förmedlar ett intryck, som ena gången ingår i synbilden af ett hus, en annan gång i synbilden af en människa. Det är svårt att föreställa sig, huru de olika minnesbilderna skulle kunna deponeras i olika celler. Uppfattningen af hjärnverksamheten som en kombination af retningsvågor inom olika delar af hjärnbarken innebär intet annat än en tillämpning af det vanliga föreställningssättet beträffande fysiologiska processer. Man söker på detta sätt skaffa sig en schematisk bild af förloppet inom nervsystemet hos ett djur eller en människa, hvars reaktioner för intrycken från omgifningen man iakttager. Men man kan också gå till väga på ett helt annat sätt. I stället för att operera med nervtrådar, nervceller och de fysiologiska processerna i dessa bildningar kunna vi införa i resonemanget resultaten af den psykologiska själfanalysen. Vi tänka oss själfva in i den iakttagna personens eller det iakttagna djurets ställe och söka frammana de sinnesförnimmelser, föreställningar och viljeakter vi själfva haft under liknande omständigheter. Härvid möta vi emellertid en hel del svårigheter. Vi ega inga garantier, att en annan individs själslif öfverensstämmer med vårt eget. Och dessutom, hvilka kriterier ega vi, att en viss företeelse öfver hufvud taget är en yttring af själslif, d. v. s. af medvetenhet? Vår egen erfarenhet ger vid handen, att vi kunna utföra de mest komplicerade rörelser utan kontroll från medvetandet. I själfva verket är det endast en ringa del af hjärnverksamheten, som kan betecknas som medveten. En räkneoperation, som man vid inlärandet noga kontrollerat i hvarje detalj, går sedermera "rent mekaniskt", liksom om den utfördes af en räknemaskin. Då man en gång lärt sig ett språk, behöfves ej en medveten kontroll öfver hvarje stafvelse man uttalar. Den naturliga sömnen och de hypnotiska fenomenen utvisa, att det finnes luckor i vår medvetenhet, hvarunder likväl hjärnverksamheten fortgår. För att bibehålla föreställningen om ett kontinuerligt själslif måste man införa "det undermedvetna". Man har på olika sätt sökt angifva förhållandet mellan de olika momenten i vårt själslif å ena sidan och den fysiologiska processen i hjärnbarken å den andra. Att tänka sig det vanliga förhållandet af orsak och verkan stöter på svårigheter. Man kan ej gärna antaga, att en så att säga fristående viljeakt skulle gifva upphof till den energimängd, som erfordras för utlösningen af den retningsprocess i hjärnbarken, hvilken i sin ordning är en nödvändig förutsättning för våra musklers verksamhet. Likaledes är det svårt att förstå, huru en fysikalisk process sådan som "nervprincipen" skulle i ett visst ögonblick kunna omsättas i en medveten akt. Det är vidare omöjligt att inordna medvetandets faktum bland sådana naturprocesser, som äro tillgängliga för våra vanliga observationsmetoder. Man söker komma ifrån denna svårighet genom att förklara, att själslifvet och retningsprocessen i hjärnbarken äro parallellföreteelser (parallellteorien), olika sidor af samma sak. Föreställningen om en retningsprocess i hjärnbarken förutsätter kännedom om fysiologiska processer i allmänhet och har utvecklat sig som ett resultat af det naturvetenskapliga tänkandet. Hvad vi kalla sinnesförnimmelser, föreställningar (tankar), viljeakter är däremot gifvet omedelbart i individens personliga erfarenhet. I naturvetenskapens barndom gick man vid tolkningen af naturföreteelserna ut från denna erfarenhet och antog som orsak till de särskilda företeelserna väsen, som kände, tänkte och handlade på samma sätt som en själf. Längst har detta åskådningssätt bibehållit sig i fråga om lifsföreteelserna och framför allt i fråga om de företeelser, som man vant sig att betrakta som yttringar af själslif. Man kan väl betrakta en muskel eller en körtel i den egna kroppen som ett ting, i hvilket vanliga materiella processer förlöpa, men att tillämpa detta betraktelsesätt på hjärnan bjuder att börja med emot. Man vill i det längsta reservera åtminstone ett litet rum i densamma, som ej är upptaget af molekyler och atomer, utan endast af medvetandet. Den konsekventa tillämpningen af det naturvetenskapliga åskådningssättet utesluter emellertid icke den rent psykologiska själfanalysen. De olika momenten af vårt själslif äro realiteter, som alltid måste bli föremål för våra studier, och äfven om vi skulle komma därhän, att vi kunde angifva den detalj i retningsprocessen i hjärnbarken, som motsvarar exempelvis vreden, skulle vi aldrig identifiera de båda. J. E. J—n. Hjärnödem, med. Se Hjärnsjukdomar, sp. 856. Hjärpen, municipalsamhälle och järnvägsstation. Se Järpen. Hjärpe skansar. Se Järpe skansar. Hjärpeströmmen. Se Indalsälfven. Hjärpås, socken. Se Järpås. Hjärsås, socken i Kristianstads län, Östra Göinge härad. 8,449 har. 1,953 inv. (1908). H. bildar med Knislinge ett regalt pastorat i Lunds stift, Östra Göinge kontrakt.

Fig. I. Främre delen af en ringmask med (streckad) tarmkanal och kärlsystem (schematisk bild), m mun, r ryggkärl, b bukkärl, p pulserande tvärkärl.

Hjärtat (lat. cor). 1. Jämförande anat. Under djurrikets historiska utveckling har hjärtat uppkommit därigenom, att vissa sträckor af blodkärlssystemet utrustats rikligare med muskulatur, så att de erhållit förmågan att särskildt kraftigt sammandraga sig, hvarigenom de blifvit knutpunkter, centralorgan för hela cirkulationsapparaten. Ett dylikt begynnelseskede för hjärtbildningen anträffas hos ringmaskarna, där ryggkärlet och några utvidgade tvärkärl pulsera. (fig. I). Hos leddjuren framgår hjärtat ur maskarnas ryggkärl, ligger på djurets ryggsida och är försedt med vanligen flera par ventillika hål, genom hvilka syrsatt blod upptages ur den omgifvande hjärtsäcken; denna åter mottar blodet från gälarna eller lungorna, om sådana finnas, eller från kroppens skilda delar. Förhållandet hos blötdjuren kan härledas från det hos maskarna rådande, såsom framgår af de här meddelade bilderna (fig. II); hjärtat består hos de historiskt äldsta blötdjuren af fyra, hos andra af två eller ett förmak, som framgått ur maskarnas tvärkärl, och i hvilka blodet inträder från gälarna eller lungorna, samt en