kallar kronisk fång. En däraf lidande häst rör sig alltid med svårighet, i synnerhet på hård eller stenlagd väg. Orsaken till fång anses i allmänhet vara förkylning, eller att hästen fått föräta sig på mera kraftiga foderämnen, såsom råg, ärter, grönvicker, färsk klöfver m. fl. Behandlingen bör inledas så fort som möjligt, inom de första 12—24 timmarna, då utsikterna till förbättring i så fall äro långt större, än om sjukdomen redan varat 2—3 dagar. Lämpligaste medlet är insprutning af pilokarpin (40—60 cgr. pilokarpin i 10 gr. vatten), skorna fråntagas och hästen ställes på fuktig sågspån, torfströ eller hackelse eller med hofvarna i kallt vatten. (Om behandlingen vid kronisk fång se Hof, fånghof.) Inflammation i hofläderhuden till inskränktare omfång förekommer, då ett eller flera i hofväggen inslagna söm gått för nära intill eller i den s. k. köttväggen (sömtryck och sömstick); då hästen intrampat spikar eller andra spetsiga kroppar i strålen (spiktramp); då djuret med haken å motstående hof slitit loss en del af hofväggens inre och öfre del (s. k. krontramp); då en varbildning uppkommit i hofven och varet utträngt vid kronan af hofven samt där föranledt bildning af en fistel i yttre eller inre sidan af hofven (hofbroskfistel); då en inflammation jämte blödning uppkommit i den del af köttsulan, som betäckes af hornsulans inre och bakre del, emellan inre hofväggen och hörnstöden (s. k. stengalla). Orsaken till sistnämnda lidande är vanligen att af hornet å inre hörnstöden, bakre delen af sulan och bärranden för mycket blifvit bortskuret vid skoningen. Vid sömtryck, sömstick och spiktramp haltar djuret; hofven är varmare än under normala förhållanden, och vid tryck med en tång ömmar djuret å de ställen, där skadan förefinnes. Behandlingen består uti att aflägsna det söm eller den spik, som föranledt skadan å hofvens inre delar, att utvidga öppningen, genom hvilken någon af nämnda kroppar inträngt i hofven, för att bereda det möjligen däraf uppkommande varet aflopp, samt att förtunna hornet däromkring, så att detta ej genom sitt tryck å det skadade stället må föröka djurets smärta. Under de första dagarna efter skadans uppkomst ställes djuret med den skadade och den motstående hofven i iskallt vatten; men om var uppkommit i hofven, spolas såret väl rent med sublimatlösning (1:500), hofven tvättas väl ren och omgifves med ett lager i någon antiseptisk lösning (sublimatlösning 1:1000, lysol- eller karbolsyrelösning 3 proc.) doppade blånor, som kvarhållas med en binda, och därutanpå vaxduk och slutligen ett stycke säckväf, som fasthålles med ett snöre omkring kotan, eller hästen ställes med foten i sublimatlösning (1:1000). Vid krontramp och hofbroskfistel förtunnas hornet omkring såret, som skrapas väl rent med en skarp slef och spolas med stark sublimatlösning (1:500) eller 5 proc. lysol- eller karbolsyrelösning, och sårförband å nyss omnämndt sätt anlägges. Vid hofbroskfistel behöfver fisteln stundom utvidgas och kanalens väggar skrapas eller brännas med något frätmedel, såsom kopparvitriol, klorzinklösning, 10—25 proc. sublimatsprit, och oftast kräfves för läkning en operation, som består i det angripna broskets fullständiga aflägsnande. Stengalla igenkännes därpå, att en därmed behäftad häst haltar, visar tecken till smärta vid tryck å inre och bakre delen af sulan, vinkeln emellan hörnstöden och hofväggen, på en af framhofvarna, att hornet å detta ställe är blodsprängdt eller att gråsvart var förekommer mellan hornsulan och köttsulan. Behandlingen består i att fästa en s. k. ringsko under hofven på sådant sätt, att strålen och bärranden, med undantag af inre och bakre delen af den sistnämnda, komma att hvila emot skon, hvarjämte man håller hofhornet mjukt genom att låta nästen om dagarna stå med framhofvarna i en vattenfylld ho. Om fel i hofvens form, såsom skefhof, bockhof, platthof, fullhof l. bullhof, fånghof och trånghof, se Hof. Fel i strålen utgöras, förutom af spiktramp, af strålröta och strålkräfta. Strålröta yttrar sig i strålhornets sönderfallande, föranledt däraf, att hästar under längre tid stå i förruttnad urin, gödsel eller annan orenlighet. För att bota detta fel erfordras att hålla väl rent i spiltorna, flera gånger dagligen skölja hofvens undre yta med vatten, aflägsna det lösa hornet samt dagligen i sprickorna å strålen, pensla en lösning af renad karbolsyra i vatten (1:5 à 1:10). Strålkräfta består däremot i en nybildningsprocess i köttstrålen och ofta äfven i angränsande delar af köttväggen och köttsulan, som dock endast i ytterst sällsynta fall är verklig kräftnybildning (cancer). Den skiljes från strålröta därigenom, att strålhornet är söndersprucket samt delvis bortfallet, och på dessa ställen ha nybildningarna från köttstrålen nedträngt, hvilka likna en ojämn såryta, betäckt af en grå, ostlik massa. Detta lidande är i åtskilliga fall obotligt och erfordrar i öfrigt en noggrann och långvarig behandling. Det lösa hornet aflägsnas, och å den angripna delen af köttstrålen, köttsulan eller köttväggen penslas adstringerande eller frätande medel (lösning af kopparsulfat i vatten eller renad karbolsyra i vatten, antimonkloridlösning o. d.) eller strös ett tjockt lager af salicylsyrepulver, som täckes med ren vadd, och en sko med läder- eller plåtsula anlägges. Därjämte måste man anbringa ett ihållande tryck på de angripna delarna, antingen genom att gjuta en omedelbart förut af gips med vatten till grötlik konsistens utrörd massa på hofvens nedre yta och hålla upp foten, tills gipsmassan stelnat, eller genom att emellan hofven och skon inskjuta en puta af kautschuk (en s. k. hofbuffert). — Å hofkapseln kunna dessutom förekomma långsåt gående sprickor i hofväggen intill köttväggen. Detta fel kallas hofspricka l. hofspalt och föranleder understundom haltning. Behandlingen består i att hålla hornet mjukt och förhindra all rörelse emellan hornsprickans kanter, emedan i annat fall den nybildade hofväggen, i mån som den växer ned, klyfver sig i samma riktning som den förut varande hofsprickan. För att förhindra rörelsen af hofsprickans kanter bortskäres af bärranden, å det ställe hvarifrån hofsprickan utgår, så mycket horn, att denna del af bärranden icke hvilar mot skon, och därjämte göres en fåra intill köttväggen tvärs öfver hofsprickan samt tätt under hofkronan. Jfr Hofbeslagskonst. C. A. L. (E. T. N.> Hofling [hωv-], Salomon, miniatyrmålare, f. 1778, d. 1827 i Stockholm, utförde porträtt i miniatyr och pastell, hvilka dock ej af samtiden skattades synnerligen högt, oaktadt H. bildade sig efter Sparrgren. Dessutom målade han äfven landskap och små genrestycken. H. var agré af Målarakademien. —rn.*