Fig. 9. Hjälm för Lifregementets dragoner, modell 1895.

Fig. 10. Hjälm med plym för Lifgardet till häst, modell 1879 och 1900.

Fig. 11. Lifgardets till häst hjälm (modell 1879 och 1900), sedd från sidan.

<img l>Fig. 12.

Numera äro hjälmarna (eller skola inom kort blifva) aflagda; de ha vid infanteriet begagnats som hufvudbonader 1845—54, af artilleriet (bajerska Raupenhelm) 1827—73. Hjälm anlades som hufvudbonad vid Lifgardet till häst 1879 (ändrad 1900), vid trängen 1885, vid gardesregementena till fot 1887 och vid Fortifikationen 1894. Om dykarhjälmar se Dykeri, sp. 1161. — 2. Her. (lat. galea, fr. heaume, ty. helm), en prydnad på den heraldiska skölden. Då hjälmen i verkligheten begagnades endast af människor, så passar den egentligen blott för släktvapen; landskap, städer och andra samfund bruka därför sällan hjälmar öfver sina sköldar. I heraldiken nyttjas endast sådana hjälmar, som begagnades vid torneringar och som äro försedda med hjälmprydnader, hvilka äro väsentliga bihang till en heraldisk sköld. Heraldiska hjälmar äro af två slag: a) Slutna l. lyckta tornerhjälmar (lat. galeæ torneareæ clausæ, fr. heaumes fermés, ty. stechhelme), som bestå af sammannitade plåtar och således ej kunna öppnas (öppningen för ögonen består af en eller två smala skuror eller öppningar). Sådana hjälmar begagnas i nyare heraldik, i synnerhet utomlands, af oadliga släkter, b) Öppna l. egentliga tornerhjälmar (lat. galeæ torneareæ apertæ, fr. heaumes ouverts, ty. offene turnierhelme), hvilkas öppning för ögonen vidgar sig till en bred öppning, som är försedd med ett af 3, 5 eller 7 byglar (lat. cancelli, fr. grilles, ty. spangen) bestående hjälmgaller l. visir (lat. clathri, fr. visière, ty. rost). Byglarna äro utböjda, ofta försedda med en tvärbygel eller utskurna ur själfva hjälmen eller försedda med hjälmgaller, som kan fällas upp och ned (fig. 12), hvilket begagnas i den nyare heraldiken. Hjälmens höjd bör vara minst en tredjedel och högst hälften af sköldens; den är af guld, silfver eller stål, det senaste vanligast. Hjälmbyglarna och kanten kring halsen äro af guld. Hjälmen är inuti fodrad med rödt; omkring halsen på hjälmen hänger halsklenoden. Hjälmens plats är, om skölden står upprätt, midt öfver sköldhufvudet, men på öfversta hörnet, om skölden är lutad. Egentligen bör ej mer än en hjälm finnas på hvarje vapen, då en riddare ej kunde föra mer än en sådan; men i senare tider, då flera vapen förenats, ha deras hjälmar följt med dem. I Sverige utmärkas de olika adelsklasserna, grefvar, friherrar och adelsmän, genom det antal hjälmar de föra på skölden, och bruket är, att adelsmän föra en, friherrar två och grefvar tre hjälmar; dock gifvas undantag härifrån, och detta bruk har ej någon tillämpning på den utländska heraldiken. Ordningen emellan flera hjälmar är: af två hjälmar prydes den högre af stamvapnets hjälmprydnad; de äro tre, finnes stamvapnets på den mellersta. Finnes blott en hjälm, är hjälmgallret vändt emot åskådaren; är skölden lutad, framställes hjälmen i profil. Om hjälmarna äro två, äro hjälmgallren vända emot hvarandra. Då de äro flera och antalet ojämnt, är den mellersta hjälmen vänd framåt och de andra emot hvarandra; är antalet jämnt, vändes hälften till höger och den andra hälften till vänster emot hvarandra. — 3. Bot., en benämning, som nyttjas vid beskrifning af blomhylleblad, hvilka ha en hjälmlik form, såsom förhållandet är t. ex. med det öfversta blomfoderbladet hos arterna af stormhattsläktet (Aconitum Napellus, cammarum etc.). — 4. Bygnk., i medeltidens byggnadskonst ett pyramidalt, från fyr- eller åttasidig grundplan uppstigande torntak, som slutar i en spets. Hjälmen bör skiljas från hättan, som är rund, med ingen eller föga märkbar spets, samt från käglan, som är rund och spetsig. Hjälmtaken nyttjades under såväl den romanska som den gotiska perioden, under den förra lägre och undersätsigare, ofta uppstigande mellan fyra tresidiga gafvelrösten; under den senare högre, smärtare, stundom å praktfullare byggnader genombrutna. De höga, spetsiga torntaken kallas emellertid vanligen spiror. Jfr Bamberg, fig. 1. H. W. W.* 2. B. S.* 3. O. T. S.* 4. Upk.* Hjälmare kanal, äfven kallad Arboga graf, förbinder sjön Hjälmaren med Arbogaån och sålunda äfven med Mälaren. Redan Gustaf I lär ha varit betänkt på att genom en graf förena Mälaren, Hjälmaren och Vänern med hvarandra. Karl IX började en kanalisering af Eskilstunaån för åstadkommande af en farled mellan Mälaren och Hjälmaren, men arbetet afstannade 1610. 1629—39 utfördes anläggningen af Hjälmare kanal, som sträcktes genom de fem små sjöarna Värhulta-, Lill-, Lång-, Krok- och Hafsjöarna. Sedan dess har kanalen ombyggts flera gånger, grundligast 1770—76, men måste åter ombyggas 1819—30, då den fick sin nuv. sträckning. Farleden togs då rätt mellan Långsjön och Hafsjön och lades mera östligt. Hela längden af den farled, som genom kanalen sattes i förbindelse med Mälaren, är 64,13 km., hvaraf den bearbetade delen utgör 8,52 km.; djupet under lägsta vattenståndet är 2,08 m. Kanalen har 9 slussar, hvilkas längd är 35,62 m. och bredd 7,13 m.; djupet är detsamma som farledens. I samband med den 1877—87 genomförda sänkningen af Hjälmaren har den närmast sjön belägna kanalsträckan fördjupats och de öfversta slussarna ombyggts. 1906 trafikerades kanalen af 978 segelfartyg och båtar samt 843 ångfartyg, för hvilka trafikafgiften uppgick till 45,095 kr. K. S. (S. L—k.) Hjälmaren, den fjärde i ordningen af Sveriges stora insjöar, begränsas af landskapen Södermanland