uppfostras. Inrättandet af hittebarnshus förutsätter i allmänhet, att föräldrarna ej efterforskas. Hittebarnshusen, som började inrättas redan under den tidigare delen af medeltiden — i Milano 787, Laibach 1041, Montpellier 1070 —, blefvo under dennas senare del tämligen allmänna. Men under det att dessa anstalter lyckades att bibehålla sig i de romanska länderna och i Ryssland, ha de i allmänhet försvunnit i de germanska länderna, i synnerhet i de protestantiska. — I Sverige har aldrig något särskildt hittebarnshus funnits. (Se Barnhus). Hittegods, jur., sådana lösören, som utan egarens vilja kommit ur hans besittning och sedan af en annan hittats, under det de icke befunno sig i någons besittning. Genom hittandet grundlägges ej omedelbart för upphittaren någon eganderätt till godset, utan han skall i stadgad ordning kungöra och lysa fyndet (se Fynd), vid risk att eljest göra sig saker till böter, som kunna sättas till det hittade godsets dubbla värde. Förtigande af hittegods, då den därtill berättigade anmäler sig, är också belagdt med straff. K. H. B.* Hittelön, jur., den belöning, som egaren till hittadt gods (s. k. vägafynd, se Fynd) vid dettas återfående skall gifva upphittaren jämte ersättning för kostnader. Hittelönen är väl snarare en belöning för lysandet än lön för hittandet, ty hittelönen skall utgå, endast då upphittaren i vederbörlig ordning kungjort och lyst fyndet. Angående hittelönens storlek är endast stadgadt, att den skall vara "skälig". Kunna ej godsets egare och upphittaren enas om hittelönens storlek, så får domstol afgöra, hur stor den skäligen bör vara. K. H. B. (C. G. Bj.) Hittin, Hittim. Se Hattin. Hittiter, en annan form för hettiter (se d. o. och Chetafolket). Hittorf (Hittorff), Jacques Ignace, fransk arkitekt, f. 1792 i Köln, d. 1867 i Paris, utbildade sig i Paris under Bélanger och Percier. Efter den förres död blef han i dennes ställe k. arkitekt. 1819—30 arbetade han tillsammans med Lecointe och utförde bl. a. flera teatrar samt reste under mellantiderna i England, Tyskland, Italien och på Sicilien. Frukter af hans besök på denna ö äro de konsthistoriska skrifterna Architecture antique de la Sicile (1826—30; ny bearb. 1866—67), Architecture moderne de la Sicile (1826—30) och Architecture polychrome chez les grecs (1830), i hvilket arbete han framhöll, att grekerna använde färg för dekorering af sina byggnader. Bland H:s arbeten i Paris märkes främst kyrkan S:t Vincent de Paul, utförd tillsammans med hans svärfader Lepère, i hvilken kyrka den gammalkristna basilikans grundmotiv är bibehållet, men med många egendomliga afvikelser i dispositionen af rummet, hvarjämte detaljerna äro behandlade efter grekiska former på ett måttfullt och enkelt sätt. Dessutom ordnade H. Place de la Concorde i dess nuv. skick och byggde Cirque Napoléon och Nordbanans station i Paris med dess ädla fasad. C. R. N.* Hittorf, Johann Wilhelm, tysk fysiker och kemist, f. 1824 i Bonn, sedan 1852 professor i kemi och fysik vid filosofiska fakulteten i Münster. H:s förnämsta arbete berör det sätt, på hvilket elektriciteten fortledes genom lösningar af salter (elektrolyter), om hvilkas positiva och negativa beståndsdelar han visade, att de i olika grad bidraga till elektricitetens transport (1851—59). Han påvisade vidare (tills. med Plücker 1864) den märkliga företeelsen, att gaser vid inverkan af elektriska urladdningar kunna gifva olika spektra (bandspektra vid lägre, linjespektra vid högre temperaturer). Ett antal mycket viktiga uppsatser af H. behandlar elektricitetens gång genom förtunnade gaser, hvilken han noga beskref redan 1869, hvarför också gasurladdningsrör efter honom kallats Hittorfska rör. Vidare har H. utfört vackra arbeten ang. s. k. allotropiska modifikationers (af samma ämne) öfvergång i hvarandra, hvarvid han särskildt undersökt de olika sorterna af selen och fosfor. Af fosfor har han upptäckt en ny svart metallglänsande och kristallinisk modifikation. Slutligen må nämnas hans vackra undersökning af passivitetsfenomenet (se Passivitet) hos krom (1899). H:s arbeten ang. ledning af elektricitet genom vätskor ledde honom att uttala satsen "elektrolyter äro salter", hvars konsekvenser stodo i strid mot samtida kemisters och fysikers åsikter samt därför föga beaktades. Först under de sista två årtiondena har genom den fysikaliska kemiens utveckling den stora betydelsen af dessa H:s arbeten vunnit erkännande. Äfven på andra områden, såsom i studiet af katodstrålarna, har H. varit en isolerad föregångsman inom forskningen. S. A—s. Hittorfska rör. Se Hittorf, J. W. Hitu. Se Amboina 2. Hitze, Franz, tysk socialpolitiker, f. 1851 i Westfalen, prästvigdes 1878, blef 1880 generalsekreterare för en förening, Arbeiterwohl, af katolska industriidkare i München-Gladbach och i denna egenskap redaktör för månadsskriften "Arbeiterwohl". 1893 blef han e. o. och 1904 ord. professor i "kristlig samhällsvetenskap" vid akademien i Münster. 1882—93 och sedan 1898 har han varit led. af preussiska deputeradekammaren och är sedan 1885 medlem af tyska riksdagen (centrum). I sin politiska verksamhet har H. egnat sig hufvudsakligen åt spörsmål rörande arbetarfrågan. Äfven som skriftställare har han uppträdt på detta område. J. R. N. Hitzig. 1. Julius Eduard H., tysk juridisk författare, f. 1780 i Berlin, d. där 1849, 1804—06 assessor i Warschau, upprättade 1808 en förlagsbokhandel i Berlin, men återgick 1815 i statens tjänst som kriminalråd och var 1827—35 direktor för kammarrättsinkvisitoriatet. Han utgaf lefnadsteckningar öfver Z. Werner (1823) och E. Th. A. Hoffmann (s. å.; 3:e uppl. 1839) samt uppsatte 1825 "Zeitschrift für die kriminalrechtspflege in den preussischen staaten" och 1827 "Annalen der deutschen und ausländischen criminalrechtspflege", hvilkas redaktion 1837 öfvertogs af Demme. Äfven utgaf han "Gelehrtes Berlin" (1826; forts. af Büchner, 1834). 1840—44 redigerade han den i Leipzig utkommande "Presszeitung" samt utgaf "Neuer Pitaval" (tills. med W. Häring, 1842) och Leben und briefe von A. von Chamisso (1839; 2:a uppl. 1842). 2. Georg Heinrich Friedrich H., den föregåendes son, tysk arkitekt, f. 1811 i Berlin, d. 1881, studerade under Schinkel och i Paris, Italien och Orienten, var en energisk, smidig och mångsidig byggkonstnär, utförde en mängd privatbyggnader i Berlin och gaf genom sina många villor i Thiergartenkvarteren denna stadsdel dess karaktär.