Hjälmhvalf, bygnk. Se Hvalf. Hjälmkrans (lat. diadema tortile, fr. bourrelet, ty. wulst), her., en bindel, hopvirad af band af flera olika färger, vanligen de i skölden förekommande. Den bäres af de flesta svenska adliga släkter ofvanpå hjälmen (se fig.). Understundom brukas i stället adliga kronor, dock mest af utländska i Sverige naturaliserade ätter. B. S.*

Hjälmprydnad (lat. apex, fr. cimier, ty. helmkleinod), her., en eller flera figurer, som stå på den heraldiska hjälmen öfver hjälmkransen eller kronan, om sådana finnas. B. S.*

Hjälmseryd, socken i Jönköpings län, Västra härad. 17,871 har. 2,958 inv. (1908). H. bildar med Stockaryd ett konsist. pastorat i Växjö stift, Västra härads kontrakt. Hjälmsnabben. Se Älfsnabben. Hjälmsäter, gods i Medelplana socken, Skaraborgs län, med hufvudgården vackert belägen på västra sidan af Kinnekulle, vid Kinnekulle—Lidköpings järnväg. 1 7/8 mtl, tax. till 163,000 kr. (1908). — H. är en mycket gammal gård. Det egdes under hela 1500-talet och senare af släkten Roos, som skref sig till gården, öfvergick sedan till släkten Soop och har under ett århundrade tillhört grefliga ätten Hamilton. Nuv. egare är grefve Wathier Gilbert Hamilton. Hjälmtak, bygnk. Se Hjälm 4. Hjälmtrimul, nord. myt., en i eddan omnämnd yalkyrja. Th. W.* Hjälmtäcke (lat. lamiæ, fr. lambrequin, ty. helmdecke), her., ursprungl. ett täcke eller mantel, som hängde omkring hjälmen. Sedermera delades täcket i två delar, en på hvardera sidan om hjälmen, hvilka framställdes i olika bladformiga slingor. Längre fram blefvo slingorna allt större, och därur utvecklades det s. k. löfverket, som ock kallas hjälmtäcke och hvilket från 1500-talet, då det äfven hette mussering l. skraffering, omsluter de flesta svenska adliga vapen. Samtidigt, men i synnerhet på 1700-talet, brukades hjälmtäcket, då kalladt vapentäcke, så stort, att det omslöt hela skölden. Det var då uppbundet med snören och tofsar, kantadt med fransar samt invändigt vanligen af metall och utvändigt färgadt. B. S.*

Hjälpbardun, H.-brass, H.-stag o. s. v., sjöv., tåg, som för tillfället uppsättas för att förstärka resp. barduner, brassar etc. Jfr Borg, sjöv. R. N.* Hjälpceller, bot., detsamma som synergider (se Embryosäck, sp. 474). Hjälpdagsverke, kam. 1. De äldre s. k. mantalsdagsverken, hvilka på 1600-talet inlades i grundräntan. — 2. En förmån för kungsgårdar, kungsängar och boställen. — 1789 upphörde staten att fastställa nya dagsverken af sistnämnda slag, och de redan då häfdvunna ha därefter småningom genom afskrifning eller förvandling i penningar upphört att utgå med personligt arbete. Se Dagsverke. Kbg. Hjälper, ridk., sätt, genom hvilka ryttaren inverkar på hästen medelst händer, ben, säte och öfverlif samt medelst sporre, spö eller röst och genom hvilkas ändamålsenliga användande han förmår behärska hästen och ge honom en för ändamålet lämplig "form". Händerna verka genom tyglar och bett, i första hand på hästens framdel och i hufvudsak förhållande. Skänklarna utöfva sin starkaste inverkan på bakdelen och företrädesvis framåtdrifvande. Säte och öfverlif inverka i första hand på ryggen, fördelande ryttarens vikt. Hjälperna skola samverka och afpassas efter ändamålet, hästens olika känslighet och grad af utbildning. B. C—m. Hjälpgallring, skogsv. Se Gallring 2. Hjälpkassor (eng. Friendly societies, fr. Sociétés de secours mutuels, ty. Hilfskassen) kallas de, vanligen för arbetsklassen afsedda, på ömsesidighet och själfhjälp fotade föreningar, hvilka lämna försäkring eller understöd vid sjukdom, invaliditet, olycksfall, dödsfall ("begrafningshjälp"), äfvensom vid arbetslöshet. — I åtskilliga länder finnes särskild lagstiftning för hjälpkassor. Så t. ex. i England, Frankrike, Belgien, Tyskland, Österrike och Sverige. I dessa länder skiljer man mellan inskrifna (erkända, registrerade) och icke-inskrifna kassor. De förra underkasta sig i större eller mindre mån statens uppsikt samt normativbestämmelser i fråga om reglemente, revision m. m. I ersättning åtnjuta