Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärnsjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid ökning utöfver en viss grad af det tryck,
som cerebrospinalvätskan utöfvar på hjärnan,
blir följden således en sammanpressning af
blodkärlen, hvilken naturligtvis i sin ordning
lätt förorsakar en rubbning i blodtillförseln,
d. v. s. hjärnanemi. Hjärntryckets symtom
förklaras också till stor del af den medföljande
anemien; de viktigaste symtomen äro vid hastigt
ökadt akut hjärntryck: omtöckning, kräkningar,
långsam puls och långsam andning, konvulsioner;
vid kroniskt hjärntryck: hufvudvärk, psykisk
och fysisk trötthet samt en egendomlig
förändring på platsen för synnervens inträde
i ögat, s. k. staspapill (se d. o.). Vid
det kroniskt verkande hjärntrycket uppkomma
utom cirkulationsrubbningar småningom äfven
väfnadsförändringar i hjärnan. Hjärntryck
förekommer förnämligast vid blödningar och
tumörer, som befinna sig inuti hjärnhålan
eller utifrån inkräkta på dess utrymme, och
vid olika slags inflammationer i hjärnan och
hjärnhinnorna. Beträffande tumörerna, är
ingalunda enbart dessas storlek af betydelse,
utan äfven inverka alla de förhållanden,
som kunna bestämma tumörens inflytande på
cerebrospinal vätskans cirkulation, exempelvis
tumörens läge i förhållande till vissa blodkärl;
en helt liten tumör kan sålunda förorsaka
vida svårare hjärntryck än en betydligt stor.
G. F—r.
Hjärntumör, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 855,
och Hjärntryck.
Hjärnuppmjukning, med. Se Hjärnsjukdomar,
sp. 855.
Hjärnvattusot, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 856.
Hjärnverksamhet. Då en muskel, en körtel eller
hvilket organ som helst träder i verksamhet,
säger man, att en "retningsprocess" utlösts i
organet. I den arbetande muskeln eller körteln
är denna process påtagligen att uppfatta som
en kemisk omsättning. För processens utlösning
erfordras ett "retmedel". I vanliga fall utgöres
detta af en "impuls", som genom nervtrådar
ledes till körteln eller muskeln. Naturen af
denna impuls, den s. k. nervprincipen, är ännu
outredd. Man kan mäta den hastighet — omkr. 34
m. i sekunden —, med hvilken den passerar genom
nerven. Man har vidare påvisat ett intressant
elektriskt fenomen, den s. k. aktionsströmmen
(se Djurelektricitet), som förlöper samtidigt
med retningsprocessen i nerven. Huruvida
nervprincipen är att uppfatta som ett elektriskt
fenomen eller som en kemisk process, som
fortskrider från tvärsnitt till tvärsnitt i
nervtråden, är ännu oafgjordt. I vårt land har
Göthlin uttalat sig för den förstnämnda åsikten.
Stora hjärnans bark är liksom nervsystemet i
öfrigt uppbyggd af nervceller och nervtrådar,
hvilka senare äro att betrakta som utlöpare från
de förra. Man har också i hjärnbarken kunnat
påvisa fenomenet aktionsström. I sammanhang med
en retning af synorganet iakttages fenomenet i
fråga å det område af hjärnbarken, där synbanan
inmynnar. Anbringar man en lämplig elektrisk
retning å olika punkter inom den s. k. motoriska
zonen å hjärnans yta, erhåller man bestämda
rörelser med foten, handen, ögonen, ansiktets
muskler, tungan o. s. v. Blir hjärnbarken å ett
visst parti af nackloben förstörd genom någon
sjukdomsprocess, inträder blindhet.
Sitter skadan i tinningloben, inträder
döfhet. Vid skador inom den motoriska zonen
blir den motsatta kroppshalfvan i större eller
mindre utsträckning förlamad. Förstöring af
den s. k. Brocas vindel medför förlust af
talförmågan (se Afasi). Vi ha således all
anledning att antaga, att inom hjärnbarken
äro de mekanismer lokaliserade, som lämna
"impulserna" till våra rörelser och som äro
verksamma vid våra sinnesförnimmelser. Vi kunna
också antaga, att den fysiologiska processen
i dessa olika mekanismer öfverallt är af
samma art som den s. k. nervprincipen i de
perifera nerverna. Hjärnverksamheten i ett visst
ögonblick kan alltså uppfattas som en komplex
af retningsvågor inom de olika ledningsbanorna
i hjärnbarken.
Vid studiet af reflexerna (se d. o.) har man
iakttagit fenomen häntydande på en interferens
mellan olika retningar, som ledas in på samma
bana. Det ser också ut, som om upprepandet af
en viss retning skulle liksom arbeta upp en viss
ledningsbana. Belysande för tillkomsten af dessa
ledningsbanor äro de försök, som Pavlov utfört
beträffande s. k. villkorliga reflexer. Låter man
en hund förtära kött, afsöndras en tjockflytande,
slemhaltig spott; får djuret torrt bröd, inträder
en riklig afsöndring af tunnflytande spott. Genom
att upprepade gånger låta ett visst retmedel,
t. ex. ljudet af en klocka, inverka på djuret
samtidigt med köttutfodringen eller ljudet af
en hvisselpipa samtidigt med brödutfodringen,
kunde man bringa djuret att sedermera afsöndra
slemhaltig, resp. tunnflytande, spott enbart
genom de olika ljudretningarna. Utlösningen
af spottsekretionen genom att införa kött
eller bröd i munnen på djuret är en reflex,
som inträder under alla förhållanden. Retningen
ledes genom smak- och känselbanorna från munhålan
till förlängda märgen och öfverföres där på de
olika sekretionsbanorna till spottkörtlarna. En
ljudretning har i allmänhet ingen inverkan
på dessa körtlar. Först genom en lämplig
kombination med retningen å munhålans smak-
och känselapparater kan densamma bringas in på
sekretionsbanorna till spottkörtlarna. Vi måste
således antaga, att genom den ifrågavarande
anordningen af det yttre retmedlet åstadkommes
en förut ej existerande konnektering mellan de
olika banorna. Konnekteringen är emellertid
ej definitiv. Den måste för att ega bestånd då
och då så att säga friskas upp med tillhjälp
af den ursprungliga reflexen. Den genom
konnektering erhållna reflexen kallar man
därför villkorlig. Hvad som i dagligt tal kallas
inlärande, öfning, dressyr kan från fysiologisk
synpunkt betraktas som ett upparbetande af nya
ledningsbanor i hjärnbarken, en konnektering
af olika banor, hvarigenom alltmera sammansatta
retningskomplexer möjliggöras. Man använder ofta
uttrycket "minnesbilder deponerade i de särskilda
cellerna i hjärnbarken". Man föreställer sig
härvid, att nervcellerna förhålla sig till
yttervärlden ungefär som den ljuskänsliga plåten
till föremålen framför kameran. Emellertid
torde det vara lämpligare att tala om en
"konnektering af ledningsbanor" och att utbyta de
"i nervcellerna deponerade minnesbilderna" mot
"kombinationer af retningsvågor", förlöpande i
de olika banorna i hjärnbarken och motsvarande
förhållandena i yttervärlden. En ledningsbana
från näthinnan till hjärnbarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
