Hochheim [-hajm], stad i preussiska reg.-omr. Wiesbaden (Hessen-Nassau), nära Main. 3,478 inv. (1900). Staden är ryktbar för det renska vin (hochheimer), som erhålles i trakten. Hochkirch (Hochkirchen), by i sachsiska kretsen Bautzen, 10 km. ö. om Bautzen, bekant genom slaget 14 okt. 1758. Med omkr. 65,000 man österrikiska trupper anföll fältmarskalken Daun kl. 4 på morgonen den i en ofördelaktig ställning stående, omkr. 42,000 man starka preussiska armén under Fredrik II:s eget befäl och tillfogade den ett nederlag, som skulle blifvit än större, om preussarna icke utfört ett synnerligen vackert återtåg och Daun icke underlåtit att förfölja dem. Preussarna förlorade i slaget 9,000 man och 101 kanoner jämte fanor och tross. C. O. N. Hochkirchen. Se Hochkirch. Hochschild [hå'kʃild], svensk adlig ätt, urspr. från Tyskland (Sachsen), hvarifrån Kristian H. (d. 1740 i Borgå) i början af 1700-talet flyttade öfver till Sverige. Hans sonsons son Karl H. (se H. 3) adlades 1817 och upphöjdes 1839 i friherrligt stånd. Ätten utgick på svärdssidan 1898 med H. 4. 1. Johan Henrik H., ämbetsman, juridisk skriftställare, f. 1711 i Viborg, Finland, d. 1776, blef 1761 rådman i Stockholm och 1768 ordf. i Norra förstadens västra kämnärsrätt. Vid riksdagarna 1769 och 1771—72 var H. fullmäktig för Stockholms stad i borgarståndet. H. utgaf Utkast till historisk beskrifning om Svea rikes äldre landskapslagar samt stads- och landslagen (1775) och öfversatte Beccarias "Om brott och straff" (1770). 2. Rutger Fredrik H., den föregåendes son, ämbetsman, memoarförfattare, f. 1752, d. 1806, blef 1770 notarie vid Stockholms magistrat, 1776 andre stadsnotarie och 1782 magistratssekreterare (då kallad stadssekreterare) i Stockholm, hvilken inkomstbringande befattning han innehade till sin död. H. erhöll 1790 expeditionssekreterares titel och blef 1792 sekreterare vid änkedrottning Sofia Magdalenas hofexpedition. — H. efterlämnade värdefulla dagboksanteckningar för tiden till 1801, hvilka han öfverarbetat i memoarform till hösten 1787. De innehålla många intressanta upplysningar, enär H. genom goda förbindelser särskildt med sina gynnare bröderna Karl och Fredrik Sparre och med Schröderheim, var mycket väl underrättad i politiska frågor. Hans anteckningar återspegla uppfattningen hos en oadlig ämbetsman med moderat oppositionella sympatier, och de komplettera därigenom den Gustavianska tidens många adliga, i regel starkare partifärgade memoarer. Ett brottstycke ur dem utgafs af sonsonen 1897 (se H. 4); en fullständig edition i 3 dlr är under utgifning af H. Schück (Rutger Fredrik H:s memoarer, I, 1908). 3. Karl H., friherre, den förres son, diplomat, f. 1785, d. 1857 i Köpenhamn, blef 1803 e. o. kanslist och 1806 kopist i utrikesexpeditionen, efterträdde 1806 fadern som sekreterare vid änkedrottningens hofexpedition, befordrades 1809 till andre sekreterare i Kabinettet för utrikes brefväxlingen och var s. å. svensk ambassadsekreterare vid fredsunderhandlingarna i Fredrikshamn. H. tjänstgjorde 1812 som chargé d'affaires i Petersburg, blef 1814 förste sekreterare i kabinettet, adlades 1817, var en tid s. å. chargé d'affaires i Paris och 1818 i Haag. 1819 fick han kansliråds afsked från sin plats i kabinettet och sändes som chargé d'affaires till Köpenhamn, där han var minister 1821—36. 1826 blef han kammarherre. H., som åtnjöt anseende för att vara en duglig diplomat, var sedermera svensk-norsk minister i Haag 1836—41, i Wien 1845—50, i Berlin 1850—54 och i London fr. 1854 till sin död. 1839 upphöjdes han i friherrligt stånd. <img l>

4. Karl Fredrik Lotharius H., friherre, den föregåendes son, diplomat, f. 13 sept. 1831 i Köpenhamn, d. 12 dec. 1898 å sin egendom Bellinga i Malmöhus län, blef student i Lund 1848, ingick 1849 på den diplomatiska banan samt blef 1853 andre sekreterare i Utrikesdepartementet, 1856 förste sekreterare och 1858 legationssekreterare i London. Han var 1861—63 chargé d'affaires i Turin och 1863—65 ministerresident och generalkonsul i Italien samt 1865—66 envoyé vid preussiska m. fl. hof och 1866—76 i London. H. blef sedan på egen begäran försatt i disponibilitet, men ingick 1889 som utrikesminister i Posseska ministären. Han afböjde 1883 erbjudandet att bli statsminister efter Posse och afgick som utrikesminister 25 sept. 1885. Under sin statsrådstid visade han i förhållandet till Norge stor benägenhet för att genom tillmötesgående undanröja uppkommande tvister. H., som vid 1859—60 och 1865—66 årens riksdagar varit led. af ridderskapet och adeln och röstat för representationsreformen, var 1877—86 medlem af Första kammaren för Malmöhus län, men blef i följd af sina frihandelsvänliga åsikter icke återvald. Han tillhörde den s. k. skånska gruppen och hade 1879—80 plats i statsutskottet. Han blef 1887 ordf. i Sveriges allmänna exportförenings styrelse och 1888 led. af Landtbruksakad. samt var från 1866 led. af Mus. akad. H. utgaf Désirée, reine de Suède et de Norvège (1888, svensk öfv. 1889) och Några blad af Rutger Fredrik Hochschilds anteckningar (Armfeltska konspirationen) (1897). 2 o. 3. V. S—g. 4. T—s. Hochstetter, Christian Ferdinand von, tysk mineralog och geolog, f. 1829, d. 1884, filos. doktor 1852, ledde 1853—54 den geologiska undersökningen af Böhmerwald samt 1855—56 af Erzgebirge och närliggande berg i Böhmen, hvarefter han 1856 blef docent vid universitetet i Wien. 1857 inskeppade han sig för att deltaga i fregatten "Novaras" världsomsegling, men skilde sig från expeditionen på Nya Zeeland, där han undersökte kollagren, kopparfyndigheterna, guldfälten, vulkanerna och de varma källorna. Resultaten af sina forskningar offentliggjorde han i bl. a. Neu-Seeland (1863), Topographisch-geologischer atlas von Neu-Seeland (s. å.), Geologie von Neu-Seeland (1864), Paläontologie von Neu-Seeland (s. å.) och Geologische beobachtungen auf der Novara-reise 1857—59