Liljencrantz, lät 1851—53 uppföra det vid H. befintliga stenhuset i två våningar. B. S.* Hjulstock, mek., i allmänhet den axel, på hvilken ett vattenhjul är fäst, då denna axel är af trä. Framför allt nyttjas denna benämning om de långa och grofva axlarna till hammarhjul, hvilka ha till uppgift icke allenast att tjäna till hjulaxel, utan äfven att uppbära lyftarmringen (jfr Hammarhjul), medelst hvilken hammarens lyftning åstadkommes. C. A. D.* Hjultryck, tekn., kallas det tryck, som ett hjul utöfvar på underlaget. Hjultrycket uppmätes och angifves vid stillastående. Vid gång är det ej konstant, utan stiger med hastigheten. Allmän betydelse har hjultrycket vid järnvägar, i hvilkas tekniska bestämmelser en viktig plats intages af föreskrift om största tillåtna hjultryck eller skentryck, som det där äfven kallas. På banor af hög klass medför nämligen den tyngre rullande materielen ett större hjultryck, som i sin ordning kräfver en kraftigare spåranläggning än hvad fallet är vid banor af lägre klass. I den gängse svenska indelningen föreskrifves sålunda för den högsta klassens järnväg, med 1,435 m. spårvidd och 90 km. största tillåtna tåghastighet i timmen, ett största hjultryck af 7,5 ton, under det att för den lägsta klassen, med 0,6 m. spårvidd och 20 km. största tåghastighet i timmen, ett hjultryck af 2 ton anses vara tillräckligt. I fråga om rullande materiel, lokomotiv och järnvägsvagnar, plägar man använda som enhetsmått det dubbla hjultrycket och kallar detta axeltryck l. skentryck per hjulpar. Det största axeltryck, som i vårt land förekommer, är 8,5 ton på statens järnvägars kraftiga malmtågslokomotiv typ Litt. R. afsedda för malmtrafiken Kiruna—Riksgränsen. Flera statsbanebroar äro emellertid redan nu konstruerade för högre hjultryck upp till 10 ton. G. H—r. Hjulträ, skogsv., virke (ek, ask, björk och, företrädesvis till ekrar, hickory), som man brukar för att förfärdiga ekrar, nafvar o. s. v. Hjulträ benämndes äfven det grofva virke, vanligen af furu, som förr användes i axlar å vattenhjul. W. E—n. Hjulverk, mek., en sammansättning af flera hjul, afsedd att öfverföra en rörelse eller en kraft. Detta kan ske på flera sätt, såsom genom omedelbar beröring mellan hjulens böjda ytor, i hvilket fall friktionen mellan dessa åstadkommer förbindelsen; genom snören, linor eller remmar; genom kuggar, gripande i hvarandra. — Man benämner äfven hjulverk den del af ett ur, hvarigenom visarna erhålla en likformig omvridning samt regulatorn sin rörelse. G. R. D.* Hjulångfartyg. Se Ångfartyg.

Fig. 1 o. 2. Forngrekiska hjälmar.

Fig. 3 o. 4. Romerska hjälmar.

Fig. 5 o. 6. Medeltida hjälmar.

Fig. 7 o. 8. Hjälmar på 1500- och 1600-talen.

Hjälm. 1. Krigsv., en militärisk hufvudbonad af något hårdt ämne för att skydda hufvudet mot hugg. Den tillhörde egentligen utrustningen för det tunga infanteriet och kavalleriet. Hjälmen var först af trä, öfverdraget med läder, men sedan af metall. Sådana förekommo redan hos assyrierna. I Mellan-Europa förekommo bronshjälmar redan omkr. 800 f. Kr. (se fig. 4 till art. Hallstatt-tiden). Forngrekerna buro hjälmar (fig. 1 och 2) med fast plåt för ansiktet och öppningar att se igenom samt ofta med kam, gärna prydd af hjälmbuske (vanligen en hästsvans). De romerske centurionernas hjälmar hade fjäderbuskar (fig. 3), medan soldaternas voro enklare (fig. 4). I 10:e och 11:e årh. var hjälmen rund och upptill försedd med en spets liksom en frygisk mössa (fig. 6); i 12:e årh. fick den framtill ett skydd för ansiktet, ett s. k. näsjärn l. näsband. Detta utbyttes sedan mot en plåt, med hål för ögonen, hvilken kunde fällas upp och ned; och slutligen i 13:e årh. täcktes hela ansiktet antingen af en dylik plåt, som omväxlande var hel eller delad i två halfvor, eller också af ett galler, det s. k. hjälmgallret eller visiret (fig. 5). Hjälmarna voro ofta af ganska dyrbar metall och prydligt utsirade samt oftast försedda med en kam, pik och fjäderbuske. De hjälmar, som användes vid torneringar, voro tyngre och prydligare än de, som medtogos i fält. I 16:e och 17:e årh. begagnade pikenerarna en metallhjälm utan visir men med spets (pickelhufva, stormhatt). Denna (fig. 7, 8) har sedan undergått en mängd förändringar i fråga om såväl form som tillverkningsämne. Dess forna uppgift att vara ett skydd mot huggvapen har, ju mera eldstriden undanträngt det egentliga handgemänget, alltmer vikit tillbaka för bekvämligheten och utseendet. I Sverige nyttjas hjälmen af Lifgardet till häst och dragonregementena (se fig. 9—11).