Hofman, en vid hofvet tjänstgörande kavaljer; person, som i sitt uppträdande lägger i dagen den utsökta takt och smidighet, som, enligt den allmänna föreställningen, äro rådande vid ett hof. — I äldre tider benämndes frälsemännen, hvilka voro förpliktade till konungatjänst, i motsats till odalmännen, för hofmän. Se Frälseman. Hofman (Hoffman), Sven, uppviglare, var bördig från Västergötland och vann i sin hembygd, där han var rusthållare, ett ganska betydligt inflytande som skicklig bondadvokat. Han valdes af allmogen i Vedens härad 1765 till riksdagsman; men valet kasserades af bondeståndet vid riksdagens början, emedan H. af Göta hofrätt för en af honom som ombud förd, oskälig rättegång blifvit förklarad ovärdig att föra andras talan. Två gånger blef han omvald, men bondeståndet vägrade fortfarande att emottaga honom. H., som genom de dryga utgifterna för de upprepade resorna till Stockholm blifvit ruinerad, upptändes af det bittraste hat till bondeståndets flertal och beslöt att söka verkställa en statshvälfning. Han lyckades äfven i Borgstena socken i Älfsborgs län samla en skara af 500 à 600 missnöjda bönder, och med denna ryckte han 12 maj 1766 söderut. Men så snart bönderna märkte, att H. icke ens i grannsocknarna hade att vänta något understöd, öfvergåfvo de honom. H. själf sökte då fly, men blef fasttagen och förd till Borås (15 maj s. å.). Det misslyckade företaget uppväckte stora farhågor hos mösspartiet, som hade fått makten vid riksdagen. En extra hofrätt förordnades att på ort och ställe rannsaka om upproret, och en ständernas kommission tillsattes för att undersöka, om H. haft några förbindelser i hufvudstaden. I Borås och Stockholm förhördes H. och underkastades tortyr, emedan man misstänkte, att han haft några förnämare medbrottslingar, men han kunde därom ej öfverbevisas. H. dömdes emellertid till döden och afrättades i Stockholm 1766. Af hans medbrottslingar dömdes 2 till döden och 39 till spö, straffarbete o. d. H. är hjälten i O. Rudbecks komiska hjältedikt "Boråsiaden". (^{L. S.}) Hofman [hå'f-]. 1. Hans de H., dansk historiker, f. 1713, d. 1793, blef 1760 president i Fredericia och 1773 amtman i Koldinghus amt samt 1774 konferensråd. H. är i synnerhet känd genom Samlinger af publique og private stiftelser, fundationer, gavebreve o. s. v. (vanligen kalladt "H:s Fundatser", 11 bd, 1755—80). Därjämte utgaf han de fyra sista banden af sin svåger E. Pontoppidans "Danske atlas" (1768--81). — 2. Tycho de H., den föregåendes broder, f. 1714, d. 1754, höjesteretsassessor 1750, författade Portraits historiques des hommes illustres de Dannemark (1746; utg. på danska, med förbättringar och tillägg, af Sandvig, "Historiske efterretninger om velfortjente danske adelsmænd", 3 bd, 1777—79). — 3. H.-Bang, den föregåendes systerdotters son. Se följande art. 1. ^{E. Ebg.} Hofman [hå'f-], H.-Bang. 1. Niels H., dansk naturforskare och landtbrukare, f. 1776, d. 1855, systerdotters son till Hans och Tycho de Hofman (se föreg. art.), insattes 1784 till innehafvare af det af dessas broder Niels stiftade stamhuset Hofmansgave på Fyn och öfvertog 1801 skötseln af detsamma. H. författade flera botaniska afhandlingar, understödde unga vetenskapsmän och arbetade för jordbrukets höjande. — 2. Niels Erik H., den föregåendes son, f. 1803, d. 1886, var 1831—42 schäferidirektör i Sverige, men öfvertog därefter arrendet af Hofmansgave och inrättade där (1845) en landtbruksskola, som verkade i 10 år och var mycket besökt. Efter faderns död blef han innehafvare af stamhuset. H. var en produktiv landtbruksförfattare (1850—56 utgaf han Meddelelser for landmænd, 3 bd) och verkade för förbättringar i de mindre jordbrukarnas ställning, för fruktträdsodling, för införandet af nya gräsarter och nya landtbruksmaskiner ("den svenska harfven"). 1—2. ^{E. Ebg.} Hofman-Bang. Se föregående art. <img l>

Hofmann [hå̄f-], Johann Christian Konrad von, tysk teolog, f. 1810 i Nürnberg, d. 1877 i Erlangen, blef 1841 e. o. professor där och 1842 ord. professor i Rostock samt 1845 åter i Erlangen. Genom H:s återkomst till Erlangen inleddes en blomstringsperiod i stadens universitet. Han erhöll 1857 adlig värdighet och invaldes 1863 i Bajerns andra kammare, där han slöt sig till det nationella framstegspartiet. H:s teologiska ståndpunkt är strängt luthersk, ehuru han icke undgått all misstanke för bristande renlärighet. I sin vetenskapliga metod är han framför allt historiker. Detta framträder tydligt redan i hans första större arbete, Weissagung und erfüllung (2 bd, 1841—44). Han betraktar där den heliga historien och bibeln, genom hvilken den bevarats åt eftervärlden, som en lefvande organism. Profetian är för honom icke i främsta rummet en förutsägelse, utan historien själf i ordets form. Den heliga historiens fakta, den ur dem framsprungna profetiska förkunnelsen och dennas fullbordan i framtiden äro verk af en och samma helige ande och därför ett med hvarandra. H:s vetenskapliga verksamhet var af en mycket ingripande betydelse. I skarpsinne och psykologisk finhet står han som den främste bland sin tids och sitt århundrades exegeter, särskildt på N. T:s område, och han hör till de få, som kunnat bilda en teologisk skola. Om hans uppfattning af försoningen se d. o. Hans förnämsta skrifter — utom den redan nämnda — äro Der schriftbeweis (1852—56; 2:a uppl., 1857—60), Die heilige schrift des neuen testaments, zusammenhängend untersucht (8 bd, 1862—78, 3 bd, 1881—86, utg. af Volck; 2:a uppl. bd I 1869, bd II 1872—77). Sedan 1846 var H. medredaktör af "Zeitschrift für protestantismus und kirche". Efter hans död utgåfvos Theologische ethik (1878), Encyklopädie der theologie (1879) och Biblische hermeneutik (1880). ^{P. F.} (^{E. S—e.}) Hofmann [hå̄f-], Friedrich, tysk skriftställare, f. 1813 i Koburg, d. 1888 i Ilmenau, var 1841—55 medarbetare i J. Meyers konversationslexikon, blef 1858 redaktör af "Paynes panorama des wissens und der gewerbe" och 1883 af "Gartenlaube".