hinnor, i dess muskelväggar, dess invecklade klaffapparat eller i dess nerver och kärl. En anatomisk anomali snarare än en sjukdom är hjärtats läge i högra brösthalfvan i stället för i den vänstra, s. k. dextrokardi (se d. o.). Sjukliga och för patienten mer eller mindre farliga symtom kunna däremot uppstå, då hjärtat i ett eller flera hänseenden kvarstår på den utvecklingsgrad, som det hade i moderlifvet, i det att än de öppna kommunikationerna mellan båda förmaken eller mellan båda kamrarna icke behörigen sluta sig, hvarigenom arteriellt och venöst blod sammanblandas, än pulmonalartären är förträngd eller tillsluten, så att blodet endast på omvägar och i otillräcklig mängd kommer in i lungorna, än aorta är förträngd, hvarigenom det arteriella blodets spridning i kroppen försvåras. Medfödda valvelfel göra dessa förhållanden ännu mera invecklade. Flera af dessa fel medföra rubbningar i cirkulationen med svår andnöd, blåröd färg (cyanos l. blåsot) eller blekhet, och genom vissa af dem äfventyras lifvets bestånd, dels därigenom, att hjärtats kraft småningom icke räcker till för fullgörandet af dess försvårade arbete, dels därigenom, att dessa hjärtfel i hög grad disponera för andra sjukdomar. Så t. ex. angripas ofta patienter med förträngd pulmonalartär af lungtuberkulos. Den hjärtat omgifvande hinnaktiga säcken (perikardialsäcken), hvars inre blad (pericardium) bekläder hjärtats yta, kan inflammeras (pericarditis), hvarvid i hjärtsäcken ofta bildas ett stort flytande exsudat, som sedermera resorberas med eller utan sammanväxning af perikardialbladen. Stundom blir exsudatet varigt (pyopericardium), någon gång gasblandadt (pneumopericardium), antingen därigenom, att kommunikation uppstått med luftvägarna, eller om exsudatet innehåller gasbildande bakterier. Ofta blir hjärtat vid utgjutning inom hjärtsäcken på ytan luddigt (cor villosum) af ett fibrinöst exsudat. I sammanhang med kroniska sjukdomar, som medföra allmän vattusot, blir äfven hjärtsäcken mer eller mindre fylld med blodvatten, seröst, stundom blodblandadt transsudat (hydropericardium). Men äfven verkligt blod kan intränga i hjärtsäcken (hæmopericardium) genom hjärtbristning, yttre sår och vid sjukdomar, som föranleda inre blödningar, såsom purpura, skörbjugg m. m. Sällsynta äro tuberkler och kräfta i hjärtsäcken. En af hjärtats vanligaste sjukdomar är inflammationer i hjärtmuskeln (myocarditis). Dessa kunna vara antingen akuta eller kroniska. De förra framkallas vanligen af akuta infektionssjukdomar, såsom difteri, blodförgiftningar (sepsis, pyemi), en del akuta utslagssjukdomar o. s. v. Dessa myokarditer kunna åstadkomma bestående förändringar och öfvergå därigenom småningom i de kroniska formerna. Den vanligaste orsaken till dessa senare återigen är arterioskleros ("förkalkning") i hjärtats egna artärer med häraf orsakad bristfällig blodnutrition af hjärtmuskeln. Denna blir häraf fläckvis degenererad, och dessa fläckar ersättas småningom af bindväfsärr. Hvad som förr i dagligt tal kallades fetthjärta är till stor del just dylika sjukdomar i hjärtmuskeln hos feta personer. Dock träffar man ofta hos dessa individer insprängningar af fettväf mellan muskeltrådarna, liksom äfven dessa senare efter olika infektionssjukdomar och förgiftningar kunna öfvergå i fett genom degenerationsprocessen. Båda dessa förändringar kunna naturligtvis på goda grunder kallas för fetthjärta. Förstoringar af hjärtmuskeln (s. k. hypertrofi) äro vanligen mest utpräglade i den ena hjärthalfvan, hvarvid särskildt kammarväggarna blifva ansenligt förtjockade, men kunna ock omfatta hela hjärtat. Höggradiga dylika förstoringar kunna medföra en väsentlig ökning af hela hjärtats omfång, så att hjärtat kan bli stort som ett oxhjärta, hvaraf termen cor bovinum (af lat. bos, gen. bovis, oxe) hämtats. Hjärthypertrofien är emellertid sällan en enstaka, s. k. primär företeelse, beroende på ansträngning och långvarig funktionell öfverretning eller intoxikation (alkohol) af hjärtat, utan oftast en sekundär förändring, beroende på valvelfel och hinder för blodcirkulationen, hvilka för en tid öfvervinnas genom ökadt arbete af den växande hjärtmuskeln (kompenserande hypertrofi). — Förminskning af hjärtat däremot (atrophia cordis) är ett vanligt åldersfenomen och träffas därför särskildt vid den naturliga döden i ålderssvaghet (marasmus senilis). Vissa sjukdomar, som medföra en utmärgling af kroppen i dess helhet, såsom kräftsjukdomar, tuberkulos o. s. v., åtföljas därför ock af en förminskning af själfva hjärtat. I sällsynta undantagsfall kan en hjärtförminskning äfven vara medfödd, eller kan hjärtats tillväxt icke hålla sin relation till ökningen af kroppens öfriga organ. Hvad man i dagligt tal menar med organiskt hjärtfel är ett följdstadium af, att den serösa hinna, som bekläder hjärtats inre, genom inflammationstillstånd förändrats. Dylika hjärthinneinflammationer kallas endokarditis och framkallas alltid genom bakterieinfektion, särskildt med mikrokocker. Bekant är, att samma infektionsämnen, som framkalla reumatiska sjukdomar, särskildt i lederna, ha en viss benägenhet att angripa hjärthinnan eller endokardiet, och att mottagligheten för dylika hjärtsjukdomar är större, ju yngre den angripna individen är. Dessa hjärthinneinflammationer lokalisera sig med förkärlek i hjärtats klaffar eller valvler, åstadkommande inflammatoriska ojämnheter eller knottror i dessas slutningsändar (endocarditis verrucosa) och kvarlämna vid inflammationens utläkning ärriga förkortningar, sammandragningar och sammanväxningar, hvarigenom orsaken till de s. k. hjärtvalvelfelen ("hjärtfelen") är gifven. Valvelfelen bestå nämligen i en bristande funktionsförmåga vid valvlernas öppnande och slutande och framkalla bl. a. abnorma hvirfvelströmningar vid blodets passage genom hjärtat, hvilka vid auskultation ge sig tillkänna genom s. k. blåsljud. Valvelfelen äro i de flesta fall obotliga och följa egaren genom lifvet. De vanligaste dylika hos äldre personer (s. k. förvärfvade hjärtfel, i motsats till medfödda) äro otillräcklighet (insufficiens) och förträngning (stenos) i mitralisklaffarna samt otillräcklighet i aortavalvlerna. Utom de organiska valvelfelen finnas ock oorganiska valvelfel — utan sjukliga förändringar i dessa. De uppkomma vanligen i mitralis- eller trikuspidalisvalveln vid en sjuklig förstoring (dilation) af vänstra eller högra hjärtkammaren, hvarvid äfven valveln tänjes så, att den blir relativt insufficient eller slutningsoduglig. Utom af den s. k. verrukösa endokarditen kan hjärtats inre serösa hinna (endokard) blifva angripen äfven af en svårare infektion med benägenhet