Fig. VI. Sagittalsnitt af däggdjurs-(människo-)hjärna. (Schematiseradt.)

Fig. VII. Profilbild af människans hjärna.

påfallande starkare utvecklade än hos föregående djur och täcka som en tjock mantel (pallium, 11) stamganglierna. Vid 12 tallkottkörteln. — Hos däggdjuren (människan) slutligen (fig. VI) har storhjärnsmanteln nått en ojämförligt mäktig utveckling, så stark, att den som en huf täcker ej allenast stamganglierna (9), utan äfven de hos dessa djur jämförelsevis synnerligen stora synhögarna (6) och fyrhögarna (5). Vid 12 tallkottkörteln. — Storhjärnshemisfärernas utomordentligt starka utveckling gentemot öfriga hjärndelar och deras utbredning som en huf öfver dessa senare återspegla i själfva verket den med afseende på hjärnans funktioner predominerande ställning, som storhjärnan intager hos dessa djur. Under förmedling af ryggmärgen och hjärnans alla öfriga delar instråla nervbanor från kroppens samtliga inre och yttre ytor, från huden, från sinnesorganen, från kroppens alla inre delar till storhjärnshemisfärerna, hvilka således mottaga intryck från alla punkter af kroppen; och från hemisfärerna afgå banor till kroppens alla muskeltrådar, genom hvilka banor således impulser till muskelkontraktioner fortledas från storhjärnan. — Af den ofvan lämnade jämförelsen mellan hjärnans allmänna byggnad hos skilda djurformer torde framgå, att på samma gång storhjärnan hos däggdjuren (och bland dessa framför allt hos människan) nått ett ojämförligt mäktigt omfång, den äfven är den utvecklingshistoriskt yngsta af hela nervsystemets skilda delar. Ofvan har äfven visats, att ju utvecklingshistoriskt äldre en del af nervsystemet är, desto mera uteslutande tjänar den de automatiska funktionerna; ju utvecklingshistoriskt yngre den däremot är, desto större plasticitet eger den, desto större förmåga eger den att skapa nya förbindelser emellan nervelementen och därigenom låta yttringarna af nervelementens verksamhet framträda under växlande, förut oanade former. På samma gång således som människans storhjärna genom sin massa dominerar öfver hjärnans alla öfriga delar, eger den äfven på grund af sin utvecklingshistoriskt ringa ålder en utomordentligt stor plasticitet; och det är just dessa storhjärnans egenskaper, som förläna människan hennes supremati öfver allt annat skapadt. — För att låta hjärnans skilda delar framträda i en och samma teckning med lika tydlighet har fig. VI blifvit något schematiserad. Fig. VII däremot återger fullt troget, ej ett sagittalsnitt, utan en profilbild af hjärnan från människan. Man kan med ledning af föregående figurer lätt igenkänna vid 1 övergångsstället mellan ryggmärgen och förlängda märgen (2), vid 3 den tydligt framträdande varolsbryggan, vid 4 lilla hjärnan. Af fyrhögarna och synhögarna kan man emellertid ej iakttaga något, alldenstund storhjärnshemisfärerna (i föreliggande profilbild den vänstra) genom sin mäktiga hufformiga utbredning fullständigt täcka dessa hjärndelar. Den å bilden framträdande fria, konvexa ytan af hemisfären företer ett veckadt utseende. Ytan är lagd i vindningar (gyri), hvilka skiljas från hvarandra genom fåror (sulci). Genom denna oregelbundna, veckade gestaltning har hemisfärens yta blifvit än ytterligare förstorad. Trots den oregelbundenhet, som vid ett ytligt betraktande kännetecknar denna reliefbildning på hemisfärens yta, kommer den dock till stånd på ett lagbundet sätt. Några fåror framträda nämligen under den individuella utvecklingens gång jämförelsevis tidigt, andra åter och flertalet först senare. Den tidigast framträdande fåran är den å fig. 7 med a betecknade. Den synes skära in vid undre kanten och sträcka sig uppåt och bakåt. I själfva verket bildar denna fåra en på djupet vid grop, som utåt mynnar i en rännformig fördjupning. Den benämnes Sylviska gropen (fossa l. fissura Sylvii). En annan och något senare framträdande fåra är centralfåran (sulcus centralis), å fig. VII betecknad med b. Denna fåra börjar vid öfre randen och fortsätter tvärs öfver hemisfären nedåt mot Sylviska gropen. Den del af hemisfären, som ligger framför centralfåran och som till sitt läge i hjärnskålen svarar mot hufvudets panndel, kallas pannloben; den del af hemisfären, som ligger bakom centralfåran och öfver Sylviska gropen, benämnes hjässloben; partiet under Sylviska gropen, som svarar mot hufvudets tinningdel, kallas tinningloben; och slutligen den bakre ändan af hemisfären, som hvilar på och delvis täcker den främre delen af lillhjärnan, har namn af nackloben. Samma hjärna, sedd från hjäss-sidan, har det utseende fig. VIII återgifver. Man ser de båda hemisfärerna med fria konvexa ytor och liggande tätt intill hvarandra med tillplattade ytor. De tvärställda centralfårorna äro lätt igenkännliga vid a. På djupet af den fåra, som skiljer de båda hemisfärerna från hvarandra, ligger en bred brygga af nervtrådar utspänd (ej synlig å fig.), hvilken förenar flertalet symmetriska ställen af de båda hemisfärerna med hvarandra. Denna brygga kallas hjärnbalken (corpus callosum). Om man