till Alten vid Västerhafvet och därifrån beställa om åtskilliga saker i förhållandet till såväl Danmark som Ryssland. 1610 befullmäktigades han att inspektera lappfogdarna i Lappland och fick i förläning Svastebyn i Lule socken. H. var sekreterare hos hertig Karl Filip på Viborgs slott 1613, då underhandlingen bedrefs om hertigens mottagande af den ryska tsarkronan. Han blef 1615 ihjälstucken af en knekthöfvitsman Erik Nilsson. — H. var fal för guld, men lärd och begåfvad. Han adlades af Karl IX. R. H. Hjort, dansk släkt. Se Cervin. <img l>

Hjort, Peder, dansk skriftställare, f. 1793, d. 1871 i Köpenhamn, son af Viktor Kristian H., (f. 1765, d. 1818, som biskop i Ribe), som var en omtyckt predikant och psalmdiktare samt ifrade för skolväsendets främjande. 1811 blef H. student, egnade sig åt studiet af estetik och tysk filosofi och skref 1815 en afh. Om digteren Ingemann og hans værker, i hvilken han klandrade dennes abstraktioner och sentimentalitet. Under den litterära fejden mellan Öhlenschläger och Baggesen hörde han till den sistnämndes skarpaste motståndare. Sedan han 1817—21 vistats i Tyskland, Italien och Frankrike, var han 1822—49 lektor i tyska språket vid Sorö akademi och lefde därefter som privatman i Köpenhamn, med titeln professor. H. var en af Danmarks mest alstringsrika och mångsidiga författare. Hans första skrifter voro filosofiska, Johann Scotus Erigena, oder von dem ursprung einer christlichen philosophie (1823), som tilldrog sig ganska stor uppmärksamhet i utlandet, och Læren om viljens frihed (1825), ett inlägg i striden mot F. G. Howitz' determinism. Därefter följde flera språkvetenskapliga skrifter, i hvilka han slöt sig till Rask och Grimm. Bland dessa är Kortfattet tydsk sproglære (1829; 7:e uppl. 1858; "Tysk grammatik", flera öfv. och uppl.) mest känd. En läsebok för borgar- och allmogeskolor, Den danske börneven (1839), fick en mycket stor utbredning (8:e uppl. utkom 1869; 9:e och 10:e uppl. efter H:s död), och en samling Gamle og nye psalmer upplefde på få år tre upplagor (1:a uppl., 1838, hade titeln Psalmer og bönner). Därjämte deltog H. med stor ifver i den offentliga diskussionen om alla slags litterära och politiska spörsmål samt förvärfvade sig rykte som en mycket stridbar och skarp polemiker. Kraftigt häfdade han Danmarks rätt i den slesvigska frågan (Breve om det slesvig-holstenske röre, af L. S. Navne, 1847—48) och författade efter 1850 flera flygskrifter om upprätthållandet af danska språket i mellersta Slesvig. Men samtidigt var han en afgjord motståndare till det nationalliberala partiet och verkade ifrigt för helstaten. Den politiska skandinavismen bekämpade han energiskt, men var en varm anhängare af Nordens andliga enhet. 1852—67 utgaf H. en samling mindre afhandlingar i 4 bd (en politisk, en kyrklig-etisk, en konsthistorisk och en litteraturhistorisk afdelning): Kritiske bidrag til nyere dansk tænkemaades og dannelses historie, och liksom denna vittnade om hans omfattande andliga intresse, så ådagalade två stora "Udvalg af breve fra mænd og kvinder till P. Hjort" (2 bd, 1867—69), hvilka vidsträckta litterära förbindelser han egde. En af H. författad Udsigt over nyere dansk literatur, urspr. skrifven (1827—30) för Atterboms tidskrift "Svea", utgafs 1872. Jfr "P. H. Et tilbageblik i anledning af hundred aaret efter hans födsel" (1893). E. Ebg. Hjort. 1. Jens Johan H., norsk läkare, f. 1798 i Oslo, d. 1873 i Kristiania, blef student 1816 och med. doktor 1830. 1822—53 verkade han som militärläkare och var samtidigt läkare vid rikshospitalet, där han tjänstgjorde som öfverläkare vid afdelningen för hudsjukdomar 1841—71. H. var bekant i synnerhet genom sina undersökningar ang. spetälskan och var 1840—46 medredaktör af den första serien af "Magazin for lægevidenskaben", där han skref flera värdefulla afhandlingar. Särskildt utgaf han De functione retinæ (1826—30). 2. Johan Storm Aubert H., den föregåendes son, norsk läkare och universitetslärare, f. 1835 i Kristiania, d. där 1905, student 1835, med. kandidat 1861, professor vid universitetet och öfverläkare vid rikshospitalets kirurgiska afdelning B. 1873, var en duktig lärare och utmärkt operatör samt skref en mängd oftalmologiska och kirurgiska tidskriftsafhandlingar. 3. Johan H., den föregåendes son, norsk zoolog, f. 1869 i Kristiania, student 1887, 1893 filos. doktor vid Münchens universitet, tillhör sedan 1900 Norges fiskeristyrelse och är ledare af de praktisk-vetenskapliga undersökningarna rörande saltvattensfisket. Bland hans många vetenskapliga arbeten märkas hans hydrografisk-biologiska studier öfver de norska fiskena. 1—3. O. A. Ö. Hjortbaggen, zool. Se Ekoxsläktet. Hjortberg, Gustaf Fredrik, präst, vetenskapsman, f. 1724 i Göteborg, d. 1776, blef student i Lund 1742 och prästvigdes 1746. Som skeppspräst företog han tre resor till Ostindien, 1747, 1749 och 1751, samt gjorde därunder naturhistoriska samlingar, som hemsändes till Linné och kommerserådet M. Lagerström. 1754 utnämndes han till kyrkoherde i Vallda och Släps församlingar i Halland. 1768 blef han led. af Vet. akad. Bland H:s skrifter märkas, utom predikningar och tillfällighetstal, Vecko-cateches eller söndagslust och hvardagsro (1768), Svenska boskapsafveln till sin rätta vård uti hälsos och sjukdomstid (1776; 2:a uppl. 1799) och Rön (i Vet. akad:s Handlingar). Hjort Boyesen, Hjalmar. Se Boyesen. Hjort-Cervinus, Hans, universitetslärare, präst, f. i Ausås socken (okändt när), blef 1642 pastor i Varberg, 1653 pastor i Halmstad, 1666 generalprost öfver Halland och 1669 teol. professor i Lund med bibehållande af Halmstads pastorat, där han ofta vistades. 1672 flyttades han till Hälsingborg som kyrkoherde, stiftsprost och biskoplig vikarie. Säkert var han ämnad att en gång intaga Lunds biskopsstol, men kärleken till det gamla fosterlandet segrade, och han begaf sig 1677 öfver till Danmark, där han dog som kyrkoherde på Själland. Hjortdahlit, miner., ett gult, triklint silicozirkonat med kalcium och natrium; Langesundsfjord. A. Hng. Hjortdjuren, Cervidæ, zool., utgöra en familj