Vid ökning utöfver en viss grad af det tryck, som cerebrospinalvätskan utöfvar på hjärnan, blir följden således en sammanpressning af blodkärlen, hvilken naturligtvis i sin ordning lätt förorsakar en rubbning i blodtillförseln, d. v. s. hjärnanemi. Hjärntryckets symtom förklaras också till stor del af den medföljande anemien; de viktigaste symtomen äro vid hastigt ökadt akut hjärntryck: omtöckning, kräkningar, långsam puls och långsam andning, konvulsioner; vid kroniskt hjärntryck: hufvudvärk, psykisk och fysisk trötthet samt en egendomlig förändring på platsen för synnervens inträde i ögat, s. k. staspapill (se d. o.). Vid det kroniskt verkande hjärntrycket uppkomma utom cirkulationsrubbningar småningom äfven väfnadsförändringar i hjärnan. Hjärntryck förekommer förnämligast vid blödningar och tumörer, som befinna sig inuti hjärnhålan eller utifrån inkräkta på dess utrymme, och vid olika slags inflammationer i hjärnan och hjärnhinnorna. Beträffande tumörerna, är ingalunda enbart dessas storlek af betydelse, utan äfven inverka alla de förhållanden, som kunna bestämma tumörens inflytande på cerebrospinal vätskans cirkulation, exempelvis tumörens läge i förhållande till vissa blodkärl; en helt liten tumör kan sålunda förorsaka vida svårare hjärntryck än en betydligt stor. G. F—r. Hjärntumör, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 855, och Hjärntryck. Hjärnuppmjukning, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 855. Hjärnvattusot, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 856. Hjärnverksamhet. Då en muskel, en körtel eller hvilket organ som helst träder i verksamhet, säger man, att en "retningsprocess" utlösts i organet. I den arbetande muskeln eller körteln är denna process påtagligen att uppfatta som en kemisk omsättning. För processens utlösning erfordras ett "retmedel". I vanliga fall utgöres detta af en "impuls", som genom nervtrådar ledes till körteln eller muskeln. Naturen af denna impuls, den s. k. nervprincipen, är ännu outredd. Man kan mäta den hastighet — omkr. 34 m. i sekunden —, med hvilken den passerar genom nerven. Man har vidare påvisat ett intressant elektriskt fenomen, den s. k. aktionsströmmen (se Djurelektricitet), som förlöper samtidigt med retningsprocessen i nerven. Huruvida nervprincipen är att uppfatta som ett elektriskt fenomen eller som en kemisk process, som fortskrider från tvärsnitt till tvärsnitt i nervtråden, är ännu oafgjordt. I vårt land har Göthlin uttalat sig för den förstnämnda åsikten. Stora hjärnans bark är liksom nervsystemet i öfrigt uppbyggd af nervceller och nervtrådar, hvilka senare äro att betrakta som utlöpare från de förra. Man har också i hjärnbarken kunnat påvisa fenomenet aktionsström. I sammanhang med en retning af synorganet iakttages fenomenet i fråga å det område af hjärnbarken, där synbanan inmynnar. Anbringar man en lämplig elektrisk retning å olika punkter inom den s. k. motoriska zonen å hjärnans yta, erhåller man bestämda rörelser med foten, handen, ögonen, ansiktets muskler, tungan o. s. v. Blir hjärnbarken å ett visst parti af nackloben förstörd genom någon sjukdomsprocess, inträder blindhet. Sitter skadan i tinningloben, inträder döfhet. Vid skador inom den motoriska zonen blir den motsatta kroppshalfvan i större eller mindre utsträckning förlamad. Förstöring af den s. k. Brocas vindel medför förlust af talförmågan (se Afasi). Vi ha således all anledning att antaga, att inom hjärnbarken äro de mekanismer lokaliserade, som lämna "impulserna" till våra rörelser och som äro verksamma vid våra sinnesförnimmelser. Vi kunna också antaga, att den fysiologiska processen i dessa olika mekanismer öfverallt är af samma art som den s. k. nervprincipen i de perifera nerverna. Hjärnverksamheten i ett visst ögonblick kan alltså uppfattas som en komplex af retningsvågor inom de olika ledningsbanorna i hjärnbarken. Vid studiet af reflexerna (se d. o.) har man iakttagit fenomen häntydande på en interferens mellan olika retningar, som ledas in på samma bana. Det ser också ut, som om upprepandet af en viss retning skulle liksom arbeta upp en viss ledningsbana. Belysande för tillkomsten af dessa ledningsbanor äro de försök, som Pavlov utfört beträffande s. k. villkorliga reflexer. Låter man en hund förtära kött, afsöndras en tjockflytande, slemhaltig spott; får djuret torrt bröd, inträder en riklig afsöndring af tunnflytande spott. Genom att upprepade gånger låta ett visst retmedel, t. ex. ljudet af en klocka, inverka på djuret samtidigt med köttutfodringen eller ljudet af en hvisselpipa samtidigt med brödutfodringen, kunde man bringa djuret att sedermera afsöndra slemhaltig, resp. tunnflytande, spott enbart genom de olika ljudretningarna. Utlösningen af spottsekretionen genom att införa kött eller bröd i munnen på djuret är en reflex, som inträder under alla förhållanden. Retningen ledes genom smak- och känselbanorna från munhålan till förlängda märgen och öfverföres där på de olika sekretionsbanorna till spottkörtlarna. En ljudretning har i allmänhet ingen inverkan på dessa körtlar. Först genom en lämplig kombination med retningen å munhålans smak- och känselapparater kan densamma bringas in på sekretionsbanorna till spottkörtlarna. Vi måste således antaga, att genom den ifrågavarande anordningen af det yttre retmedlet åstadkommes en förut ej existerande konnektering mellan de olika banorna. Konnekteringen är emellertid ej definitiv. Den måste för att ega bestånd då och då så att säga friskas upp med tillhjälp af den ursprungliga reflexen. Den genom konnektering erhållna reflexen kallar man därför villkorlig. Hvad som i dagligt tal kallas inlärande, öfning, dressyr kan från fysiologisk synpunkt betraktas som ett upparbetande af nya ledningsbanor i hjärnbarken, en konnektering af olika banor, hvarigenom alltmera sammansatta retningskomplexer möjliggöras. Man använder ofta uttrycket "minnesbilder deponerade i de särskilda cellerna i hjärnbarken". Man föreställer sig härvid, att nervcellerna förhålla sig till yttervärlden ungefär som den ljuskänsliga plåten till föremålen framför kameran. Emellertid torde det vara lämpligare att tala om en "konnektering af ledningsbanor" och att utbyta de "i nervcellerna deponerade minnesbilderna" mot "kombinationer af retningsvågor", förlöpande i de olika banorna i hjärnbarken och motsvarande förhållandena i yttervärlden. En ledningsbana från näthinnan till hjärnbarken