år 1600 ett väldigt porttorn, som nederst har ett porthvalf, däröfver två våningar och öfverst en halfvåning med skottgluggar. — H. omtalas i förra hälften af 1400-talet. På 1500-talet egdes det af släkten Laxmand och kom genom gifte till släkten Grubbe, bl. a. Sigvard Grubbe, hvilken 1634 öfverlät H. till sin måg Joakim Beck. Denne tillsatte sin stora förmögenhet på det af honom upptagna Andrarums alunbruk och dog utfattig 1682. Redan 1648 hade han måst afträda H. till några af sina kreditorer, som skiftade detsamma. Det sammanköptes slutligen af Jöns Michelsson, adlad Ehrenborg, under hvars tid H. belägrades under 30 timmar, stormades och uppbrändes af snapphanarna (8 aug. 1678). Hans sonson ryttmästaren Kasper Ehrenborg gjorde H. till fideikommiss genom två stiftelsebref 1731 och 1751. Nuv. innehafvaren är Kr. Ehrenborg. Hofdamer, gemensamt namn på de hos drottningar eller k. prinsessor såsom uppvaktande anställda damerna. Hofden [ho'fdən], den sydligaste delen af Nordsjön, omfattande holländska (s. k. flamska) och engelska bankarna samt inloppet till Engelska kanalen. ^{R. N.}* Hofdentist, hoftandläkare, utnämnes af konungen, och fullmakt å titeln utfärdas af riksmarskalksämbetet. Hofdijk [hå'fdajk], Willem Jacobsz., holländsk skald, f. 1816, d. 1888, egnade sig först åt målning, var sedan ända till 1880 lärare i historia och litteratur vid gymnasiet i Amsterdam och verksam som författare. Påverkad af engelsk och fransk romantik, skref H. flera episka skildringar och diktsamlingar, målande och stämningsrika, såsom Kennemerland (1850—52; flera uppl.), Aeddon (1852), Griffo de Saliër (s. å), Helena (1854), In 't hart van Java (1881), In het gebergte Di-Eng (1884), Dajang Soembi (1887); vidare Ons voorgeschlacht (6 dlr, 1858—64, 2:a uppl. 1873—75), skildringar från det forna Holland, dramatiska dikter och den mycket använda litteraturhistorien Geschiedenis der nederlandsche letterkunde (1856; många uppl.). Se biogr. öfver H. af Jan ten Brink och af van der Duys (1890). Hofdjur [hω̄v-], zool. Se Ungulata. Hofdräkt, genom särskildt kungl. beslut bestämd klädsel, som vid olika tillfällen på svenska hofvet brukas af de vid detsamma anställda eller där presenterade svenska damerna. Af hofdräkten förekomma två olika slag, svart eller hvit hofdräkt, med eller utan släp. Jfr Hof 2. Hofdvärg. Se Hofnarr. Hofen [hå̄fen], fordom kloster. Se Friedrichshafen. <img l>

Hofer [hå̄fer], Andreas, tyrolsk frihetshjälte, f. 1767 i S:t Leonhard i Passeierdalen, där han öfvertog en värdshusrörelse efter sin fader. Han deltog i Österrikes krig mot Napoleon 1796—1805 och var efter Tyrolens afträdande till Bajern 1805 en af de bönder, som på ärkehertig Johans kallelse 1808 begåfvo sig till Wien för att öfverlägga om en af Hormayr uppgjord plan till Tyrolens befrielse. På samma gång som Österrike 9 apr. 1809 började kriget mot Napoleon, förmådde H. sina landsmän att resa sig och fördref de bajerska och franska trupperna från Tyrolen. Efter fransmännens segrar öfver ärkehertig Karl i slutet af apr. inryckte bajrarna åter i Innsbruck (19 maj), men blefvo 29 maj slagna af H. vid berget Isel och måste för andra gången utrymma landet. Ehuru Österrike i stilleståndet i Znaim, 12 juli 1809, prisgaf Tyrolen åt dess fiender, som till ett antal af 40,000 man inryckte i landet, upptog H. ännu en gång striden i förening med värdshusvärdarna Martin Schenk, Peter Kemmater och Peter Mayr samt kapucinen Joachim Haspinger och Josef Speckbacher, slog marskalk Lefebvre vid Isel 13 aug. och valdes att som "öfverkommendant" utöfva högsta civila och militära myndigheten inom Tyrolen. Han styrde med praktiskt godt förstånd, och under några veckor fick landet njuta ett välbehöfligt lugn. Då genom freden i Wien (14 okt. 1809) Tyrolens skilsmässa från Österrike och införlifvande med Bajern bekräftades, lofvade H. (nov. 1809) att underkasta sig den bajerska regeringen. Af falska underrättelser om nytt utbrott af kriget mellan Österrike och Frankrike och om österrikares inmarsch i Tyrolen förmåddes han emellertid, särskildt genom Haspingers inflytande, att ånyo kalla sina landsmän till vapen. Men fienderna trängde omotståndligt fram från dal till dal, och H. måste fly samt gömde sig i en alphydda i närheten af sitt värdshus, där hans gömställe uppdagades genom hans landsman Raffls förräderi. Han greps 28 jan. 1810 af italienska trupper och arkebuserades 20 febr. 1810 i Mantua. 1823 fördes hans stoft till hofkyrkan i Innsbruck, där hans staty i marmor restes 1834. En staty är äfven rest på berget Isel (1893) och en annan i Wien (1909). 1809 förlänades åt H. österrikiskt adelskap. — Jfr Hormayr, "Das land Tyrol und der tyrolerkrieg von 1809" (anonymt, 2:a uppl. 1845), Rapp, "Tirol im jahre 1809" (1852), Egger, "Geschichte Tirols" (3 bd, 1870—80), samt skrifter om H. af Weidinger (3:e uppl. 1861), Heigel (1874), Stampfer (s. å.), Frankl (1884) och Schmölzer (1900). ^{V. K—r.}* Hofer [hå̄fer], Ludwig von, tysk skulptör, f. 1801, d. 1887, studerade i Stuttgart och München. 1823 for han till Rom, där han tillbragte 15 år, af hvilka 5 i Thorvaldsens ateljé. Där utförde han mästarens "Ängeln med dopbäckenet" samt för egen räkning en Psyche, som han 1838 tog med sig till Stuttgart. Bland hans senare arbeten märkas ett par kolossala Hästtämjare, uppställda i slottsparken i Stuttgart, samt ett par ryttarstoder, Schillers staty i Ludwigsburg och gruppen Proserpinas bortröfvande (Stuttgarts museum). ^{C. R. N.} (^{G—g N.}) Hofetikett. Se Hof 2. Hofexpeditionen. Se Riksmarskalksämbetet. Hoff, Karl Ernst Adolf von, tysk geolog, f. 1771 i Gotha, d. 1837 som president för öfverkonsistorium i Gotha, vann genom sina geologiska och mineralogiska arbeten ett framstående rum bland sin tids naturforskare. Bland hans arbeten af detta slag märkas Geschichte der durch überlieferung nachgewiesenen natürlichen veränderungen der erdoberfläche (3 bd, 1822—34, fortsatt med 2 bd af