en s. k. löpkrans, för att hjulet skall följa skenan. Automobiler, velocipeder och lyxåkdon ha allmänt sina hjulringar gjorda med fälj (se Hjulfälj), i hvilken är fäst en skyddsring af gummi, som skyddar fordon, passagerare och motorer för skakningar och stötar. Dessa gummiringar gjordes först massiva (se Cushionring) och sådana användas ännu för vagnar, dragna af hästar. För de snabbt framilande velocipederna och motorvagnarna brukas numera endast pneumatiska, d. v. s. med luft uppblåsta, gummiringar (se Dunlopring). För att skydda gator, vägar och broar mot för högt hjultryck (se d. o.) finnas flerstädes, t. ex. i Norge, af myndigheter utfärdade föreskrifter rörande den minsta tillåtna bredden å fordons hjulringar. I Sverige är detta fallet endast i fråga om automobiler. G. H—r. Hjulryttare, krigsv., beridna på cyklar (velocipeder), användas i alla arméer för ordonnans- och rapporttjänst. På några ställen förekomma de förenade i trupp. I Frankrike uppsattes först hjulryttarkompanier, och nu finnas sex sådana, försedda med hopfällbara cyklar af kapten Gerards modell och afsedda att i första hand bispringa det själfständiga kavalleriet. I Italien har hvart och ett af de tolf bersaglieriregementena ett hjulryttarkompani. Belgien har fem dylika kompanier och Norge två. I England upprättas liknande kompanier vid de frivilliga trupperna. C. O. N. Hjulryttarkompani. Se Hjulryttare. Hjulsjö, socken i Örebro län, Nora tingslag. 24,916 har. 2,934 inv. (1908). H. utgör ett regalt pastorat i Västerås stift, Nora kontrakt. Hjulskena. Se Fordon och Hjulring. Hjulskoflar, skpsb., de plana skifvor å ett ångfartygs sidohjul, hvilka, genom det arbete de under hjulens kringvridning förrätta, åstadkomma fartygets rörelse. Till en början fästes skoflarna radiellt å hjularmarna; detta läge föranledde emellertid afsevärdt motstånd och starka skakningar vid skoflarnas nedförande i eller upplyftande ur vattnet; deras nyttiga arbete för fartygets framdrifning blef äfven härigenom mindre godt. Därför infördes sedermera i allmänhet hjul med vridbara skoflar, efter uppfinnaren benämnda Morgans hjul (se fig.). Å dessa äro skoflarna rörliga kring bultar i öronen a på hjularmarna; genom vefstänger, b, och koppelstänger, c, förenas skoflarna med skifvan d, som är rörlig kring den vid sidan af hjulaxelns förlängning fästa tappen e. Läget af denna tapp är sådant, att skoflarna erhålla så nära som möjligt vinkelrät ställning mot vattenytan, under hela tiden, då de äro nedsänkta i vattnet, samt sålunda intaga det för fartygets framdrifning gynnsammaste läget. J. G. B. (C. K. S.)

Hjulspindlar, Orbitelariæ, zool., underordning af de egentliga spindlarnas (Araneina) ordning. Hithörande spindlar äro utrustade med ett par trakélungor; chelicerernas (se Spindeldjur) giftklo hålles i hvila infälld inåt; ögonen äro ställda i två tvärrader, af hvilka den främre befinner sig nära hufvudets framkant; de sex spinnvårtorna, som äro korta och sammanböjda, sitta på undersidan af den vanligen rundade bakkroppens spets. — Dessa spindlar fästa mellan grenarna på något träd eller någon buske vanligen lodrätt ställda fångstnät, hvilkas grundstomme utgöres af från en medelpunkt liksom ekrarna i ett hjul radierande trådar, mellan hvilka sedan fästas tvärtrådar, som, då nätet är färdigt, bilda hvarandra koncentriskt omslutande månghörningar. Själf sätter sig spindeln på lur i ett gömställe vid nätets omkrets för att, då han af nätets skakning märker, att något byte fastnat däri, rusa fram och omspinna detta. Till hjulspindlarna hör korsspindlarnas familj, Epeiridæ, omfattande flera svenska släkten, såsom Araneus (Epeira), Zilla, Meta och Tetragnatha. Släktet Araneus företrädes i Sverige af ett 20-tal arter, af hvilka den vanliga korsspindeln (A. diadematus; se fig.) är välbekant för den af hvita fläckar bildade korsformade teckningen på öfversidan af den i öfrigt mycket färgväxlande bakkroppen. Honan, som är större än hannen, är med sin tjocka, klumpiga bakkropp en af våra största spindlar, med en längd, som kan öfverstiga 15 mm. — Släktet Tetragnatha har en smal och långsträckt bakkropp och långa ben samt uppehåller sig företrädesvis på vass och andra vattenväxter eller åtminstone på sumpiga platser. Dithörande arter intaga en egendomlig ställning med de två främre benparen sträckta rakt framåt, medan de två bakre sträckas rakt bakåt. Då spindeln sitter stilla längs ett vassblad, blir han därigenom svår att upptäcka. Den hos oss ej sällsynta T. extensa, som är mycket växlande i färgen, har vanligen mer eller mindre mörkt brun framkropp, medan bakkroppen har ett rödbrunt eller grönhvitt midtfält, inramadt af hvita sidoband. Längden uppgår till omkr. 10 mm. G. A—z.

Vanliga korsspindeln, hona.

Hjulsport. Se Velociped. Hjulsta, gods i Enköpings-Näs socken, Åsunda härad och Uppsala län, helt nära det ställe, där öfverfarten af gammalt skett från västra Uppland till Södermanland. 7 9/16 mtl, tax. till 200,000 kr. (1907). Underlagmannen i Uppland och fogden å Haga, Olof Haraldsson, hvilken uppgifves vara stamfader för ätten Soop, tillbytte sig 1420 af Uppsala domkyrka gården, som sedan oafbrutet gått i arf intill våra dagar och egts af medlemmar af släkterna Soop, Sparre, Oxenstierna, Dohna, Lagerhjelm, Liljencrantz och Kantzow. Det eges nu af frih. A. Kantzow. Dennes svärfar, frih. K. A.