samma gång som den i utvecklingshistoriskt hänseende är den yngsta. Hos de lägst stående ryggradsdjuren saknas nämligen eller är endast antydd den hos människan predominerande delen af hjärnan, nämligen den s. k. storhjärnan l. hemisfärhjärnan. — I figur I a föreställer 3 ett stycke af ett djurs hud och 4 en till samma djur hörande muskeltråd. Till huden hänföra sig ganglie- eller nervceller (1), hvilka med ett trådlikt utskott tränga fram till hudens ytligaste lager och med ett annat, djupare utskott, som vid sin ända är förgrenadt (se Ganglieceller), sluta sig nära intill trädliknande förgreningar, tillhörande inom det centrala nervsystemet liggande ganglieceller (2). Från dessa senare afgå trådlika utskott, som träda i förbindelse med djurets muskeltrådar (4). Utsättes den yttersta spetsen af gangliecellens 1 till huden gående utskott för t. ex. ett starkt tryck, försättes gangliecellen 1 i ett visst s. k. retningstillstånd (se Ganglieceller). Det djupa, förgrenade utskottet af gangliecellen 1 kan härvid träda i mer eller mindre intim förbindelse med gangliecellens 2 trädliknande utskott (fig. 1 b). Härigenom kan det nämnda retningstillståndet i gangliecellen 1, om det upprepas, ledas öfver till gangliecellen 2 och från denna till muskeltråden 4. Denna senare svarar på den så tillförda retningen genom en förkortning af sin massa, en kontraktion. På detta sätt kan retning af t. ex. huden utlösa en kontraktion af underliggande muskeltrådar. Nervverksamheten kan således, såsom det gifna schematiska exemplet torde låta förstå, gifva sig till känna genom utbildandet af vissa bestämda associationer eller sammankopplingar af ganglieceller, hvarigenom vissa lifsyttringar, såsom i föreliggande fall muskelkontraktioner, kunna åvägabringas. Man säger, att nervverksamheten är plastisk. — Om man med bibehållande af samma exempel som det ofvan gifna tänker sig, att samma hudretning och därmed äfven en retning af samma slags ganglieceller 1 upprepas från den ena generationen till den andra, så blir till sist förbindelsen mellan gangliecellerna 1 och 2 genom den oaflåtliga likformiga retningen så fix och fast, att den därefter ärfves från en generation till de efterföljande. Retas så gangliecellens 1 hudutskott äfven jämförelsevis lindrigt, så kan denna retning omedelbart fortledas till gangliecellen 2 och därmed äfven till muskeltråden 4. Genom den ärfda associationen mellan gangliecellerna 1 och 2 kunna således rörelsefenomen utlösas alldeles omedelbart, utan viljans medverkan. De lifsyttringar, som ha sitt materiella underlag i dylika ärfda associationer mellan nervelementen, kallar man reflexer, automatismer, instinkter. Nervverksamheten är här reproduktiv. — På grund af det ofvan anförda torde lätt inses, att områden af nervsystemet, som innehålla utvecklingshistoriskt gamla förbindelser mellan nervelementen, böra tjäna de automatiska eller instinktiva yttringarna, under det att ju utvecklingshistoriskt yngre ett område af nervsystemet är, desto mera har det kvar af nervväfnadens ursprungliga plastiska egenskaper, — inom detsamma kunna desto ymnigare nya kombinationer, nya förbindelser emellan nervelementen komma till stånd.

Fig. I. Schema, visande samband mellan ganglieceller, som hänföra sig till huden, och ganglieceller som äro förbundna med muskler.

Hos en del lågt stående ryggradslösa djur, t. ex. maneterna, är nervsystemet hufvudsakligen representeradt af ett kontinuerligt nätverk af ganglieceller, hvilket ligger inskjutet mellan kroppens hud- och muskellager. Experimentella undersökningar ha ådagalagt, att detta nervnätverk tjänar automatiska funktioner. Hos högre stående ryggradslösa djur, t. ex. snäckdjur och maskar, har nervväfnaden dels centraliserats till en kedja, en "bukgangliekedja" af knutar eller ganglier, innehållande ganglieceller och sinsemellan sammanbundna genom knippen af nervtrådar, s. k. kommissurer, dels äfven bevarat den utvecklingshistoriskt äldre karaktären af ett mera likformigt nätverk af ganglieceller. Denna senare del af nervsystemet kallas det sympatiska nervsystemet, hvilket refererar sig till kroppens alla inre delar, frånsedt musklerna, och tjänar uteslutande automatiska nervfunktioner. 1809 uttalade tysken Gall, att de ryggradslösa djurens bukgangliekedja vore närmast att jämföra med ryggradsdjurens ryggmärg. Mot denna mening är både från morfologisk och fysiologisk ståndpunkt föga att invända. Jämförelsen tyckes ej heller förlora något i sannolikhet genom det sakförhållandet, att hos de lägst stående ryggradsdjuren, hos acrania, hvilkas enda nu lefvande representant är lansettfisken (Amphioxus), ryggmärgen är väl utbildad, under det att hjärnan är så svagt antydd, att densamma vid en jämförelse af föreliggande art både morfologiskt och fysiologiskt kan alldeles lämnas ur räkningen. — Hos öfriga ryggradsdjur kan man tydligt urskilja hjärna och ryggmärg — ett cerebrospinalt nervsystem, jämte ett sympatiskt nervsystem, motsvarande det sympatiska nervsystemet hos ryggradslösa djur med bukgangliekedja. Det sympatiska nervsystemet och ryggmärgen tillkomma således alla ryggradsdjur. Hjärnan kan sägas saknas hos acrania, men förefinnes, ehuru högst olika utbildad, hos alla öfriga ryggradsdjur. En jämförande undersökning af hjärnans allmänna gestaltning hos skilda hufvudformer af ryggradsdjuren kan upplysa om förloppet af hjärnans historiska utveckling. — Om man genom ett snitt, som noga följer kroppens midtplan och som förlöper från hjässtrakten mot svalg- och näshålan (ett s. k. sagittalsnitt), klyfver hjärnan i två lika hälfter utefter längden, erhåller man en bild af densamma, hvilken med afseende på hjärnans allmänna form är ganska upplysande. Fig. II återgifver ett sådant snitt genom hjärnan af en broskfisk (uppåt på fig. motsvarar bakåt på hjärnan). Vid 1 å fig. har hjärnan afskurits från ryggmärgen. Liksom denna senare är genomdragen af en kanal, en centralkanal, så bildar äfven hjärnan en kanal, hvilkens väggar förete mycket växlande tjocklek. Inom det område, som ligger ryggmärgen närmast (2), eller inom förlängda märgen (medulla oblongata), är det bakre vägglagret synnerligen