Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 883-884 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hobro ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hochheim [-hajm], stad i preussiska
reg.-omr. Wiesbaden (Hessen-Nassau), nära
Main. 3,478 inv. (1900). Staden är ryktbar
för det renska vin (hochheimer), som erhålles
i trakten.

Hochkirch (Hochkirchen), by i sachsiska
kretsen Bautzen, 10 km. ö. om Bautzen, bekant
genom slaget 14 okt. 1758. Med omkr. 65,000 man
österrikiska trupper anföll fältmarskalken Daun
kl. 4 på morgonen den i en ofördelaktig ställning
stående, omkr. 42,000 man starka preussiska armén
under Fredrik II:s eget befäl och tillfogade
den ett nederlag, som skulle blifvit än större,
om preussarna icke utfört ett synnerligen
vackert återtåg och Daun icke underlåtit att
förfölja dem. Preussarna förlorade i slaget
9,000 man och 101 kanoner jämte fanor och tross.
C. O. N.

Hochkirchen. Se Hochkirch.

Hochschild [hå’kʃild], svensk adlig ätt, urspr.
från Tyskland (Sachsen), hvarifrån Kristian
H. (d. 1740 i Borgå) i början af 1700-talet
flyttade öfver till Sverige. Hans sonsons son
Karl H. (se H. 3) adlades 1817 och upphöjdes 1839
i friherrligt stånd. Ätten utgick på svärdssidan
1898 med H. 4.

1. Johan Henrik H., ämbetsman, juridisk
skriftställare, f. 1711 i Viborg, Finland,
d. 1776, blef 1761 rådman i Stockholm och
1768 ordf. i Norra förstadens västra
kämnärsrätt. Vid riksdagarna 1769 och
1771—72 var H. fullmäktig för Stockholms
stad i borgarståndet. H. utgaf Utkast till
historisk beskrifning om Svea rikes
äldre landskapslagar samt stads- och landslagen
(1775) och öfversatte Beccarias "Om brott
och straff" (1770).

2. Rutger Fredrik H., den föregåendes
son, ämbetsman, memoarförfattare, f.
1752, d. 1806, blef 1770 notarie vid
Stockholms magistrat, 1776 andre stadsnotarie
och 1782 magistratssekreterare (då
kallad stadssekreterare) i Stockholm,
hvilken inkomstbringande befattning
han innehade till sin död. H. erhöll 1790
expeditionssekreterares titel och blef 1792
sekreterare vid änkedrottning Sofia Magdalenas
hofexpedition. — H. efterlämnade värdefulla
dagboksanteckningar för tiden till 1801, hvilka
han öfverarbetat i memoarform till hösten 1787.
De innehålla många intressanta upplysningar,
enär H. genom goda förbindelser särskildt
med sina gynnare bröderna Karl och Fredrik
Sparre och med Schröderheim, var
mycket väl underrättad i politiska frågor.
Hans anteckningar återspegla uppfattningen hos
en oadlig ämbetsman med moderat oppositionella
sympatier, och de komplettera därigenom den
Gustavianska tidens många adliga, i regel
starkare partifärgade memoarer. Ett
brottstycke ur dem utgafs af sonsonen 1897
(se H. 4); en fullständig edition i 3 dlr är
under utgifning af H. Schück (Rutger Fredrik H:s
memoarer, I, 1908).

3. Karl H., friherre, den förres son,
diplomat, f. 1785, d. 1857 i Köpenhamn,
blef 1803 e. o. kanslist och 1806 kopist
i utrikesexpeditionen, efterträdde 1806
fadern som sekreterare vid änkedrottningens
hofexpedition, befordrades 1809
till andre sekreterare i Kabinettet för
utrikes brefväxlingen och var s. å. svensk
ambassadsekreterare vid fredsunderhandlingarna
i Fredrikshamn. H. tjänstgjorde 1812 som
chargé d’affaires i Petersburg,
blef 1814 förste sekreterare i kabinettet,
adlades 1817, var en tid s. å. chargé d’affaires
i Paris och 1818 i Haag. 1819 fick han
kansliråds afsked från sin plats i kabinettet
och sändes som chargé d’affaires till Köpenhamn,
där han var minister 1821—36. 1826 blef han
kammarherre. H., som åtnjöt anseende för att vara
en duglig diplomat, var sedermera svensk-norsk
minister i Haag 1836—41, i Wien 1845—50, i
Berlin 1850—54 och i London fr. 1854 till sin
död. 1839 upphöjdes han i friherrligt stånd.


4. Karl Fredrik Lotharius H., friherre, den
föregåendes son, diplomat, f. 13 sept. 1831
i Köpenhamn, d. 12 dec. 1898 å sin egendom
Bellinga i Malmöhus län, blef student i
Lund 1848, ingick 1849 på den diplomatiska
banan samt blef 1853 andre sekreterare i
Utrikesdepartementet, 1856 förste sekreterare
och 1858 legationssekreterare i London. Han var
1861—63 chargé d’affaires i Turin och 1863—65
ministerresident och generalkonsul i Italien
samt 1865—66 envoyé vid preussiska m. fl. hof
och 1866—76 i London. H. blef sedan på egen
begäran försatt i disponibilitet, men ingick 1889
som utrikesminister i Posseska ministären. Han
afböjde 1883 erbjudandet att bli statsminister
efter Posse och afgick som utrikesminister 25
sept. 1885. Under sin statsrådstid visade han
i förhållandet till Norge stor benägenhet för
att genom tillmötesgående undanröja uppkommande
tvister. H., som vid 1859—60 och 1865—66 årens
riksdagar varit led. af ridderskapet och adeln
och röstat för representationsreformen, var
1877—86 medlem af Första kammaren för Malmöhus
län, men blef i följd af sina frihandelsvänliga
åsikter icke återvald. Han tillhörde den
s. k. skånska gruppen och hade 1879—80 plats i
statsutskottet. Han blef 1887 ordf. i Sveriges
allmänna exportförenings styrelse och 1888
led. af Landtbruksakad. samt var från 1866
led. af Mus. akad. H. utgaf Désirée, reine de
Suède et de Norvège (1888, svensk öfv. 1889)
och Några blad af Rutger Fredrik Hochschilds
anteckningar (Armfeltska konspirationen)
(1897).
2 o. 3. V. S—g. 4. T—s.

Hochstetter, Christian Ferdinand von, tysk
mineralog och geolog, f. 1829, d. 1884, filos.
doktor 1852, ledde 1853—54 den geologiska
undersökningen af Böhmerwald samt 1855—56
af Erzgebirge och närliggande berg i Böhmen,
hvarefter han 1856 blef docent vid universitetet
i Wien. 1857 inskeppade han sig för att deltaga i
fregatten "Novaras" världsomsegling, men skilde
sig från expeditionen på Nya Zeeland, där han
undersökte kollagren, kopparfyndigheterna,
guldfälten, vulkanerna och de varma
källorna. Resultaten af sina forskningar
offentliggjorde han i bl. a. Neu-Seeland
(1863), Topographisch-geologischer atlas von
Neu-Seeland (s. å.), Geologie von Neu-Seeland
(1864), Paläontologie von Neu-Seeland (s. å.) och
Geologische beobachtungen auf der Novara-reise
1857—59

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>