Hjärtgarn, sjöv., de garn, som ligga innerst i (ej på ytan af) en dukt l. part af ett tåg. R. N.* Hjärtgift, toxik., ett gemensamt namn för de gifter, som direkt i högre grad angripa hjärtat. Främst stå bland dessa de giftiga beståndsdelarna hos Digitalis (se d. o.) samt därmed likverkande ämnen, såsom strofantinet hos Strophanthus-arter, scillain hos sjölök (Scilla maritima), antiarin hos det till beredning af s. k. Ipogift använda javanesiska giftträdet Antiaris toxicaria, oleandrin hos Nerium Oleander, antagligen äfven konvallamarinet hos liljekonvalje, cheirantin hos lackviol (Cheiranthus Cheiri), erytroflein hos "sassybark" från Erythrophlæum guineense m. fl. Till samma grupp kunna räknas äfven bufotalin, som framställts ur hudsekretet hos vanlig padda (Bufo vulgaris) och bariumsalter. En rätt likartad verkan framkalla äfven veratrin (se d. o.) och fysostigmin (se Kalabarböna). — Bland hjärtgifter märkas f. ö. kloroform, kloralhydrat och närstående, som försvaga och förlama hjärtat; alkoholens direkta hjärtverkan är af liknande art, men framträder först vid svår förgiftning af mycket stora doser. Vidare cyanväte, som synes hindra impulserna till hjärtslagen, utan att direkt förlama organet. Kaffein, teobromin och närstående reta först hjärtat — särskildt påskynda de pulsen —, förlama slutligen i mycket stora doser. Morfin försvagar i högre grad hjärtverksamheten först i ett sent stadium af svår förgiftning. Kokain påskyndar pulsen starkt genom förlamning af hjärtats hämningsapparat (vagus-nervens ändar inom själfva hjärtat). Atropin och närstående ämnen förlama redan i helt små mängder denna samma nervapparat; muskarin i flugsvamp åter retar starkt dessa bildningar, hvarigenom hjärtverksamheten hämmas och hjärtat kan stanna. Pilokarpin verkar först i samma riktning som muskarin, äfvenså nikotin (om än ej på samma nervbildningar), därefter snarlikt atropin. Akonitin är ett utomordentligt häftigt hjärtgift, som redan i helt små doser först öfvergående retar och därpå hastigt förlamar hjärtats egen nervapparat. Kinin verkar i större doser försvagande och slutligen förlamande på hjärtat; kamfer däremot retar dess muskulatur till kraftigare verksamhet. — Kaliumsalter i stora doser försvaga hjärtat; kvicksilfverföreningar göra detta redan i betydligt mindre, dock giftigt verkande mängder, kopparsalter äfvenså, ehuru de mycket sällan leda till förgiftning, vid hvilka hjärtverkan har någon betydelse. Fosfor framkallar äfvenledes hjärtsvaghet, stundom plötslig hjärtförlamning. Äfven fosforväte är ett mycket farligt förlamande hjärtgift. Vissa af de nämnda gifterna angripa förnämligast själfva hjärtmuskeln, såsom digitalisgruppens gifter, kaffein och närstående, kininet och metallföreningarna, de öfriga mest eller uteslutande hjärtats nervapparater. C. G. S. Hjärtgrop, fossa epigastrica, med. Se Bröstgrop och Buk (där det står epigastrium i st. f. fossa epigastrica). Hjärtkammare, anat. Se Hjärtat. Hjärtklappning, med. Se Hjärtsjukdomar, sp. 869. Hjärtkramp, Se Hjärtsjukdomar, sp. 869. Hjärtkörsbär. Se Körsbär. Hjärtlanda, socken i Jönköpings län, Västra härad. 2,453 har. 249 inv. (1908). Annex till Hultsjö, Växjö stift, Västra härads kontrakt. Hjärtlidande, med. Se Hjärtsjukdomar. Hjärtlik, bot., säges om blad (örtblad, kronblad o. s. v.), hvilkas bas utgöres af två afrundade flikar, skilda af en spetsig inskärning. Ett hjärtlikt blad är ungefär lika långt som bredt och tillspetsadt. Det säges vara omvändt hjärtlikt, om skaftet är fäst i den spetsiga ändan af bladskifvan. Se Blad, sp. 618, fig. 4, e. G. L—m. Hjärtljud, fysiol. Se Hjärttoner. Hjärtmur, bygnk., kallas den bland en byggnads inre skiljemurar (mellanväggar), som går i byggnadens längdriktning parallellt med fram- och bakfasaderna. Hjärtmuren måste i allmänhet göras tjockare än andra mellanväggar, då takbjälkarna öfver rummen på ömse sidor om densamma, såväl mot framfasaden som mot bakfasaden, stöta samman och skola ha sitt upplag på hjärtmuren. Äfven den omständigheten, att rökrören hos oss ofta dragas i hjärtmuren, gör, att denna måste bli tjockare (minst en och en half tegelsten) än öfriga innerväggar. I. G. C. Hjärtmussla, Cardium L., zool., ett artrikt släkte hafsmusslor, med båda skalen likformiga, tämligen tjocka, starkt hvälfda och åt ryggsidan vid ledgången krumböjda, hvarigenom musslan, sedd från sidokanten, får ett hjärtlikt utseende. Skalen ha vanligtvis tämligen framstående, strålvis löpande ribbor. Mest bekant är C. edule L. (se fig.), hvilken i södra Europas kusttrakter allmänt förtäres. Den finnes ymnigt i Medelhafvet och förekommer äfven i Nordsjön och Östersjön. Denna art har hvitaktiga skal, med 24—28 tvärfårade ribbor. Formen är rundadt hjärtlik och uppnår en längd af 4,5 och bredd af 4 cm. O. T. S.*

Cardium edule.

Hjärtnerver, anat. Impulsen till hjärtslaget uppstår inom hjärtat själft (jfr Automati). Från det centrala nervsystemet emottager hjärtat dels hämmande, dels påskyndande (accelererande) impulser. De förra ledas genom banor förlöpande i nervus vagus, de senare passera först genom ryggmärgen och därefter genom sympaticus (gränssträngen) till ganglion stellatum, från hvilket de s. k. nervi accelerantes utgå till hjärtat. Förmedelst dessa nervmekanismer regleras hjärtslagens omfång och frekvens. Af centripetala banor från hjärtat känner man endast den s. k. nervus depressor (se Blodomlopp). Egentliga känselnerver synes hjärtat i likhet med många andra inre organ sakna. De hämmande hjärtnerverna upptäcktes af bröderna Weber 1845, de påskyndande hjärtnerverna af v. Bezold och Bever 1866 och nervus depressor af Ludwig och Cyon 1866. J. E. J—n. Hjärtsjukdomar l. Hjärtlidande, med., är det gemensamma namnet på en mängd olika sjukdomar, som kunna träffa hjärtat. De äro dels medfödda bildningsfel, dels under lifvet uppkomna förändringar i hjärtats olika delar, såsom i dess beklädande