grunder, uppgifter och metod märkas O. Lorenz, "Die geschichtswissenschaft in hauptrichtungen und aufgaben" (2 bd, 1886—91), Bernheim, "Geschichtsforschung und geschichtsphilosophie" (1880) och "Lehrbuch der historischen methode" (4:de uppl., 1903), Freeman, "The methods of historical study" (1886), Langlois och Seignobos, "Introduction aux études historiques" (1898) och A. D. Xénopol, "Des principes fondamentaux de l'histoire" (1899, ny uppl. 1908 under titeln "La théorie de l'histoire"). Den talrika och synnerligen belysande uppsatslitteratur i ämnet, som framkom under den genom K. Lamprechts "Deutsche geschichte" väckta striden i Tyskland på 1890-talet, finnes förtecknad hos N. Edén, "Frågan om en ny historisk metod" (i "Hist. tidskr.", 1900). — Främst af alla bibliografiska hjälpmedel för den nyutkommande historiska litteraturen stå de af historiska sällskapet i Berlin sedan 1878 årligen utgifna "Jahresberichte der geschichtswissenschaft". L. S. Historia ecclesiastica, lat., kyrkohistoria. — Historia naturalis, naturhistoria. Historiæ moralisatæ, "moraliserande berättelser". Se Gesta romanorum. Historiallinen arkisto. Se Finska historiska samfundet. Historia Norvegiæ, en kort fornnorsk historia på latin af en obekant norsk klerk från slutet af 1100-taiet, som bl. a. begagnat Tjodolfs Ynglingatal. Handskriften är från 1400-talet och utgifven af P. A. Munch ("Symbolæ ad historiam antiqviorem Norvegiæ", 1850). B—e. Historia septem sapientum, lat., "sagan om de sju vise mästarna". Se Sju vise mästare. Historia trojana är titeln på en 1529 verkställd öfversättning af Guido de Colonnas prosaroman om Trojas förstöring. Se Trojasagan. Historia vitæ magistra, lat., historien är en lärmästarinna för lifvet (för lifvets konst). Historiemålning kallas det slag af figurmåleri, som återger bestämda historiska situationer och händelser, särskildt om dessa äro af mera betydande och ingripande art. På grund af likheter i ämnenas uppfattning och behandling hänföras till det historiska måleriet äfven framställningar ur guda- och hjältesagan samt den därmed besläktade allegorien. Jfr Genre. Upk.* Historiens fader, benämning på den forngrekiske historieskrifvaren Herodotos. Jfr Historia, sp. 776. Historiens filosofi, ett uttryck, som härstammar från Voltaire, är den yngsta af de filosofiska disciplinerna, och enighet bland fackmännen om dess uppgift och metod är ännu icke uppnådd. Den anses börja med Vico och Herder och når sin fulla utveckling som särskild filosofisk disciplin med Hegels "Philosophie der geschichte". I sin moderna form kan den indelas i tre hufvuddelar. — 1. Historiens logik, en kunskapsteoretisk och logisk undersökning om historien som vetenskap, dess föremål, uppgifter och metoder. Det är den yngsta, men systematiskt den grundläggande delen af historiens filosofi. Dess första uppslag går knappast längre tillbaka än till H. Pauls "Prinzipien der sprachgeschichte" (1880, 3:e uppl. 1898), A. Navilles "De la classification des sciences" (1888, 2:a uppl. 1901), G. Simmels "Die probleme der geschichtsphilosophie" (1892) och W. Windelbands "Geschichte und naturwissenschaft" (1894). Dess hittills värdefullaste bidrag torde vara H. Rickerts arbeten "Die grenzen der naturwissenschaftlichen begriffsbildung" (1896—1902) och "Kulturwissenschaft und naturwissenschaft" (1899). Rickert skiljer mellan naturvetenskap och historia genom att karakterisera den förra som en genom generalisation fortgående världsförklaring ur allmänna lagar utan alla värdeomdömen, under det att däremot historien har till föremål individuella företeelser, som aldrig upprepas, samt betraktar dessa som yttringar af och medel för kulturen, mänsklighetens sträfvan fram emot vissa eviga värden. Historiens logik i här antydda betydelse är att skilja från den mera empiriska metodläran för den historiska forskningen, i det att den ytterst måste gå tillbaka till sådana problem, som af ålder räknats till filosofien, såsom spörsmålen om frihet och nödvändighet, naturlag och individ, teleologi och mekanism o. s. v. — 2. Historisk principlära, en undersökning af principerna för den verkliga historien, för mänsklighetens kulturutveckling. Hit höra alla de försök, som blifvit gjorda, att konstatera "historiska lagar" och därigenom grundlägga en ny vetenskap, som Comte gifvit namnet sociologi (se d. o.). Jfr P. Barth, "Philosophie der geschichte als soziologie" (1897). Andra tänkare, särskildt Rickert, bestrida verkligheten af sådana kulturutvecklingens lagar. För honom blifva de historiska principerna de värden eller ideal, som utgöra kulturutvecklingens mål och skänka enhet åt det historiska universum; den empiriska historien behöfver då kompletteras af en filosofisk disciplin, som ordnar dessa värden i ett system och slutligen hänvisar till öfverhistoriska värden, efter hvilkas måttstock de historiska värdena kunna mätas. — 3. Historiens filosofi som universalhistoria, ett försök att systematisera världshistorien till ett sammanhängande och organiseradt helt, som visar hela det historiska förloppets betydelse och mening. Detta kan naturligen ske endast i samband med de öfriga delarna af en filosofisk lifsåskådning i det hela och kan därför betraktas som ett filosofiskt problem, hvars lösning emellertid naturligen måste samvetsgrant stödas på den empiriska historiens säkra resultat. Hittills ha teorierna på detta område dels lidit af den filosofiska spekulationens vanliga benägenhet för konstruktioner, dels ensidigt betonat den ena eller andra historiska faktorn. På så sätt har man fått olika riktningar i den universalhistoriska uppfattningen. Barth indelar dem på följande sätt: a. den individualistiska, som fattar utvecklingen som geniernas verk (Lehmann); b. den antropo-geografiska, som förklarar allt ur miljön (Ritter, Ratzel, Mougeolle); c. den etnologiska, ur raskampen (Comte, Taine, Gumplowics); d. den kulturhistoriska, som lägger hufvudvikten vid uppfinningarna o. d. (Morgan, Tylor, Waitz); e. den politiska (Vico, Lorenz, Schäfer); f. den ideologiska, som anser utvecklingen drifvas af vissa idéer (Herder, Hegel, Humboldt, Buckle, Lazarus) och g. den ekonomiska, som söker de historiska drifkrafterna uteslutande på det ekonomiska området, arbetsfördelningen, produktionsvillkoren och striden mellan samhällsklasserna (Marx, Engels, Durkheim). — Det förnämsta svenska bidraget till historiens