hjulnafvet för att tjäna som lagerskålar till hjulaxeln. Den användes endast i det fall, att axeln är fast och hjulet rörligt på axeln. Se Axellager och Fordon. Hjuldjur, zool. Se Hvirfveldjur. Hjuleberg, gods i Abilds socken, Årstads härad, Hallands län, med underlydande i Vessige och Årstads socknar 3 29/48 mtl., tax. till 273,900 kr. (1907). Egaren till H. har patronatsrätt inom Abilds socken. H:s förste kände egare var svenske marsken Erik Kettilsson Pukes dotter Katarina (g. m. väpnaren Axel Kettilsson), hvilken redan 1370 synes ha innehaft gården. Deras dotter Märta var moder till de ryktbare och mäktige Axelssönerna (Tott), af hvilka Åke utlöste de båda andre och blef ensam egare till H. Detta tillhörde hans efterkommande till 1589, därefter släkten Kruse och 1663—1851 släkten Lilliehöök. B. S.* Hjuleker. Se Fordon. Hjulet med valsen, mek., en af de s. k. enkla maskinerna, består af en rund skifva (hjulet) och en cylinder (valsen), fast förbundna med hvarandra på det sätt, att valsen står lodrätt mot hjulet, med axeln gående genom dettas medelpunkt. Det hela roterar kring tappar i förlängningen af valsens axel. Lasten anbringas på valsens periferi, vanligen medelst ett tåg eller en rem, och verkar således vinkelrätt mot den radie, vid hvars ändpunkt remmen utgår, således i tangentens riktning; kraften verkar på liknande sätt å hjulets periferi. Hjulet med valsen kan betraktas som ett häfstångssystem, och lagarna för häfstången äro på denna maskin tillämpliga. För att jämvikt mellan kraft och last skall ega rum, måste således deras vridningsmoment kring axeln vara lika. Om lasten betecknas med l och valsens radie med r, så måste lr = KR, då K är kraften och R hjulets radie, eller l : K = R : r, d. v. s. lastens och kraftens förhållande till hvarandra är omvändt som radierna till de periferier, på hvilka de äro anbringade. Den kraft, som erfordras för att hålla jämvikt mot en viss last, är lika många gånger mindre än denna, som hjulets radie är större än valsens. Vägstyckena, som last och kraft tillryggalägga, äro däremot proportionella mot valsens och hjulets radier, således mindre för lasten i samma mån som dess radie är liten. Exempel på hjulet med valsen äro bl. a. vindspel, gångspel. L. A. F.* Hjulformig, bot., kallas en sambladig blomkrona, då dess pip är mycket kort eller nästan omärklig och brämet plattadt utbredt. Kungsljuset (Verbascum L.) är ett bekant exempel på en växt med hjulformig blomkrona (corolla rotata). O. T. S.* Hjulfälj l. Fälj (ty. felge) kallas en vid velociped- och automobilhjul använd hjulring, som är rännformigt utbildad för att fasthålla gummiskyddsringen. Hjulfönster, en i den senromanska, eller s. k. öfvergångsstilens, samt den tidiga gotikens period förekommande rund fönsterform, delad genom raka, i radiernas riktning gående stafvar, att skilja från rosfönstret, som egentligen tillhör den senare gotiken och i hvilket delningen ej sker medelst raka stafvar, utan medelst svängda linjer, som omsluta bladlika ytor eller ock s. k. fiskblåsor. Ofta tagas dock de båda benämningarna såsom likbetydande. Både hjul- och rosfönstren äro i regel anbringade å de stora katedralernas västfasader samt å tvärskeppens framspringande gaflar. Ett praktfullt hjulfönster pryder Uppsala domkyrkas norra tvärskeppsgafvel (se fig.). Upk.*

Hjulfönster å Uppsala domkyrkas norra tvärskeppsgafvel.

Hjulhus, skpsb., byggnader på ångfartyg med sidohjul, afsedda dels att skydda de inom och under dem belägna vattenhjulen, dels att hindra vatten, som af hjulskoflarna uppkastas, att komma in på däck. De hufvudsakliga delar, som ingå i en hjulhusbyggnad, äro följande (se fig.): hjulhusbalken a, hjulhuslångbalken b, afvisarna c, vingbalkarna d, hjulhusbågarna e, hjulhusbeklädnaden f och g samt vingbeklädnaden h. Med hjulhusbyggnaden är som regel sammanbyggd kommandobryggan eller en öfverbyggnad. J. G. B.*

Hjulkarta. Se Geografi, sp. 966. Hjullinje, geom. Se Cykloid. Hjullås, hjullåsgevär. Se Handeldvapen, sp. 1312. Hjullöt. Se Fordon. Hjulnaf. Se Fordon. Hjulnålar, mek., kallas de tappar af gjutet eller smidt järn, som insättas i båda ändarna af ett vattenhjuls hjulstock (se d. o.) och förmedelst hvilka denna kan röra sig i sina lager. Jfr Axeltapp, sp. 539. C. A. D.* Hjulorgan, zool. Se Hvirfveldjur. Hjulormen. Se Lindormen, 2. Hjulpinne, ett enkelt häftyg, användes att höja en vagns hjul från marken för att vid hjulens rengöring kunna svänga dem rundt. H. J. Dft. Hjulplog. Se Plog. Hjulring kallas den yttersta delen af ett hjul. Den upptager de på hjulet verkande krafterna och sammanhåller hjulets olika delar (se Fordon). Vid trähjul behöfves härför äfven en hjulskena af järn, som varm påkrympes hjulringen och fästes vid densamma medelst försänkta skrufvar. Vid järnvägs- och spårvägshjul är hjulringen ofta valsad och svarfvad i ett enda stycke gjutstål samt förses med