en lång tid som gäst hos Olof Haraldsson i Norge samt följde (1020—21) Björn stallare på hans sändefärd till Ragnvald jarl i Västergötland och till Uppsala. Snorres noggranna redogörelse för denna färd och särskildt för Torgny lagmans uppträdande grundar sig tydligen på en redan befintlig saga, hvilken sannolikt ledde sitt ursprung från H:s berättelse efter hemkomsten till Island. C. R.* Hjaltland, det gamla nordiska namnet på Shetlandsöarna. Hjarbek, dansk lastageplats i Nörrejylland, vid Limfjorden, som där kallas Hjarbekfjord, 9 km. n, v. om Viborg. Hjarðarholt, gård på Island, i Laxådalen, ö. om Hvammsfjorden. Den byggdes af Olav Höskuldsson Påfågel, omkr. 980—990. Laxdölasagan omtalar, hurusom dryckeshallen på H. var utsmyckad med snidade och målade bilder — en af de få underrättelser, som finnas om fornnordisk konst. Om det mytologiska ämnet för dessa bilder diktade Ulf Uggesson en drapa (Húsdrápa), af hvilken fragment ännu finnas i behåll. C. R. (R. N—g.) Hjarðkinn. Se Hjerkin. Hjarne, dansk sagokonung. Han var Frode den fridsammes skald och kvad öfver honom en drapa, för hvilken han lönades med konungakronan. Men då Frodes son Fridlef kom hem från främmande land, afföll en stor del af folket från H., som stupade i striden och höglades på Hjarnö (se d. o.). Sagan har lämnat stoff till K. Gjellerups drama "Kong Hjarne skjald" (1893). E. Ebg. Hjarnö, dansk ö vid östra kusten af Jylland, i Horsensfjordens mynning, 160 inv. E. Ebg. Hjellby, socken. Se Gällby. Hjelm, dansk ö i Kattegatt, omkr. 5 km. från Nörrejyllands östra kust, begagnas endast till bete. 1855 byggdes midt på ön en fyr, 50 m. öfver hafvet. Se vidare Djursland. E. Ebg. Hjelm, Nils Turesson, krigare, d. 1726, bondson från Virestad socken, Kronobergs län, ingick i krigstjänst 1687, blef 1700 drabant, 1701 korpral vid drabanterna, 1703 generaladjutant samt 1706 öfverste för ett dragonregemente och adlad. Han var en käck soldat, följde kung Karl på hans segertåg från Narva till Poltava samt blef fången vid Perevolotjna. Efter Nystadsfreden (1721) kom han hem och fick 1722 generalmajors karaktär. Hjelm, Peter, läkare och universitetslärare, f. 25 mars 1670 i Växjö, d. 1715 i Moskva, idkade studier i Uppsala, företog en längre utrikes resa och blef, efter att ha utgifvit afh. De hydrophobia (1697), med. doktor i Greifswald. Hemkommen kort därefter, förordnades han 1699 till provinsialläkare i Södermanland och befordrades 1705 till med. professor i Åbo. Utrustad med stor lärdom, arbetade han, sedan han blifvit universitetslärare, på att höja de medicinska studierna och öfver hufvud medicinalväsendet i Finland, ehuru på grund af de svåra tiderna endast få af hans förslag kröntes med framgång. 1710 förordnades han till fältläkare vid finska armén, men var dock tidtals närvarande vid akademien. Under den allmänna flykt, som från Finland företogs till Sverige 1714, tillfångatogs han af ryssarna på Åland och fördes till det inre af Ryssland. R. T—dt. Hjelm, Petter Jakob, kemist, f. 1746, d. 1813 i Stockholm, blef 1763 student i Uppsala, 1774 auskultant i Bergskollegium, 1782 proberare vid k. myntet, 1784 led. af Vet. akad. samt 1794 myntguardien och föreståndare vid Bergskollegii laboratorium chymicum. H. författade flera uppsatser i kemi, bergsvetenskap, metallurgi m. m., bland hvilka hans undersökningar öfver molybden, hvilket grundämne af honom först erhölls i metalliskt tillstånd, äro viktigast. H. lämnade äfven en geologisk beskrifning öfver Dalarnas porfyrbildningar. P. T. C.* Hjelm, Karl Jakob, dekorationsmålare, tecknare, f. 1771 i Falun, d. 1827 i Stockholm, var elev af Desprez och arbetade på k. teaterns dekorationsmålarverkstad. Men han försummade ej därför sin konstnärliga utbildning och utförde ganska förtjänstfulla teckningar till Gustaf III:s dramatiska skrifter (1806—07). 1805 hade han blifvit "kostymritare" vid teatern, och antagligen från 1809 innehade han plats som "dekoratör" (d. v. s. han gjorde utkasten till dekorationerna). 1812—23 var H. tillika teaterns maskinist. Bland hans dekorationer nämnas de till "Preciosa" (1824), "Snöfallet" (1825) och "Två engelsmän", (s. å.). H. utförde en del stora akvareller, efter Desprez' eller egna kompositioner (Roms brand förvaras i riksmarskalkrummen i k. slottet). H. erhöll professors titel och var sedan 1805 led. af konstakademien. —rn.* Hjelm, Per Gustaf, sjömilitär, författare, f. 1794 i Karlskrona, d. 1875, underlöjtnant 1810, premiärlöjtnant 1824, kommendör 1837, postdirektör i Örebro 1852, författade några broschyrer om sjöförsvaret och kan anses vara den, som först (1844) framställde förslag om pansrade ångfartyg för svenska flottan. H. W—l. Hjelm, Fanny Elisabet Vilhelmina, målarinna, f. 6 nov. 1858 i Lindesberg, studerade vid konstakademien 1878—84, är en skicklig porträttör i miniatyr. Hjelm, Klaus Winter, norsk jurist, f. 21 maj 1797 i Strand (Ryfylke), d. 22 okt. 1871 i Kristiania, blef student 1818 och juris kandidat 1823. Året därefter förordnades han till docent i filosofi samt blef 1826 lektor och 1834 professor i juridik. 1827 fick han uppdrag af stortinget att utarbeta utkast till en allmän civillagbok för Norge och befriades därför från skyldigheten att hålla föreläsningar. Då lagkommissionens verksamhet 1842 afbröts, utnämndes H. till assessor i Höjesteret, hvilken plats han innehade till sin död. Bland hans skrifter må nämnas Betænkning og forslag til lov om grændserne for religionsfriheden (1840), Udkast til lov om creditvæsenet af lovcommissionen og Professor Hjelm (1842), Udkast til almindelig rettergangslov for kongeriget Norge (1849) och Om grundlovens principer (1863). I förening med B. H. v. Munthe af Morgenstierne och P. C. Lasson utgaf han (1826—31) "Juridiske samlinger" (4 bd) och redigerade 1849—67 "Norsk retstidende". Hans söner skrifva namnet Winter-Hjelm och Winterhjelm (se d. o.). O. A. Ö. Hjelmit, miner., ett, efter P. J. Hjelm uppkalladt, vid Kårarfvet nära Falun anträffadt, sällsynt, svart mineral, sammansatt af tantal- (och niob-)syrade salter af järn, mangan, uran, yttrium, cer, kalcium + aq. P. T. C.* Hjelmkollen, bergshöjd i Norge strax ö. om färjstället vid Svinesund, synes ha befästs redan 1717, och såväl 1807 som 1814 iståndsattes därvarande