tjockväggigare hjärtkammare, som mottar blodet ur förmaken och drifver ut det i kroppen. Det lägsta ryggradsdjuret (lansettfisken) ansluter sig likaledes till maskarna i så måtto, att ej något tydligt skildt hjärta utbildats, utan flera kärlstammar äro kontraktila. Hos fiskarna finnes ett tvårummigt hjärta (en kammare och ett förmak), som för uteslutande venöst blod. I och med lungornas uppträdande blir hjärtat mera sammansatt: redan hos lungfiskarna uppträder en ofullständig tudelning af hjärtförmaket, hvarigenom arteriellt och venöst blod kommer att föras på delvis skilda vägar. Hos amfibierna är förmaket genom en skiljevägg mer eller mindre fullständigt deladt i ett mindre, vänstra, som mottar blodet ur lungorna, och ett större, högra, i hvilket blodet från de öfriga kroppsdelarna flyter in; hjärtkammaren är enhetlig. Hos kräldjuren har delningen blifvit fullständigare: skiljeväggen mellan de två hjärtförmaken är alltid fullständig, i hjärtkammaren är skiljeväggen alltid mer eller mindre antydd, och hos krokodilerna är den, på en liten springa när, fullständig; sistnämnda djur ha således ett fyrrummigt hjärta, så att det venösa och arteriella blodet i hjärtat ej blandas. Till krokodilerna sluta sig fåglarna, hvad hjärtats byggnad beträffar; här saknas äfven den förut nämnda springan. Hos däggdjuren öfverensstämmer hjärtat till sina hufvuddrag med människans. Anmärkningsvärdt är, att hjärtat hos människan och däggdjuren under fosterutvecklingens förlopp företer en långt gående parallellism med de lägre ryggradsdjurens i fullt utbildadt tillstånd. Sålunda ligger hjärtat hos yngre människofoster ej som senare i bröstregionen, utan har sitt läge mycket högre upp i den blifvande halsregionen - samma läge, som det under hela lifvet bibehåller hos fiskarna. Äfven dess byggnad förhåller sig hos det yngre människofostret och den utbildade fisken på ett motsvarande sätt: i stället för ett fyrrummigt hjärta är fosterhjärtat till en början tvårummigt med blott en kammare och ett förmak, alldeles som det utbildade fiskhjärtat. Hjärtat hos ett något äldre människofoster har en byggnad, som motsvarar amfibiernas; det är trerummigt med en kammare och två förmak. På ett något senare skede åter öfverensstämmer fosterhjärtat i ett viktigt afseende med krokodilernas: det är fyrrummigt, men med en liten kommunikationsöppning mellan de båda kamrarna; först under den senare fostertiden försvinner äfven denna kommunikation.

Fig. II. Schematisk framställning för jämförande af cirkulationscentra hos blötdjuren. A del af en ringmasks ryggkärl och tvärkärl. B hjärtkammare och hjärtförmaken hos Nautilus. C allmännaste förhållandet hos blötdjuren, D hjärtat hos Octopus. E hjärtkammare och hjärtförmak hos en snäcka. — k hjärtkammare, f hjärtförmak, ah artären till hufvudet, ad artären till abdomen. Pilarna visa blodströmmens riktning.

Fig. III. Människans hjärta.

Fig. IV. Längdsnitt af människans hjärta.

2. Anat. och fysiol. Hos människan är hjärtat af tresidig form (fig. III), till storleken växlande hos olika individer, större hos män än hos kvinnor. Dess volym motsvarar ungefär individens knutna hand. Det ligger i nedre delen af bröstkorgen, nästan i kroppens midtlinje, men afvikande något åt vänster, mellan lungorna; det hvilar på mellangärdet, vänder basen uppåt, bakåt och åt höger, spetsen nedåt, framåt och åt vänster samt har högra kanten riktad framåt och nedåt, den vänstra bakåt och uppåt. Af dess fyra afdelningar äro förmaken försedda med helt tunna väggar (jfr 1 å fig. IV, som återgifver ett längdsnitt genom hjärtat);