den historiska framställningen är ännu under 1600-talet något otymplig i stoffets behandling, officiell, tung och lärd, och intresset riktas företrädesvis mot den yttre statshistorien, krigen, diplomatien och de stora statsaktionerna öfver hufvud, såsom hos De Thou, Mézeray, Grotius, Khevenhüller, Chemnitz, Clarendon och Pufendorf. Med 1700-talets rationalism inträda den allmänna förståndskritiken af de historiska traditionerna, som otvifvelaktigt i hög grad bidragit att bortrensa allt mytiskt och legendariskt, den mera subjektiva värdesättningen af företeelserna, naturligen efter den upplysta filosofiens måttstock, samt fordran på rikare beaktande af det enskilda odlingslifvets framsteg och på en mer vitter och elegant form. Historien träder därmed i närmare kontakt med den stora allmänheten. Fransmännen Rollin och Voltaire samt engelsmännen Hume och Gibbon äro väl de främste representanterna för denna historieskrifning. Vid samma tid börjar de politiska memoarernas glansperiod, särskildt i Frankrike. Med romantiken kommer uppfattningen af folkens historiska lif som en organisk utvecklingsprocess, bestämd af lagar och mål. Utvecklingens begrepp föres därmed på allvar in i historieskrifningen, närmast på grundvalen af en idealistisk världsåskådning. Först härmed blir historien i vetenskap i högre mening, och en verklig historisk uppfattning af förflutna tider blir möjlig. Här tager den tyska forskningen ledningen, och den nya åskådningen, förebådad af Herder, Schiller och J. von Müller, bryter fullt igenom med den historiska skolan, hvars främsta representanter inom historieskrifningen voro Niebuhr och L. von Ranke, med hvilken den genetiska historieskrifningen nådde sin fulla utveckling. Äfven i Frankrike vann historieskrifningen under 1800-talets förra hälft en lysande höjd genom Mignet, Michelet och framför andra Guizot, i England något senare genom Macaulay. Om tyskarna framstått genom den spekulativa och universella uppfattningens styrka, ha fransmännen kanske i skildringens elegans, esprit och färg tagit priset, medan engelsmännen utmärkt sig för sin sunda politiska och nationella uppfattning. Men i alla kulturländer har den historiska vetenskapen under 1800-talet haft ett glänsande och mångsidigt lif, hvarvid alla grenar af densamma lifligt frodats och snart sagdt alla tänkbara riktningar framträdt. Under seklets senare hälft ha den från England kommande, af Spencer systematiserade utvecklingsfilosofien på realistisk grundval samt den franska positivismen i stigande grad påverkat historieskrifningen. Från århundradets midt har därjämte vid sidan om den stora historieskrifningen, som skildrar hela folks och hela världshistoriska epokers historia, detalj- och specialforskningen vunnit en rik utveckling. Utgifvandet af historiska akter, bearbetningen af historiska hjälpvetenskaper och utarbetandet af biografiska och historiska lexikon, handböcker och bibliografier ha alltmer underlättat den historiska forskningen, men på samma gång ha fordringarna på forskningens grundlighet och exakthet samt kritisk skärpa ökats i allt högre grad. Därmed har det blifvit allt svårare för en enda person att genomföra de större national- eller universalhistoriska uppgifterna, och dessa fördelas numera ofta på ett flertal vetenskapsmän, specialister hvar på sitt område. En sådan samverkan kan ha sina fördelar, men medför gifvetvis också hos de sålunda tillkomna verken vissa brister i komposition och stilens och åskådningens enhetlighet. Af den rika litteraturen ang. historiens allmänna