Hof [hω̄v], Johan, präst, f. 1645 i Hofva i Västergötland, d. 21 april 1709 i Fågelås, blef student i Uppsala 1665, undergick teol. examen 1672 och blef filos. kandidat 1678. Vid samma tid fick han kallelse att blifva kyrkoherde i Fågelås pastorat, nära Hjo, och i st. f. att aflägga präst- och pastoralexamen utgaf han några teologiska satser, bland hvilka en innehöll, att uppståndelsen ej hörde till återlösningsverket. Konsistorium förkastade satsen som kättersk och uppmanade H. att taga den tillbaka; men denne vädjade till teol. fakulteterna i Uppsala och Wittenberg, hvilka med någon inskränkning gåfvo honom rätt. Äfven prästeståndet vid 1680 års riksdag gillade satsen med den gjorda inskränkningen och rekommenderade H. för hans grundliga lärdom till Fågelås. Han erhöll ock s. å. konungens fullmakt därpå. Men Skara konsistorium fortfor likväl att vara honom mindre bevåget, hvarför konungen 1682 aflät ett skarpt bref med befallning att förordna H. till prost öfver Fågelås m. fl. kringliggande församlingar. Vid prästmötet 1687 var H. preses. (E. M. R.) Hof [hω̄v], Sven, språkforskare, f. 18 jan. 1703 i Skara, d. 25 aug. 1786, blef 1721 student i Uppsala, 1731 filos. magister, utnämndes 1746 till matheseos och 1750 till poeseos et eloquentiæ lector i Skara samt erhöll 1757 afsked med professors namn. H. var en utmärkt latinare och pedagog, men för vår tid har han ojämförligt större betydelse genom sina arbeten i svensk språkvetenskap. Han är en af de allra främste bland våra äldre språkforskare, och hans skrifter bibehålla till stor del sitt värde ännu i dag, tack vare klarhet och skärpa i distinktionerna och en bred grundval af pålitliga iakttagelser. I enlighet med sin kritiska och praktiska läggning sysslade han hufvudsakligen med sin samtids lefvande språk och hade mindre intresse för fornspråken och för ordens härledning (etymologien). Han var en af de förste anhängarna af den fonetiska stafningsmetoden. Bland hans skrifter märkas Svänska språkets rätta skrifsätt (1753), Anmärkningar öfver 2 skrifter om svenska skrif- och stafningssättet (1760), Förklaring öfver besynnerliga ord i Sv. psalmboken (1765), Dialectus vestrogothica (1773) samt en ännu ej tryckt afh. om Den swänska skaldekonsten (1777). Se N. Beckman, "Bidrag till kännedomen om 1700-talets svenska, hufvudsakligen efter Sven Hofs arbeten" (i "Arkiv för nord. filologi", bd XI). B. H. Hofacker [hå̄f-], Wilhelm Gustav Ludwig, tysk predikant, f. 1798, d. 1828 som kyrkoherde i Rielingshausen, var först anhängare af en mystisk lifsåskådning, men öfvergick sedan till en enkel och nykter religiositet på evangelisk kyrklig grund. H:s förnämsta arbete är Predigten für alle sonn-, fest- und feiertage (1839, många uppl.; "Predikningar för alla sön- och högtidsdagar", 1845—46). H. var en af Tysklands yppersta predikanter under 1800-talet, i synnerhet utmärkt för sitt enkla och direkta predikosätt. Se biogr. af A. Knapp (5 :e uppl. 1883). Hofapotek, apotek, som levererar läkemedel till k. hofvet. Hofapotekare, innehafvare af hofapotek (se d. o.), hvilken utnämnts till denna titel af konungen och fått fullmakt på densamma utfärdad af riksmarskalksämbetet. Hofartiklar l. Hofordning kallades de samlingar af rättsbud, som tid efter annan utfärdades för att obrottsligen hållas och efterlefvas af alla dem, som tillhörde konungens hofstat, "både af högre och nedrigare stånd". Hofartiklarna innehöllo stadganden ang. hoftjänarnas ställning till deras förmän och i allmänhet om deras uppförande i tjänsten samt straffbestämmelser. För mindre förseelser kunde hofbetjänte af förmän näpsas med varning eller kroppsstraff. För svårare fel skulle straff ådömas af de särskilda domstolar, som inrättats såsom forum för hoffolket, nämligen Öfre och Nedre borgrätten (jfr Borgrätt). För rättskipningen vid dessa domstolar innehöllo hofartiklarna en särskild rättegångsprocess. Då dessa särskilda domstolar 1844 upphäfdes och de dit förut hörande målen öfverlämnades till allmän domstol eller krigsdomstol, förlorade denna del af hofartiklarna all betydelse. Vid denna tid gällde ännu Karl XI:s hofartiklar af 1687 (de äldre hofordningarna äro Erik XIV:s hofordning och artiklar 1560, hertig Karls hofordning 1590 och Karl X Gustafs hofartiklar 1655), men dessa upphäfdes 1847 och ersattes af "Ordningsstadgar för hofbetjente", 18 okt. 1847, som innehålla nu gällande straffbestämmelser för de fel, som af dem, hvilka i konungens eller andra kungliga personers hof tjäna, i sådan tjänst begås. Öfverinseendet öfver dessa ordningsstadgars iakttagande och efterlefnad tillkommer riksmarskalksämbetet. K. H. B.* Hofauditör, jur., en tjänsteman vid hofvet, för hvilken särskild instruktion meddelas i 1687 års hofartiklar och som ännu har särskild befattning inom Hofexpeditionen. Den åklagarmyndighet, som enligt 1687 års hofartiklar tillkom hofauditören med afseende på hofbetjänte, upphörde i samband med borgrätternas afskaffande 1844 och hofartiklarnas upphäfvande 1847. K. H. B.* Hofbalmusikdirektör utnämnes af konungen, och fullmakt å titeln utfärdas af riksmarskalksämbetet. Hofbensbrosk [hω̄v-], veter. Se Hof. <img l>

Hofberg [håv-], Johan Herman, folklifsskildrare och fornforskare, f. 11 juni 1823 i Stora Malms socken i Södermanland, d. 28 apr. 1883 i Stockholm, blef 1843 student i Uppsala, där han 1849 aflade med. filos. examen. Sedan han ett par år fortsatt sina medicinska studier vid Karolinska institutet i Stockholm samt därunder kortare tider innehaft åtskilliga läkarförordnanden, antogs han 1852 till distriktsläkare i Edsbergs distrikt af Örebro län, hvilken befattning han innehade till 1868. Sedan den tiden egnade han sig uteslutande åt litteratur och antikvariska studier. 1874 anställdes han som e. o. amanuens vid Nationalmuseum och erhöll 1880 förordnande att vara föreståndare för Lifrustkammaren och därmed förenade samlingar. 1875 antogs H. till sekreterare i Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande samt till utgifvare af detta sällskaps