för sönderfall af det angripna partiet, den s. k. ulcerösa endokarditen. Denna sjukdom, som är ett slags septikopyemi ("blodförgiftning") och vanligen uppkommer i sammanhang med en dylik, är orsakad af mera allmänvirulenta mikroorganismer, som åstadkomma ett sönderfall af hjärtvalvlerna med bildning af öppna sår å dessa och sprida sig med blodströmmen i form af s. k. metastatiska abscesser i andra inre organ. Utgången af denna sjukdom är vanligen dödlig under bilden af en pyemi. Hjärtsjukdomar och i synnerhet dessas följdstadier, de kroniska hjärtmuskel- och valvelfelen, kunna förlöpa utan svårare subjektiva obehag och upptäckas ofta nog först tillfälligtvis vid en läkarundersökning. Deras prognos är i väsentlig grad beroende af hjärtmuskelns styrka och funktionsduglighet. De svårigheter för cirkulationen, som uppkomma genom inträdda patologiska tillstånd i hjärtat, öfvervinnas nämligen i regel under längre eller kortare tid alltefter hjärtfelets art därigenom, att hjärtmuskeln växer eller hypertrofierar (se ofvan). Om fordringarna på det sjuka hjärtats funktionsduglighet icke ställas högre, än dess krafter räcka, d. v. s. ingen öfveransträngning af detsamma eger rum, kan det ock fylla sin uppgift utan att ge några egentliga symtom. Detta kallas, att hjärtfelet är "kompenseradt". Inträder, i följd af plötsliga större ansträngningar eller på grund af tillstötande sjukdom, kroniska förgiftningar (alkohol, tobak etc.), för hjärtats arbete ogynnsammare förhållanden, kan det ofta icke fylla sin uppgift och ett s. k. inkompensationstillstånd inträder. Symtomen af ett dylikt äro i regel likartade, vare sig ett kroniskt muskellidande eller ett organiskt valvelfel föreligger, och yttra sig med trötthet, hjärtklappning, med liten, ofta oregelbunden puls, andfåddhet vid rörelser, svullnad i fötter och ben etc. Dessa symtom af hjärtlidande kunna vara mer eller mindre häftiga och inträda stundom endast småningom, stundom åter mycket hastigt. De kunna vid kroniska hjärtsjukdomar ofta under åratal motas eller häfvas genom en lämplig och sakkunnig behandling. Lefnadssättet måste regleras medelst hvila och diet etc., hjärttoniserande läkemedel användas såsom digitalis, strophanthus m. m. Äfven bad (kolsyrebad, växelströms- eller ljusbad o. d.) och gymnastik komma härvid till användning. Anfallen af hjärtsvaghet komma emellertid, om de blott en gång börjat, äfven efter iakttagandet af den största försiktighet gärna åter och då ofta med förnyad styrka, samt utgöra icke sällan oangenäma komplikationer vid andra sjukdomar, som kunna träffa hjärtfelspatienter. De kroniska hjärtlidandena äro ofta så svårartade, att de förr eller senare medföra döden. Många isolerade s. k. hjärtsymtom förekomma, hvilka dels kunna tyda på ett hjärtlidande, dels uppträda oberoende af ett dylikt. Hit höra t. ex. smärtor i hjärttrakten, hvilka mycket ofta äro af reumatisk art och framkallas af inflammatoriska infiltrationer i bröstkorgsväggens vänstra sida. — Hjärtkramp (angina pectoris) kan hos yngre personer vara rent funktionell och af toxiskt eller hysteriskt ursprung, men tyder hos äldre i allmänhet på en förkalkning med åtföljande förträngning af pulsådrorna inom själfva hjärtat. — Hjärtklappning, något oregelbunden hjärtverksamhet, oppressionskänsla öfver hjärttrakten o. d., kan ofta förekomma vid sinnesrörelser; hos neurasteniska eller hysteriska individer, efter sexuella excesser, vid ventrikellidanden, efter förgiftningar med kaffe, nikotin m. m. och beror åtminstone icke alltid på rubbningar inom själfva hjärtat. Vissa sjukdomar framkalla ökad hjärtverksamhet, t. ex. febersjukdomar, blodbrist, lungtuberkulos. — Tromb l. blodpropp kan uppträda inom hjärtat redan under lifvet och ge anledning till ytterst lifsfarliga symtom (höggradig hjärtsvaghet). Dels kan en dylik af blodströmmen föras från sitt bildningsställe inom vensystemet (t. ex. i benen) in i den högra hjärthalfvan och därifrån delvis ut i lungan, tilltäppande lungpulsåderns grenar, dels uppstår en blodpropp inom olika delar af hjärtat, t. ex. i hjärtförmaken, om hjärtats kraft är minskad och dess arbete härigenom otillräckligt, eller om endokardiet genom inflammationsprocesser förlorat sin jämna glatta yta och därigenom underlättar blodets koagulation. En blodpropp, som genom blodströmmen föres in i någon af hjärtmuskelväggens artärer, kan ge anledning till plötslig död. En dylik död genom hjärtats bristning är däremot en mycket sällsynt företeelse. — Hjärtförlamning uppgifves som bekant rätt ofta som dödsorsak. Då lifvet endast genom det arteriella blodets spridande till organismens särskilda delar kan uppehållas, är det klart, att döden nästan alltid närmast beror på upphörandet af hjärtats verksamhet eller på dess förlamning. Icke alltid ligger dock orsaken till denna förlamning hos hjärtat själft, såsom vid muskelns förstöring genom inflammation, fettdegeneration eller utmattning vid marasm o. s. v. — Slutligen bör nämnas, att tumörbildningar kunna utgöra en sällsynt orsak till sjukdomar hos hjärtat. De vanligaste dylika äro syfilomer (gummata), kräftsvulsterna och fibromer samt myombildningar. Äfven tuberkulos kan angripa hjärtat. Angående stora pulsåderns (aorta) sjukdomar se Aneurysm. F. B. (I. H.) Hjärtsköld, her. Se Hjärtvapen. Hjärtslag. 1. Fysiol. Se Hjärtat, sp. 863. — 2. Med., detsamma som hjärtförlamning. — 3. Vid slakt benämning på nedre delen af strupen med vidhängande hjärta och lungor. Jfr Ränta. Hjärtsprång, förr ofta benämning på kramp (se d. o.) hos barn. Hjärtsten. Se Rågång. Hjärtstilla, bot., namn på Leonurus cardiaca L. Hjärtstock. 1. Bergsv., vid hästvind (se d. o.) den vertikala stocken, på hvilken linkorgen sitter och genom hvilken de horisontala armarna gå, vid hvilka dragarna förspännas. Vid de gamla hammarställningarna (jfr d. o.) af trä kallades äfven den vertikala stock, som utgjorde det främre fästet för tryckaren, för hjärtstock. Vid en del hjulstockar (jfr d. o.), som äro sammansatta af en grof bjälke i midten med däromkring lagdt finare virke, kallas äfven denna inre bjälke för hjärtstock. — 2. Skpsb. Se Gångspel och Roder. — 3. Skogsv., den innersta, 2 à 3 m. långa och omkr. 25 cm. grofva stocken i en kolmila, kring hvilken den öfriga kolveden inreses. — I denna stock, som förses med stöttor, inhuggas i de vanliga östgöta- och värmlandsmilorna kilar för anbringandet af tändkanalen, som bildas af kolved, rest mot dessa kilar. I "milor