Antwerpen 1492—98 och 1501—04, var en bland de mest betydande kontrapunktisterna på sin tid. 8 mässor af honom äro tryckta; andra finnas i manuskript i biblioteken i Rom, Modena, Milano, München och Wien. A. L.* Hobro, dansk stad i östra Nörrejylland, Randers amt, vid innersta delen af Mariagerfjorden, 26 km. n. v. om Randers, vid järnvägen mellan Randers och Aalborg. 3,333 inv. (1906). Staden är ganska gammal, men har först på senare tid vunnit någon betydenhet (1845 hade den endast 930 inv.). Flera fabriker. Järnväg sedan 1893 till Aalestrup. E. Ebg. Hobson [hå'bsən], John Atkinson, engelsk nationalekonom, f. 1858, filos. lic. vid Oxfords universitet, har utöfvat en mycket omfångsrik verksamhet som nationalekonomisk författare och föreläsare. Bland hans förnämsta vetenskapliga arbeten märkas The evolution of modern capitalism (1894; 2:a uppl. 1904) — en både ur historisk och ekonomisk synpunkt intressant framställning af den nutida maskinteknikens, industriens och affärsrörelsens, särskildt kombinationernas och trusternas, utveckling, karaktär samt social-ekonomiska konsekvenser —, The problem of the unemployed (1896), där förf. i krisspörsmålet omfattar underkonsumtionsteorien, Economics of distribution (1900), The social problem (1901) och International trade (1904), en vetenskaplig frihandelsteoretisk framställning, lofordad framför allt för sin redogörelse för de faktorer, som samverka vid uppgörandet af de moderna tulltaxorna. — I H:s arbeten möter man åtskillig originalitet samt skickligt utförda analyser, men man saknar helgjutenhet i åskådningen. Han företräder en ganska långt gående kollektivism, men ställer sig ej på marxistisk ståndpunkt. I värdeteoretiskt hänseende kritiserar han sålunda, bl. a., Marx och häfdar ett jämbördigt inflytande åt arbetskostnaden och åt nyttan för bestämmandet af värdet. — Partipolitiskt liberal, har H. tagit till orda mot imperialismen. E. H. T. Hoburg. Se Hoberget. Hoby, socknar. Se Bräkne-Hoby, Västra Hoby och Östra Hoby. Hoc anno, lat. Se h. a. Hoc est, lat. "det är", det vill säga. Jfr h. e. Hoch, ty., eg. "högt"; vivat; skål (toast); lefve! hurra! Hochbahn, ty., järnv., benämning på sådan bana, hvars spår på särskild byggnadskonstruktion ligger så högt öfver omgifvande mark, att vid korsning med gator och vägar trafiken kan på dessa obehindradt afvecklas under banan. (Jfr Elevated railroads.) Mots. till hochbahn är untergrundbahn (tunnelbana). Berlins senaste bana för den lokala stadstrafiken är en kombinerad hoch- och untergrundbahn. H. L. Hochberg l. Hachberg, tysk markgreflig släkt, uppkallad efter borgen Hochberg vid Freiburg, i Breisgau, var en sidolinje af badensiska furstehuset och stiftades 1190 af markgrefve Herman IV:s af Baden yngre son, Henrik I (d. 1231). Efter dennes sons död, 1297, delade sig släkten 1306 i två grenar, H.-Hochberg och H.-Sausenberg, af hvilka den förra utdog 1418, den andra 1503. Alla besittningarna, utom Neuchâtel, tillföllo Baden. Namnet H. återupplifvades 1796, då markgrefven, sedermera storhertigen af Baden Karl Fredrik (d. 1811) hos kejsaren utverkade titeln grefvinna af H. åt Luise Geyer von Geyersberg, med hvilken han sedan 1787 lefde i morganatiskt äktenskap. 1817 erhöllo deras barn arfsrätt till badensiska tronen efter den legitima linjen, och 1830 blef deras äldste son, Leopold, storhertig (1830—52). — Jfr "Regesten der markgrafen von Baden und H. 1050—1515" (2 bd, 1900—02). Hochberg, Hans Heinrich Bolko von, grefve, tysk tonsättare, f. 1843 på slottet Fürstenstein i Schlesien, var 1867—69 attaché vid beskickningen i Petersburg, egnade sig därefter åt musikstudier, instiftade 1876 de stora schlesiska musikfesterna, som han alltjämt har främjat, och var 1886—1903 generalintendent för de k. teatrarna i Berlin. Som tonsättare på ett afgjordt högre plan än dilettantens har han (delvis under märket J. H. Franz) i Schumanns stil skrifvit bl. a. operan Die Falkensteiner (1876), 2 symfonier, stråkkvartetter, pianotrior, romanser, manskörer m. m. H. är lifstidsmedlem af preussiska herrehuset. E. F—t. <img l>

Hoche [å̄ʃ], Lazare, fransk general, f. 1768 i Versailles, d. 18 sept. 1797 i Wetzlar, blef vid 14 års ålder stalldräng i kungliga stallet och var vid revolutionens utbrott sergeant vid ett gardesregemente. 1792 befordrades han till officer och skickades snart ut mot republikens fiender. Sedan han utmärkt sig vid åtskilliga tillfällen och blifvit befordrad, utnämndes han efter det hjältemodiga försvaret af Dunkerque 1793 till divisionsgeneral och fick kort därefter s. å. befälet öfver Moselle-armén. Han lyckades såväl att organisera denna armé som att vinna Rhen-linjen och undsätta Landau. Emellertid hade han ådragit sig S:t Justs bittra fiendskap, hvilken gjorde honom misstänkt hos de makthafvande, hvarför han fängslades och hölls inspärrad, tills han efter 9 thermidor år II (27 juli 1794) befriades. Han skickades då till Vendée och kunde, efter stora ansträngningar, 15 juli 1796 anmäla för direktoriet, att inbördeskriget var slut. Efter en misslyckad expedition till Irland sattes han i spetsen för Sambre- och Meuse-armén, gick öfver Rhen vid Neuwied 18 apr. 1797 och trängde österrikarna tillbaka, då underrättelsen om fredspreliminärerna i Leoben satte en gräns för hans framgångar. S. å. afböjde han den honom erbjudna krigsministerplatsen. H. var en utmärkt soldat och härförare, tapper och mänsklig, med oaflåtlig sträfvan att afhjälpa bristerna i sin uppfostran. Han saknade dock ingalunda äregirighet. Dramatiskt har H. behandlats af Déroulède i dramat "La mort de H." (1897). Jfr Cl. Desprez, "L. Hoche, d'après sa correspondance" (2:a uppl. 1880), Cunéo d'Ornano, "H., sa vie, sa correspondance" (1892), och Sorel, "Bonaparte et H. en 1797" (2:a uppl. 1901). C. O. N.* Hochheide [-ha'jde], by i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen). 5,874 inv. (1900). Stenkolsgrufvor. J. F. N.