inom gruppen benhornsdjur,
Cervicornia, och
ordn. partåiga hofdjur,
Artiodactyla, bland
däggdjuren. Familjens viktigaste kännetecken
ligger i hornen, hvilka utgöras af solida,
vanligen greniga, i utvuxet tillstånd nakna
benbildningar, som årligen fällas och åter
nybildas. I regel äro emellertid endast hannarna
försedda med horn; endast hos renen bäras sådana
äfven af honan. I öfrigt utmärkas hjortdjuren
genom vacker, väl proportionerad kroppsform,
med smärta, höga ben och kort svans (en art,
dofhjorten, har något längre svans). Klöfvarna
äro vanligen smala och spetsiga och lättklöfvarna
väl utvecklade, de senare nå vanligen ned i
marken, åtminstone vid hastigare gångart. Liksom
hos flertalet öfriga idisslare saknas öfre
framtänder, likaså vanligen hörntanden i
öfverkäken; kindtänderna äro strecktecknade,
sex i hvarje käkhalfva. I öfverensstämmelse med
tandsystemet äro hjortdjuren växtätare, som
förtära löf, kvistar, bark, gräs och örter. De
uppehålla sig i allmänhet i skogstrakter eller
åtminstone i marker, där skogsdungar omväxla
med öppna, odlade fält. Hjortdjuren lefva i
månggifte, och hannarna strida med hvarandra om
honorna. Honan,
hinden, föder 1—2, sällan flera
ungar, som redan efter några dagar kunna följa
modern. — Hjortdjuren förekomma utbredda i alla
världsdelar utom Australien; likaledes saknas
de i södra Afrika. Fossila hjortdjur äro kända
redan från början af miocenperioden. Antalet
beskrifna lefvande arter uppgår till omkr. 90
och fossila till omkr. 80, hvarvid dock
vissa af de uppställda arterna snarare torde
vara att anse som underarter. De nu lefvande
arterna fördelas vanligen på tre underfamiljer:
Cervini, de
egentliga hjortdjuren,
Cervulini,
hvars mest bekanta representant är
muntjaken (se
d. o.), samt
Moschini, myskdjuren. De egentliga
hjortarna, sedan gammalt räknade till släktet
Cervus, äro nu fördelade på flera släkten, såsom
Alces, Cervus s. str.,
Dama, Capreolus, Rangifer
m. fl. Våra inhemska arter äro:
älgen,
Alces
alces, kronhjorten,
Cervus elaphus, dofhjorten,
Dama vulgaris, rådjuret,
Capreolus capreolus,
renen,
Rangifer tarandus. Närmare om dessa arter
se under deras svenska namn.
Rådjursskalle med horn.
Hjortdjurens horn (se fig.), hvilka från flera
synpunkter tilldraga sig intresse, äro att betrakta
som ett slags hudförbeningar, hvilka sitta
fästa på ett par korta, tappformiga utskott från
pannbenet, de s. k.
rosenstockarna. Dessa äro ständigt
hudbeklädda. De under utbildning stadda hornen
beklädas likaledes af en hårbevuxen hud,
som innehåller flera stora blodkärl, hvilka
på det utbildade hornet kvarlämna rännor och
ojämnheter, utvisande ådrornas förlopp. De
utväxande hornen äro mjuka och något böjliga;
de förbenas först nedtill, närmast basen. Sedan
de fullständigt utvuxit och hårdnat, torkar huden
med sina blodkärl. Denna torkade s. k.
basthud
afgnides af djuret mot buskar och trädstammar,
hjorten "fejar hornen". Det färdiga hornet
utgöres, sedan det blifvit befriadt från
basthuden, endast af en kärlrik bensubstans
och motsvarar hornkvicket hos slidhornsdjuren,
medan den homologa motsvarigheten till de senares
hornslida är att söka i yttre lagret af den hud,
som omger det utväxande hjorthornet. Hornets
nedre del visar en ringformig ansvällning,
rosenkransen, som med djurets tilltagande ålder
alltmer utbildas. Vid hvarje hornfällning sker en
upplösning af hornsubstansen ej blott i hornets
nedre parti, utan äfven i rosenstockens öfre
del, hvarför rosenstockarna hos äldre djur
äro kortare än hos yngre. De hos unga djur
först bildade hornen äro enkla, ogrenade,
sedan bildas gaffelgrenade horn, därefter
flergrenade. Hjortarna i olika åldrar benämnas
i öfverensstämmelse härmed: spetshjortar,
gaffelhjortar, sextaggare, åttataggare,
tiotaggare o. s. v., hvarvid summan spetsar på
bägge hornen räknas. Vid olika antal spetsar på
hornen, något som ej sällan förekommer, räknas
antalet på det mest grenade hornet dubbelt,
och ordet "udda" sättes före benämningen. En
hjort med fem och sju spetsar kallas alltså
"udda fjortontaggare". — Angående parallellen
mellan hjorthornens historiska utveckling
och individens olika hornuppsättningar se
Benhornsdjur. Om de olika hjortarternas horn se
under arternas svenska namn. Jfr
Hjorthornsgelé,
Hjorthornssalt,
Hjorthornsspiritus.
Som villebråd räknas hjortdjuren till
de förnämsta (se
Högdjur), och hjortjakten
utgjorde fordom i många länder ett privilegium
för furstarna och adeln. Kronhjorten var i
Frankrike och Tyskland under medeltiden och
ända till slutet af 1700-talet det förnämsta
föremålet för parforsjakt. Mångenstädes ha
hjortar hållits i djurgårdar (se d. o.),
"hjortparker", "hjorthagar", men dylika ha
på senare tid blifvit allt sällsyntare, sedan
nedskjutande af djurgårdarnas halftama villebråd
med rätta upphört att räknas till idrottsmässig
jakt.
G. G.
Hjorted. 1. Socken i Kalmar län, Södra Tjusts
härad. 26,879 har. 3,728 inv. (1908). H. utgör
ett konsist. pastorat i Linköpings stift, Södra
Tjusts kontrakt. Vid socknens kyrka finnes ett
sedan 1864 verksamt, af kyrkoherden J. Östberg
grundadt
institut för döfstumma, hvilket
sedan 1896 från döfstumskoledistriktens skolor
mottagit sådana sinnesslöa, bildbara döfstumma,
som icke kunnat undervisas tillsammans med
distriktsskolornas lärjungar. Institutet
står under en särskild styrelse och hade
läsåret 1907—08 1 lärare och 1 lärarinna.
Lärjungarnas antal var 11, alla af nämnda
beskaffenhet. Institutets inkomster och utgifter
balanserade 1908 på 7,275 kr.; dess tillgångar
utgjorde s. å. 70,660 kr. — 2. Kronopark i
Södra Tjusts härad, Tjusts revir, Kalmar län,
har uppkommit
