tidskrifter "Läsning för folket" och "Land och folk". 1877 kreerades han, på grund af afh. Kurze übersicht von den alterthümern der åländischen inselgruppen, till filos. doktor vid universitetet i Jena. H. blef 1872 korresp. led. af Vitt. hist. och ant. akad. 1864—82 undersökte H. i antikvariskt syfte Närke, Västmanland, Halland, en del af Södermanland samt de åländska öarna och afgaf öfver dessa orters fornlämningar berättelser och beskrifningar till Vitt. hist. och ant. akad. Bland H:s skrifter märkas Södermanlands fanerogamer och filices (1852), Allmogeord ur Vestra Nerikes bygdemål (1861), Edsbergs socken i Nerike. Historisk och antiqvarisk beskrifning (1863), Nerikes gamla minnen (1868), Sverige. Geografisk-historisk läsebok för hemmet och skolan (tillsammans med Kn. Ljungstedt, 1870), Förteckning öfver Nerikes fasta fornlemningar (1871), Genom Sveriges bygder. Skildringar af vårt land och folk (1872; 3:e tillökta och illustrerade uppl. 1896), Svenskt biografiskt handlexikon (1 bd, 1873—76; ny, af F. Heurlin, V. Millqvist och O. Rubenson reviderad uppl. i 2 bd, 1906), Skildringar ur svenska folklifvet (1879), Några drag ur det forna skogsbyggarlifvet i Halland (1881) och Svenska folksägner (1882). H. redigerade dessutom "Sverige. Fosterländska bilder" (1876—78; bihang till "Förr och nu"), där flera uppsatser af honom ingå, och utgaf 1880—83 "Läsning i hemmet för hvar dag i året. Illustrerad familjebok". (^{N. E. H.}) Hofbeslag [hω̄v-]. Se Hofbeslagskonst. Hofbeslagsbeställningsmän [hω̄v-], krigsv., de af manskapet vid de beridna vapnen, som äro afsedda att verkställa hofbeslag och i öfrigt biträda vid vården af hästar. De utbildas i särskilda hofbeslagsskolor (se Hofbeslagskonst) och kunna nå korpralsgrad. ^{C. O. N.} Hofbeslagskonst [hω̄v-], Beslagslära, konsten att, med kännedom om fotens byggnad och lifsverksamhet hos hästar, åsnor, muldjur och nötkreatur, tillreda lämpliga skor och med dessa beslå dem, så att djuren kunna användas för människans behof, utan att fotens normala funktioner hindras. Behofvet af att på något sätt skydda hästens hof mot för stark afnötning gjorde sig tidigt gällande. Visserligen finner man på minnesmärken från egypternas och assyriernas tid hästen i regel afbildad utan skor, greker och romare däremot använde i äldre tider ett slags sandaler af läder eller bast (soleæ spartæ) och sedermera af järn (soleæ ferreæ), som med remmar fastbundos under hofven, och sådana bastsandaler lära ännu var i bruk i vissa trakter af Japan och Kamtschatka. När och hvar det nu använda hofbeslaget med söm först började användas, känner man ej med säkerhet. Troligt är, att konsten att genom en järnskolla, fastspikad vid hofven, hästskor, förhindra hofhornets afnötning, ej går längre tillbaka än till 300-talet e. Kr. De första skriftliga uppgifterna om hofbeslaget lämnas först i 6:e årh. De hästskor, som blifvit funna från hofbeslagets första tid, voro helt små, smala och tunna, med en vikt af 90—120 gr., med sex stora sömhål och vågformig yttre kant; under en något senare period (600—800-talet) voro de litet större och benämnas från den tiden vanligen merovingiska eller karolingiska skor. I Sverige synes beslagets uppgift från början ha varit att vintertiden ge hästen ett säkrare fäste på is och hal mark. Det äldsta, nordiska beslaget är därför den s. k. isbrodden, en halfcirkelformig järnplatta med en tagg på undre ytan och i ändarna utsmidd till långa spetsar, som slogos genom hornet i tåväggen och omböjdes. Dylika isbroddar ha funnits på flera ställen i vårt land och anses härstamma från 8:e och 9:e årh., men äfven skor af den merovingiska typen ha återfunnits i södra delarna af vårt land från en något senare tid. De äldsta hästskorna voro tämligen enkla, och beslaget utfördes utan hänsyn till hästfotens byggnad och förrättningar; först i slutet af 1700-talet, då hästens anatomi vid de då inrättade veterinärläroverken började mera ingående studeras och man lärt sig inse betydelsen af hästfotens olika delar, erhöll hofbeslagskonsten sin nuvarande utveckling. Med hofbeslaget afses numera att skydda hofhornet mot för stark afnötning samt hindra krossning af innanför liggande delar, att gifva foten säkrare fäste, särskildt på hal mark, att göra hästar med oregelbunden benställning och rörelse mera dugliga till arbete och att bidraga till afhjälpande af fel och botande af sjukdomar i hofven. Vid skoning tillgår så, att man först aftager den gamla skon och bortskär det öfverflödiga hornet, sedermera förfärdigar eller utväljer skor, passande efter hofven och för de ändamål, till hvilka djuret användes, samt slutligen fäster den nya skon vid hofven. Då den gamla skon skall aftagas, upphuggas först nitarna eller de på hofväggen befintliga omvikta ändarna af sömmen, hvarefter skon med hoftången brytes från hofven. Därefter afskäres med hofknif eller verkjärn det öfverflödiga horn, som till följd af skons närvaro ej blifvit afnött. Genom hofvens utvidgning under djurets rörelser (se Hof, hofmekanismen) kommer bärranden (hofväggens nedre kant) att baktill gnida emot skon, hvarför från dessa delar af bärranden vanligen är mindre horn att afskära än å tådelen. Sedan man af hofsulan afskurit det lösa och murkna hornet, nedskäres bärranden så mycket, att den kommer i jämnhöjd med yttre kanten af hofsulan. Därefter borttages endast det lösa hornet å strålen. Att bortskära det hela och friska hornet från strålen är skadligt, emedan denna bör, då hästen står på foten, vara i beröring med marken, ty då blir rörelsen mera elastisk, än om strålen icke når marken. Likaså närma sig de bakre delarna af hofväggarna hvarandra småningom alltmer, om man afskär det friska hornet från strålen och från hörnstöden, eller de från hofväggen baktill emot sulan omvikta delar, hvilka äro att betrakta som sträfvor, som förhindra nämnda sammandragning. Genom afskärning af det friska hornet å strålen och hörnstöden vid skoning af hästar uppstår småningom den form hos framhofvarna, som kallas hoftrång, trånghof (se Hof, sp. 897—898) och genom hvilken hästens användbarhet i icke ringa grad minskas. Enär med hästskon, som skall passas till och fästas vid hofven, i främsta rummet afses att förhindra bärrandens afnötning, bör den ha samma form som bärranden eller vara, om vi så få säga, en konstgjord bärrand. Bredden bör dock i det närmaste vara dubbelt så stor som bärrandens och tjockleken ungefär 1—1,5 cm. Å tådelen af skons öfversta yta, hofytan, brukar man urskåla hälften af skons bredd, på det att ej foten