filosofi har E. G. Geijer lämnat i sina "Föreläsningar öfver människans historia" (utg. af Ribbing 1856, 2:a uppl. 1877). Ur den omfattande utländska litteraturen må här ytterligare nämnas endast H. Lotze, "Mikrokosmos" (4:e uppl. 1884 ff., se särskildt 3:e bandet), W. Dilthey, "Einleitung in die geisteswissenschaften" I (1883), R. Eucken, "Der kampf um einen geistigen lebensinhalt" (1896), H. Rickert, "Geschichtsphilosophie" (i 2:a bandet af "Die philosophie im beginn des zwanzigsten jahrhunderts", festskrift för K. Fischer, utg. af W. Windelband, 1905). En tidskrift, som öfvervägande behandlar till historiens filosofi hörande frågor, utgifves sedan 1900 i Paris af H. Berr, "Revue de synthèse historique". Jfr Eskatologi, sp. 878. S—e. Historiens logik. Se Historiens filosofi. Historiera, utrusta med historisk kostym. Historiett (fr. historiette; jfr Historia), liten berättelse, anekdot. Historik (af lat. historicus), kort, öfversiktlig historisk framställning. Historiker (lat. historicus; jfr Historia), historisk forskare, häfdatecknare. Historiograf (af grek. historia, historia, och grafein, skrifva), historieskrifvare, häfdatecknare. Som titel förekommer historiograf f. n. i Sverige endast på en tjänsteman vid K. M:ts orden. Jfr Rikshistoriograf. Historiografi (jfr Historiograf), häfdateckning, historieskrifning; ordet användes äfven i betydelsen den historiska vetenskapens historia. Historische zeitschrift [histå̄riʃe tsa'jt-]. Se Historiska tidskrifter. Historisk (se Historia), som hör till, öfverensstämmer med, har sin grund i, sysselsätter sig med eller till ämnet är hämtad ur historien; som verkligen händt, faktisk, sann; frejdad i historien eller eljest omnämnd där; ordnad och sammanhängande i tidsföljd. Historiska föreningar, sällskap, som bildats för att främja de historiska vetenskaperna. I de flesta fall verka de för sitt mål ej endast genom att underlätta medlemmarnas forskningsarbeten, utan framför allt genom att samla för historien värdefulla föremål samt genom att på sin bekostnad utgifva tidskrifter, äldre handlingar och nyare historiska arbeten. En historisk förenings verksamhet kan vara riktad på historien i dess helhet, men vanligen är den begränsad till en viss del däraf. Så finnas arkeologiska eller fornminnesföreningar, kyrkohistoriska, numismatiska och heraldiska föreningar, föreningar för ett visst lands eller en viss provins' historia. I Sverige återupplifvade och utvidgade Gustaf III (1786) den af Lovisa Ulrika stiftade K. Vitterhetsakademien under namn af K. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, hvars verksamhet bl. a. omfattar historia, arkeologi och numismatik och hvilken utgifvit åtskilliga publikationer (se vidare art. om nämnda akademi). S. å. stiftades af adjunkten Olof Knös m. fl. i Uppsala Historiska sällskapet, hvars ändamål var "svenska historiens och i synnerhet svenska lärdomshistoriens upplysning, riktande och granskning"; det upphörde innan århundradets slut efter att ha utgifvit endast ett häfte "Handlingar i svenska historien". 1815 bildades en kommitté för utgifvande af handlingar rörande Skandinaviens historia, och 1817 omorganiserades denna kommitté till ett sällskap, kalladt K. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia (se d. o.). Svenska fornskriftsällskapet (se Fornskriftsällskapet) stiftadt 1843, har till uppgift att utgifva äldre svenska arbeten, företrädesvis medeltidsskrifter. Sedan 1856 har en mängd fornminnesföreningar (se d. o.) uppstått, hvilka ha till mål att bevara och offentliggöra de inom deras verkningsområde befintliga fornminnena. För befordrandet af universitetsstudierna i historia inrättades 1862 Historiska föreningen i Uppsala och 1869 Historiska föreningen i Lund. Byggd på en bredare grund än dessa, på ett allmännare deltagande af den historiska forskningens vänner inom hela landet är Svenska historiska föreningen, som trädde i verksamhet 1881 och från början af s. å. utgifvit "Historisk tidskrift" (se d. o.) och därjämte utgifvit ett par särskilda publikationer: "M. Anckarsvärd. Minnen från åren 1788—1790" (1892) och "Svensk historisk bibliografi 1875—1900" (1907). Bland öfriga historiska föreningar i Sverige märkas Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige (1882) och Kyrkohistoriska föreningen (1899). Om Finlands historiska föreningar se Finska historiska samfundet (1875), Finska fornminnesföreningen (1870), Finska kyrkohistoriska samfundet (1891) samt Sällskapet för utg. af bidrag till Åbo stads historia (1884). Bland i Danmark verkande historiska föreningar märkas Det kongelige nordiske oldskriftselskab (1825), Den danske historiske forening (1839), Selskabet for Danmarks kirkehistorie (1849), Det jydske historisk-topographiske selskab (1865) och Samfundet for udgivelse af kilder til dansk historie (1877). Dansk historisk forening utgifver dansk "Historisk tidsskrift" (sedan 1840) och har därjämte utgifvit många själfständiga arbeten af vikt, så 1889 till firande af sin 50-åriga tillvaro J. Steenstrups "Historieskrivningen i Danmark i 19. aarhundred (1801—63)". Norge har tvenne allmänna historiska föreningar: Foreningen til norske fortidsmindesmærkers bevaring (1844) och Den norske historiske forening (1869), som utgifver norsk "Historisk tidsskrift" (sedan 1871), åtföljd af särskilda historiska arbeten som bilagor; 1895 bildades dessutom Bergens historiske förening. Tyskland eger omkr. 300 historiska föreningar, bland hvilka de flesta ha sin föreningspunkt i den 1852 grundade Gesammtverein der deutschen geschichts- und altertumsvereine. Denna förenings förvaltningsutskott utgifver sedan 1853 "Korrespondenzblatt des gesammtvereins" etc. I Frankrike finnes ett stort antal historiska föreningar, hvilka nästan alla bära namnet Commission l. Société historique l. d'histoire, och bland hvilka märkas Société de l'histoire de France, Société de l'histoire du protestantisme français, som utsänder en "Bulletin", och Institut historique. I Paris bildades 1882 en historisk förening, hvilken utgör en klubb för de historiska vetenskapernas idkare och vänner. Storbritannien är äfven rikt försedt med historiska föreningar l. "societies", och Nord- Amerika har en "historical society"