Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 801-802 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjort ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till Alten vid Västerhafvet och därifrån beställa
om åtskilliga saker i förhållandet till såväl
Danmark som Ryssland. 1610 befullmäktigades han
att inspektera lappfogdarna i Lappland och fick
i förläning Svastebyn i Lule socken. H. var
sekreterare hos hertig Karl Filip på Viborgs
slott 1613, då underhandlingen bedrefs om
hertigens mottagande af den ryska tsarkronan. Han
blef 1615 ihjälstucken af en knekthöfvitsman
Erik Nilsson. — H. var fal för guld, men lärd och
begåfvad. Han adlades af Karl IX.
R. H.

Hjort, dansk släkt. Se Cervin.


Hjort, Peder, dansk
skriftställare, f. 1793, d. 1871 i Köpenhamn,
son af Viktor Kristian H., (f. 1765, d. 1818,
som biskop i Ribe), som var en omtyckt predikant
och psalmdiktare samt ifrade för skolväsendets
främjande. 1811 blef H. student, egnade sig
åt studiet af estetik och tysk filosofi och
skref 1815 en afh. Om digteren Ingemann og
hans værker, i hvilken han klandrade dennes
abstraktioner och sentimentalitet. Under
den litterära fejden mellan Öhlenschläger
och Baggesen hörde han till den sistnämndes
skarpaste motståndare. Sedan han 1817—21 vistats
i Tyskland, Italien och Frankrike, var han
1822—49 lektor i tyska språket vid Sorö akademi
och lefde därefter som privatman i Köpenhamn,
med titeln professor. H. var en af Danmarks mest
alstringsrika och mångsidiga författare. Hans
första skrifter voro filosofiska, Johann
Scotus Erigena, oder von dem ursprung einer
christlichen philosophie (1823), som tilldrog
sig ganska stor uppmärksamhet i utlandet, och
Læren om viljens frihed (1825), ett inlägg i
striden mot F. G. Howitz’ determinism. Därefter
följde flera språkvetenskapliga skrifter, i
hvilka han slöt sig till Rask och Grimm. Bland
dessa är Kortfattet tydsk sproglære (1829; 7:e
uppl. 1858; "Tysk grammatik", flera öfv. och
uppl.) mest känd. En läsebok för borgar- och
allmogeskolor, Den danske börneven (1839), fick
en mycket stor utbredning (8:e uppl. utkom 1869;
9:e och 10:e uppl. efter H:s död), och en
samling Gamle og nye psalmer upplefde på få
år tre upplagor (1:a uppl., 1838, hade titeln
Psalmer og bönner). Därjämte deltog H. med
stor ifver i den offentliga diskussionen om
alla slags litterära och politiska spörsmål
samt förvärfvade sig rykte som en mycket
stridbar och skarp polemiker. Kraftigt häfdade
han Danmarks rätt i den slesvigska frågan
(Breve om det slesvig-holstenske röre, af
L. S. Navne, 1847—48) och författade efter
1850 flera flygskrifter om upprätthållandet
af danska språket i mellersta Slesvig. Men
samtidigt var han en afgjord motståndare till
det nationalliberala partiet och verkade ifrigt
för helstaten. Den politiska skandinavismen
bekämpade han energiskt, men var en varm
anhängare af Nordens andliga enhet. 1852—67
utgaf H. en samling mindre afhandlingar i 4 bd
(en politisk, en kyrklig-etisk, en konsthistorisk
och en litteraturhistorisk afdelning): Kritiske
bidrag til nyere dansk
tænkemaades og dannelses historie, och liksom
denna vittnade om hans omfattande andliga
intresse, så ådagalade två stora "Udvalg af
breve fra mænd og kvinder till P. Hjort"
(2 bd, 1867—69), hvilka vidsträckta litterära
förbindelser han egde. En af H. författad
Udsigt over nyere dansk literatur, urspr.
skrifven (1827—30) för Atterboms tidskrift
"Svea", utgafs 1872. Jfr "P. H. Et tilbageblik
i anledning af hundred aaret efter hans födsel" (1893).
E. Ebg.

Hjort. 1. Jens Johan H., norsk
läkare, f. 1798 i Oslo, d. 1873 i Kristiania,
blef student 1816 och med. doktor 1830. 1822—53
verkade han som militärläkare och var samtidigt
läkare vid rikshospitalet, där han tjänstgjorde
som öfverläkare vid afdelningen för hudsjukdomar
1841—71. H. var bekant i synnerhet genom sina
undersökningar ang. spetälskan och var 1840—46
medredaktör af den första serien af "Magazin for
lægevidenskaben", där han skref flera värdefulla
afhandlingar. Särskildt utgaf han De functione
retinæ (1826—30).

2. Johan Storm Aubert H., den föregåendes
son, norsk läkare och universitetslärare,
f. 1835 i Kristiania, d. där 1905, student 1835,
med. kandidat 1861, professor vid universitetet
och öfverläkare vid rikshospitalets kirurgiska
afdelning B. 1873, var en duktig lärare
och utmärkt operatör samt skref en mängd
oftalmologiska och kirurgiska tidskriftsafhandlingar.

3. Johan H., den föregåendes son,
norsk zoolog, f. 1869 i Kristiania, student
1887, 1893 filos. doktor vid Münchens
universitet, tillhör sedan 1900 Norges
fiskeristyrelse och är ledare af de
praktisk-vetenskapliga undersökningarna
rörande saltvattensfisket. Bland hans
många vetenskapliga arbeten märkas hans
hydrografisk-biologiska studier öfver de norska
fiskena.
1—3. O. A. Ö.

Hjortbaggen, zool. Se Ekoxsläktet.

Hjortberg, Gustaf Fredrik, präst, vetenskapsman,
f. 1724 i Göteborg, d. 1776, blef student i Lund
1742 och prästvigdes 1746. Som skeppspräst
företog han tre resor till Ostindien,
1747, 1749 och 1751, samt gjorde därunder
naturhistoriska samlingar, som hemsändes till
Linné och kommerserådet M. Lagerström. 1754
utnämndes han till kyrkoherde i Vallda och
Släps församlingar i Halland. 1768 blef han
led. af Vet. akad. Bland H:s skrifter märkas,
utom predikningar och tillfällighetstal,
Vecko-cateches eller söndagslust och hvardagsro
(1768), Svenska boskapsafveln till sin rätta
vård uti hälsos och sjukdomstid (1776; 2:a
uppl. 1799) och Rön (i Vet. akad:s Handlingar).

Hjort Boyesen, Hjalmar. Se Boyesen.

Hjort-Cervinus, Hans, universitetslärare,
präst, f. i Ausås socken (okändt när), blef
1642 pastor i Varberg, 1653 pastor i Halmstad,
1666 generalprost öfver Halland och 1669
teol. professor i Lund med bibehållande af
Halmstads pastorat, där han ofta vistades. 1672
flyttades han till Hälsingborg som kyrkoherde,
stiftsprost och biskoplig vikarie. Säkert var han
ämnad att en gång intaga Lunds biskopsstol, men
kärleken till det gamla fosterlandet segrade,
och han begaf sig 1677 öfver till Danmark,
där han dog som kyrkoherde på Själland.

Hjortdahlit, miner., ett gult, triklint
silicozirkonat med kalcium och natrium;
Langesundsfjord.
A. Hng.

Hjortdjuren, Cervidæ, zool., utgöra en
familj

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>