blef med. doktor 1840 och sysslade en kort tid med medicinsk praktik, men egnade sig därefter uteslutande åt författarverksamhet. Han förvärfvade sig förnämligast genom Histoire de la chimie (1842—43; 2:a uppl. 1867—69) ett högt aktadt namn. Dessutom utgaf han La chimie enseignée par la biographie de ses fondateurs (1865, "Kemiens grundsanningar, framställda i lefnadsteckningar af dess heroer", 1870) samt en mängd kortare historiska öfversikter af kemiens, fysikens, botanikens, zoologiens, astronomiens o. s. v. utveckling (1872—74). H. redigerade den på firman Didots förlag utgifna "Nouvelle biographie générale" (1852—66, 46 dlr), öfversatte utländska vetenskapliga arbeten, bland dem Berzelius' stora kemi ("Traité de chimie de Berzélius", 1845—50), samt utgaf en mängd läroböcker och lexika öfver olika ämnen. R. T—dt. Hoefer [höfer]. 1. Albert H., tysk språkforskare, f. 1812, d. 1883, blef 1840 e. o. professor och 1847 professor i Greifswald. Under en studieresa (1841—42) till London, Oxford och Paris förvärfvade han en stor samling sanskrit- och prakrithandskrifter, den s. k. Chambersska samlingen, med hvars katalogisering han var sysselsatt till 1844. Bland hans arbeten märkas Beiträge zur etymologie und vergleichenden grammatik der hauptsprachen des indogermanischen stammes (1839), Vom infinitiv als probe des sanskritsyntax (1840), Indische gedichte (1841, 1844), "Zeitschrift für die wissenschaft der sprache" (1845—54) och "Sanskritlesebuch" (1849). Hans viktigaste arbete är De pracrita dialecto (1837). — H:s initiativ och studier på det lågtyska området voro viktiga nog, men ledde icke till afsedt resultat. 2. Edmund Franz Andreas H., den föregåendes broder, författare, f. 1819 i Greifswald, d. 1882, studerade filologi och historia, öfvergick småningom till skriftställeri och började 1855, tillsammans med Hackländer, utgifva "Hausblätter". Sin första ryktbarhet vann H. genom novellsamlingen Aus dem volk (1852), på hvilken följde Gedichte (1853), Aus alter und neuer zeit (1854), Landbaugeschichten (1855), Bewegtes leben (1856) och Schwanwiek, ein skizzenbuch aus Norddeutschland (s. å.). En af H. 1856 utgifven samling ordspråk, Wie das volk spricht, upplefde 1898 sin 10:e uppl. I Norien, erinnerungen einer alten frau (1858) visade han sig vuxen äfven den stora romanen. Af hans senare romaner och noveller märkas Auf deutscher erde (1860), Die alten von Ruhneck (1862), Unter der fremdherrschaft (1863), Tolleneck (1864), Altermann Ryke (1865), Ein findling (1868), Zwei familien (1869), Der verlorne sohn (s. å.; 2:a uppl. 1871), In der welt verloren (1869), Erzählungen aus der heimat (1874), den lågtyska Pap Kuhn (1878) och Dunkle fenster (1879). H:s arbeten tillhöra förströelselitteraturen, men ha värde genom realismen och åskådligheten i skildringarna från norra Tyskland. Hans Erzählende schriften utkommo 1865 i 12 bd, Ausgewählte schriften 1884 i 14 bd. 1. K. F. J. 2. R—n B. Hoek [hōk], Martinus, holländsk astronom, f. 13 dec. 1834 i Haag, d. 4 sept. 1873, 1856 observator vid observatoriet i Leiden och 1859 professor i astronomi och direktor för det nya observatoriet i Utrecht, utförde viktiga undersökningar öfver aberrationen, öfver planet- och kometbanor och öfver kometernas upplösning m. m. Han utgaf "Recherches astronomiques de l'observatoire d'Utrecht". Bland hans arbeten märkas De l'influence des mouvements de la terre sur les phénomènes fondamentaux de l'optique dont se sert l'astronomie (1861), innehållande undersökningar öfver refraktionen och aberrationen och öfver några af den praktiska astronomiens grundprinciper, Perturbations de Proserpine, dépendantes de la première puissance de la masse perturbatrice de Jupiter (1864). B—d. Hoeks [hōks], holl., "metkrokar", eller hoeksche, kallades grefvinnan Margaretas af Hainaut anhängare i striden (omkr. 1350; mot hennes son Vilhelm V om herraväldet öfver Holland. Deras motståndare benämndes kabeljaouws ("kabeljofiskar") eller kabeljauwsche; det förra var till stor del ett adels-, det senare ett borgarparti. Öfver Margaretas (d. 1356) och Vilhelms (d. 1389) grafvar rasade partistriden och slocknade först under Maximilians af Habsburg välde 1492. Hoeksche Waard [hōkʃe vārd]. Se Beierland. Hoekstra [hōkstra], Sytse, nederländsk teolog, f. 1822, d. 1898, var 1845—52 mennonitpräst och 1857—92 professor vid Allgemeene doopsgezinde societeits seminarium i Amsterdam samt sedan 1877 professor äfven vid teol. fakulteten där. Han utvecklade en omfattande föreläsnings- och skriftställarverksamhet (hans föreläsningar i etik, dogmatik och religionsfilosofi utgåfvos 1894—98 i 9 bd). Jfr Bibelkritik, sp. 239. Hoek van Holland [hōk fann], en obetydlig ort i nederländska prov. Syd-Holland, vid Nordsjön och mynningen af den 1866—90 anlagda Nieuwe waterweg till Rotterdam. Slutpunkt för järnvägen från Schiedam samt utgångspunkt för en ångbåtslinje till Harwich i England och därigenom en mycket begagnad öfverfartsort till detta land. Hamnen är konstgjord och vid hårdt väder svår att angöra, hvarför flera skeppsolyckor timat vid inloppet till densamma. J. F. N. Hoelty, L. H. C. Se Hölty. Hoenig [hön-], F. Se Hönig. Hœnir. Se Höner. Hoensbroech [hōnsbroch], Paul, grefve, nederländsk religionspolitisk författare, f. 1852, blef efter teologiska och juridiska studier vid flera tyska universitet samt vidsträckta resor medlem af jesuitorden. Stort uppseende väckte det, när han 1893 åter utgick ur densamma såsom förkväfvande individualiteten och hindrande patriotism. 1895 öfvergick han till evangeliska kyrkan och har sedan i ord och skrift gjort sig känd som en energisk bekämpare af den jesuitiska ultramontanismen. Hans viktigaste skrifter äro Mein austritt aus den jesuitorden (1893: 10:e uppl. 1902), Der ultramontanismus (1897; 2:a uppl. 1898) och Das papsttum in seiner sozial-kulturellen wirksamkeit (2 bd 1900), 1908 utgången i omkr. 50,000 ex. Hj. H—t. Hoensna-Þóris saga, "Höns-Tores saga", islänninga-saga med ämne från 900-talet, men skrifven omkr. 1300. Hufvudpersonen, den lågättade, men rike hönshandlaren Tore, lyckades genom förtal vålla höfdingen Torkel Blundketilssons död genom mordbrand. (Sagan, som i många stycken är otillförlitlig, uppger felaktigt, att det var dennes far Blundketil, som blef innebränd.) Själf blir han