Med all rätt bär en af gatorna i dessa
kvarter hans namn. Utanför Berlin byggde
han bl. a.
Palazzo Revoltella i Trieste
och
Kronenbergska palatset i Warschau. Hans
förnämsta verk i Berlin äro
börsen (1859—64,
i renässans med sandstensfasad),
riksbanken
(likaledes i renässans af tegel och sandsten),
den provisoriska
riksdagsbyggnaden, ombyggnaden
af tyghuset till en
Ruhmeshalle och
polyteknikum
i Charlottenburg. H. var sedan 1875 president
i konstakademien.
<img l>
3.
Julius Eduard H., den föregåendes son,
tysk läkare, f. 1838 i Berlin, d. 1907, 1875
professor i psykiatri i Zürich och 1879 i Halle,
bearbetade i många arbeten frågor inom nerv-
och sinnessjukdomarnas område, men bland hans
vetenskapliga alstring torde dock främsta rummet
böra tillerkännas hans experimentella studier
öfver lokalisationen af förrättningarna i stora
hjärnans bark. I en i förening med G. Fritsch
utförd undersökning (1870) ådagalade han
nämligen, att på hjärnans yta finnes ett område,
från hvilket man genom elektrisk retning kan
framkalla muskelrörelser, och att härvid olika
muskler träda i verksamhet, allteftersom
olika ställen inom nämnda område utsättas
för retningen. Genom detta arbete inleddes en
ny epok inom hjärnforskningen, och i flera
senare utförda undersökningsserier utvidgade
och fördjupade H. yttermera de af honom tidigare
vunna resultaten. En samling af hans hithörande
arbeten utgafs 1904 under titeln
Physiologische
und klinische untersuchungcn über das gehirn.
2. G—g N. 3. R. T—dt.
Hitzig, Ferdinand, tysk teolog och bibelkritiker
f. 1807 i Baden, d. 1875, blef privatdocent
i Heidelberg 1829, ord. professor i exegetik vid
universitetet i Zürich och 1861 i Heidelberg, där
han blef geheimer kirchenrath. Genom skarpsinne
och fint historiskt sinne utöfvade H. stort
inflytande på den nyare exegetiken. Bland hans
många exegetiska arbeten må nämnas
Begriff der
kritik, am alten testament praktisch erörtert
(1831),
Des propheten Jonas orakel über Moab
(s. å.) och
Der prophet Jesaja übersetzt und
ausgelegt (1833),
Die pslamen (1835—36; i ny
bearb. 1863—65),
Die zwölf kleinen propheten
(1838; 4:e uppl. 1881),
Der prophet Jeremia
(1841; 2:a uppl. 1866),
Der prophet Ezechiel
(1847),
Der prophet Daniel (1850),
Das hohe
lied (1855),
Die sprüche Salomonis (1858),
Das buch Hiob (1874) och
Der prediger Salomos
(1847; 2:a uppl., utg. af Nowack, 1883). I nära
samband med hans exegetiska forskningar stodo
hans grundliga och snillrika undersökningar
öfver de österländska folkens språk, historia och
fornkunskap, hvilka han nedlagt i skrifterna
Die
erfindung des alphabets (1840),
Urgeschichte
und mythologie der philistäer (1845),
Die
grabschrift des Darius zu Nakschi Rustam
(1846),
Die grabschrift des Eschmunazar (1855),
Die inschrift des Mesha (1871) och
Sprache und
sprachen Assyriens (1871). Hela det
historiska resultatet af sina forskningar
öfver G. T. nedlade han i
Geschichte des volks
Israel (1869—70). Äfven till N. T. sträckte
sig hans undersökningar, och som resultat af
desamma utgaf han
Johannes Markus und seine
schriften (1843) och
Zur kritik paulinischer
briefe (1870). Biogr. af Steiner (1882).
(J. P.)
Hiuen-Thsang, kinesisk religionshistoriker, en af
de berömda kinesiska buddist-munkar, som besökte
Indien för att hämta och öfversätta heliga
texter. Hans resa inföll åren 529—545 e. Kr.,
och hans i kinesisk bearbetning föreliggande
reseberättelse
Si-yü-ki (Berättelse om västerns
länder; öfv. till franska af St. Julien,
1857—59, till engelska af S. Beal, 1884) är en
ytterst viktig källa för vår kunskap om Indien.
N. S.
Hivaoa. Se
Dominica 2.
Hivéer. Se
Hiviter.
Hivernage [ivernāʃ], fr. (af
hiver, vinter),
öfvervintring (i synnerhet om fartyg),
vinterhamn.
Hiviter, Hivéer (hebr.
hivvi), en kananeisk
stam, som i G. T. förekommer boende än vid
Libanon och upp mot Hamat (Dom. 3: 3, Jos. 11: 3,
jfr 2 Sam. 24: 7), än så långt söderut som
vid Gibeon och Sikem (Jos. 9: 7, 1 Mos. 34: 2).
E. S—e.
Hiärne. Se
Hjärne.
Hjadningar. Se
Hild 4.
Hjalmar den hugfulle (isl.
hugumstóri),
en svensk kämpe, skildras i Hervararsagan
som en af de tappraste, men på samma gång
mest högsinte hjältar. H. råkade en gång i
strid med den berömde norske vikingen Orvar Odd
(Pil-Udd), men kampen slutade så, att de ingingo
fostbrödralag. Länge vistades H. hos konung
Yngve i Uppsala, till hvars dotter, den fagra
Ingeborg, han hyste en varm kärlek. När den
fruktade vikingen Angantyr (se d. o.) hotfullt
fordrade Ingeborg till maka, erinrade H. konung
Yngve om sina gjorda tjänster och anhöll, att
Ingeborg hellre måtte gifvas honom än bärsärken
Angantyr. Konungen hänsköt då saken till
Ingeborg, och hon valde H. Angantyr utmanade då
H. till holmgång på Samsö; vid utsatt tid möttes
där Angantyr med sina elfva bröder samt H. med
Orvar Odd. H. valde att strida med Angantyr, men
Orvar Odd kämpade med de andra elfva bröderna,
hvilka alla han nedgjorde. Äfven H. fällde
Angantyr, men blef själf dödligt sårad samt hann
blott att före sin död lämna sin ring åt Odd
att öfverbringas till Ingeborg med hans sista
hälsning. Odd tog H:s lik med sig till Sverige
och framförde hans minnesgåfva till Ingeborg,
hvars hjärta brast af sorgen öfver den älskades
död, så att hon och H. blefvo lagda i samma
grafhög.
Th. W.*
Hjalprek, nord. myt., Sigurd Fafnesbanes
fosterfar. Jfr
Fafner och
Sigurd.
Hjaltalin, Jón Jónsson, isländsk läkare,
f. 1807, d. 1882, blef med. doktor i Kiel
1839, sysselsatte sig mycket med hydroterapi
och grundade anstalten i Klampenborg. Han
bosatte sig 1855 på Island och inrättade i
Reykjavik ett läroverk för utbildande af läkare.
R. T—dt.
Hjalte den hugprude. Se
Hott och
Bodvar Bjarke.
Hjalte Skeggesson (isl.
Hialti Skeggiason),
isländsk höfding, stod jämte Gizurr hvite i spetsen
för den rörelse, som ledde till kristendomens antagande
på alltinget (1000). Sedermera vistades han
