(1866). 1860 öfvertog han professuren i mineralogi och geologi vid polytekniska institutet i Wien, 1874 utnämndes han till hofråd, 1876 till intendent för naturhistoriska hofmuseet, öfvertog 1877 skötseln af hofmineraliekabinettet och den antropologisk-etnografiska hofsamlingen. 1866—82 var han president för Geografiska sällskapet i Wien. 1881 drog han sig tillbaka från sina ämbeten. Utom redan nämnda arbeten utgaf H. Geologie des östlichen theils der europäischen Türkei (1870), Ueber den Ural (1873), Geologische bilder der vorwelt und der jetztwelt (s. å.), Die erde nach ihrer zusammensetzung, ihrem bau und ihrer bildung (1875; 3:e uppl. 1880), Asien, seine zukunftsbahnen und seine kohlenschätze (1876), Leitfaden der mineralogie und geologie (s. å.; 19:e uppl., utg. af F. Toula och A. Bisching, 1906). (A. Hng.) Hochwart, L. A., ritter von. Se Frankl, L. A. Hock [hå'k], engelsk förkortning af ty. Hochheimer (se Hochheim), engelsk benämning på renskt vin i allmänhet. Hock, sjöv. 1) Det längst akterut genom ryggbrädan, hockbrädet, afstängda rummet på en rodd- eller segelbåt, där ofta båtstyraren har sin plats. — 2) En med spjälor försedd bur, stundom kallad hönshock, hvaruti fjäderfäna ha sin plats på ett fartyg. R. N.* Hock, Karl von, friherre, österrikisk nationalekonom och statsman, f. 1808 i Prag, d. 1869, studerade först filosofi och framställde sina filosofiska åsikter i flera skrifter. Då han senare ingick på ämbetsmannabanan, kastade han sig på nationalekonomi och statistik samt skref på detta område sitt hufvudarbete, Die finanzverwaltung Frankreichs (1857). Af H:s öfriga skrifter må nämnas Die finanzen und die finanzgeschichte der Vereinigten staaten (1867) samt Der Österreichische staatsrat, eine geschichtliche studie (1868). Som byråchef i finansdepartementet tog H. betydlig del i de österrikiska finansreformerna, och hans namn är fäst vid de viktigaste organisationer, som gjordes under ministern K. L. von Brucks förvaltning. 1860 upphöjdes han i friherrligt stånd, och 1861 invaldes han i nederösterrikiska landtdagen. För afslutandet af österrikisk-franska handelsfördraget (1865) verkade han energiskt. 1865 blef han led. af statsrådet för det Cisleithanska Österrike. Hockbräde, sjöv. Se Hock. Hockday l. Hocktide [hå'kde͡i, -ta͡id], eng., en fest, som fordom firades i England på andra måndagen och tisdagen efter påsk, till åminnelse af danskarnas fördrifvande. Bl. a. plägade på den första dagen männen och på den andra kvinnorna spänna ett snöre öfver gatan för att aftvinga de förbigående pengar till välgörande ändamål. Hockenheim [-hajm], stad i badensiska kretsen Mannheim, 10 km. ö. om Speier. 5,795 inv. (1900). Stor cigarrfabrikation, tobaks- och humleodling. J. F. N. Hockey [hå'ki], eng., ett bollspel. Se Bollspel, sp. 1027. Hockofåglar. Se Hokkofåglar. Hocksjömon, kronopark i Bodums socken, Ramsele tingslag, Tåsjö revir och Västernorrlands län, har uppkommit därigenom, att k. br. 23 mars 1877 förordnade, att efter afvittringen i Bodums socken skulle öfverloppsmarker om 38,519,06 kv.-ref afsättas som kronopark. Bland dessa voro äfven Gårdvattenberget litt. Oa och Tannsjö litt. Ub. 12 sept. 1881 förordnade Skogsstyrelsen, att de bägge sistnämnda områdena skulle benämnas Tannsjö kronopark. 6 okt. 1903 beslöt Domänstyrelsen, att härmed skulle förenas norra och södra Hocksjö stockfångstskogar, hvilka förut varit tilldelade Lo och Kramfors sågverk, samt att alla dessa områden skulle förvaltas som en enhet under namnet H. Areal 4,776 har. G. Sch. Hocktide. Se Hockday. Hoc loco, lat. Se h. l. Hoc mense, lat. Se h. m. Hoc monumentum posuit, lat. Se H. M. P. Hoc tempore, lat. Se h. t. Hocuspocus. Se Hokuspokus. Hoc volo, sic jubeo; sit pro ratione voluntas (vanligen citeradt: Sic volo, sic jubeo), lat., jag vill det, jag befaller så; i stället för skäl må min vilja gälla (en hexameter ur Juvenalis' 6:e satir, v. 223). Hodbrodd, konung Granmars son, omtalas i den äldre eddan. Valkyrjan Sigruns fader, Hogne, ville tvinga henne att äkta H., men Sigrun älskade den tappre Helge Hundingsbane. I den strid, som vid Freka sten utkämpades mellan de bägge rivalerna, blef H. dödad af Helge, hvilken sedan tog Sigrun till maka. H. är en eponym för hadubarderna (se d. o.). Th. W.* Hoddmimers hult, nord. myt., kallas en skog, där ett människopar, Lif och Leiftraser, gömmer sig undan fimbulvintern. De nära sig af morgondagg, och från dem härstammar det nya människosläkte, som skall lefva efter Ragnarök. Se A. Olrik, "Om Ragnarok" (i "Aarb. f. nord. oldk.", 1902, s. 168). Th. W.* Hoddrofner, nord. myt., omtalas i eddasången Sigrdrifumál, där det heter, att Oden uppfann hugrunor af de droppar, som flöto från Heiddraupners hjässa och Hoddrofners horn. Th. W.* Hodêda. Se Hodeida. Hodegetik (af grek. hodegein, visa vägen), vägledande anvisning till bedrifvande af något vetenskapligt studium. — Adj. Hodegetisk. Hodeida (Hodêda), befäst turkisk stad i arabiska landskapet Jemen, vid Röda hafvet. Omkr. 20,000 inv., däribland många judar, greker, engelsmän, fransmän och italienare. H. är medelpunkten för utförseln af kaffe (s. k. mokka), som odlas i stora plantager ända till trakten af Sana, äfvensom af bomullsväfnader, pärlor, senna, myrra m. m. Kaffeexporten är stadd i aftagande; i midten af 1800-talet var den 80,000 säckar, 1907, blott 40,000. Den går till allra största delen till Egypten, Amerika och Frankrike. J. F. N. Hodell, Frans Oskar Leonard, dramatisk författare, f. 13 aug. 1840 i Stockholm, d. 25 maj 1890 å Lämshaga på Värmdön, började som apotekarelev, men debuterade 1860 vid Selinderska elevteatern som författare och skådespelare i lustspelet Ett rum att hyra. Han tillhörde detta sällskap i fem år och öfvergick sedan till den af L. Zetterholm ledda Södra teatern i Stockholm. Hans begåfning som skådespelare visade sig mest i burleskt komiska uppgifter och i föredragandet af kupletter.