vid sulans sänkning, då djuret stöder på foten, skall tryckas emot skon eller stenar fastna emellan hofven och skon. Nedre ytan eller markytan förses nära yttre randen med en fåra eller fals, i hvilken 6 till 8 hål göras för sömmen. Sedan skon passats till hofven, fästes den med 6—8 söm. Under den årstid, då is ej gör det nödvändigt att förse hästskon med hakar, böra sådana ej anbringas, emedan hofven genom dem får en onaturlig ställning, strålen kommer på makadamiserade eller stenlagda vägar ej i beröring med marken, skon ryckes genom hakarna lättare lös och skorna ega ej den varaktighet eller prisbillighet som hästskor utan hakar. För hästar, som användas på stengator, brukar man stundom begagna inlägg af något elastiskt material i skon eller under sulan för att minska stöten och skakningar vid rörelsen, förekomma halkning, befrämja hofvens utvidgning, förhindra hornets uttorkning och vintertiden äfven för att förekomma inklampning af snö under hofvarna. Som inlägg i skon brukas mest tjäradt tåg, hvarigenom halkning på sten- och asfaltgator förhindras, och stöten vid rörelsen förminskas. Som hofunderlägg användas mest sulor af gummi, kork, hoprullade filtremsor och kokosfibrer. Hofunderläggen kunna vara dels fasta, som fastspikas med skon, t. ex. de franska gummihästskorna, dels lösa, s. k. hofbuffers, som kunna växlas, utan att skon fråntages. De mest använda äro Hartmanns gummihofbuffertar af vulkaniserad kautschuk, korkbuffertar och buffertar af rullade filtremsor. Vintertiden måste beslaget för att hindra halkning på ett eller annat sätt skärpas. Skärpningen kan ske genom hakar och grepp, som antingen äro fasta eller kunna växlas, eller genom skärpta söm, s. k. broddar. Skärpning genom fasta hakar och grepp är det äldsta vinterbeslaget och äfven det lämpligaste för tyngre arbetshästar. Olägenheten med fasta hakar är emellertid dels den, att hakarna, då de blifvit slöa, icke kunna skärpas, utan att skon fråntages, dels att hästarna i stallet kunna skada sig med de skarpa fasta hakarna; man brukar därför ofta ha den inre haken trubbig för att förekomma krontramp. Beslag med hakar, som kunna växlas, passar i synnerhet för lättare hästar; sådana hakar kunna vara antingen kilhakar, vanligen runda med en något konisk tapp, som slås in i ett motsvarande hål i skon, och användas vanligen endast i "trakterna" (se Hof, sp. 897—898), eller skrufhakar, som äro försedda med en gängad tapp, hvilken skrufvas in i skon, och utgöra en af de bästa skärpningsmetoder, som finnas. Fördelen med lösa hakar är, att beslaget kan skärpas, utan att skon behöfver brytas ifrån, och att de hvassa hakarna kunna ersättas med trubbiga, då hästen står på stall. Skärpta söm, broddar, kunna vara antingen huggsöm, som fästas i hofven, på samma sätt som vanliga söm, eller nitbroddar, som fästas i särskilda hål i själfva skon. Huggsöm användas mest som tillfällig skärpning och äro därtill lämpliga, men om broddningen ofta förnyas, spikas hofven sönder. Nitbroddar äro därför lämpligare och äro äfven den skärpningsmetod, som användes inom svenska armén, där det reglementerade vinterbeslaget utgöres af konkav sko med 4 nitbroddar, 2 i tån och en i hvardera "trakten", af hvilka den i inre trakten är trubbig, de öfriga skärpta. Hur ofta beslaget behöfver förnyas, beror naturligtvis till stor del på skornas slitning, men i allmänhet bör skon ej få ligga under mer än 6 veckor, emedan hofven eljest blir för hög och lätt antager felaktig form. — Vid skoning af dragoxar nyttjas en tunn järnskålla å yttre klöfvens markyta, hvilken skålla är försedd med en brodd eller järntagg. Hofväggen är hos oxen mycket tunnare än hos hästen, hvarför klingan å sömmen, hvarmed skon fästes, måste vara fin. Vid oxars skoning brukas en särskild fängselapparat, s. k. sko-stall, för att hålla foten uppe på dem. För att meddela undervisning i hofbeslagskonsten ha i de flesta civiliserade länder inrättats s. k. hofbeslagsskolor. Den första öppnades 1847 i Gottesaue vid Karlsruhe, den andra 1849, i Dresden. Först efter krigen 1864, 1866 och 1870—71 inrättades de flesta af Tysklands hofbeslagsskolor (f. n. 71 st.). I Tyskland (sedan 1883) och Österrike fordras för rätt att utöfva hofslagaryrket aflagda godkända prof inför en särskild pröfningskommission. I Sverige inrättades den första hofbeslagsskolan 1864 vid Alnarps landtbruksinstitut, på initiativ af läraren därstädes O. P. Bendz (se denne), till en början understödd endast från Malmöhus läns hushållningssällskap och uteslutande afsedd för civila lärlingar; men från 1875 är där anordnad äfven en kurs för manskap ur armén. 1869 började liknande kurser för utbildande af hofslagare hållas vid dåv. veterinärinrättningen i Skara och 1870 vid veterinärinstitutet i Stockholm, där undervisning i praktiskt hofslageri åt såväl smeder som kuskar (i Stockholm äfven åt manskap ur armén) meddelats sedan 1860, dock utan att eleverna aflade någon examen. Vid dessa tre hofbeslagsskolor meddelas numera undervisning åt både civila och militära lärjungar. För de civila, hvilka vid inträdet skola vara utbildade smeder, räcker kursen 3 månader, för de militära eleverna (se Hofbeslagsbeställningsmän) 6 månader. Endast manskap från kavalleriet, ingenjörtrupperna och trängen utbildas vid dessa skolor, under det öfriga hofslagarsoldater få undervisning vid sina respektive regementen. ^{E. T. N.} Hofbeslagsskola [hω̄v-]. Se Hofbeslagskonst. Hofbrosk [hω̄v-], veter. Se Hof. Hofbroskfistel [hω̄v-]. Se Hoflidanden, sp. 923. Hofbuffers [hω̄v-], veter. Se Hofbeslagskonst. Hofburg [hå̄f-], namn på kejserliga residensslottet i Wien. Hofburgteatern [hå̄f-]. Se Burgteatern. Hofby. 1. Socken i Skaraborgs län, Kinnefjärdings härad. 1,596 har. 520 inv. (1908). Annex till Norra Härene, Skara stift, Kållands kontrakt. — 2. Bränneri i Norra Åsums socken, Kristianstads län. Tillverkning under året 1907—08 450,500 liter brännvin af normalstyrka. Hofceremoniell. Se Hof 2. Hofdala [hω̄v-], fideikommissegendom i Kristianstads län, Brönnestads, Matteröds och Vittsjö socknar, tills. 20 17/48 mtl, tax. till 498,900 kr. (1905), hvaraf 9,500 kr. å annan fastighet (kvarnar). Hufvudgården ligger i Brönnestads socken s. om Finjasjön omgifven på tre sidor af grafvar, på den västra af Hofdalaån, ett tillflöde till nämnda sjö. Afbränd af snapphanarna 1678, uppbyggdes gården ånyo i flera perioder; på ena sidan kvarstår från