H. utgaf en mängd folk- och barnskrifter. Ett
urval af hans dikter,
Vor fünfundfünfzig jahren, utkom 1886.
Hans minnesvård är rest i Ilmenau.
<img l>
Hofmann [hå̄f-],
August Wilhelm von,
tysk kemist, f. 8 april 1818 i Giessen, d. 5 maj
1892 i Berlin, arbetade en tid som assistent hos
Liebig, blef 1845 e. o. professor i Bonn, men
anställdes s. å. som lärare vid den nyinrättade
College of chemistry i London. 1856—65 var han
wardein vid engelska myntverket och valdes
1861 till president för Chemical society. 1864—65
var han professor i Bonn och sedan 1865 i
Berlin, där han äfven var kemie professor vid
Friedrich-Wilhelms-institutet. I Berlin gaf
han en ny väckelse åt den kemiska forskningen,
i synnerhet genom det af honom 1868 stiftade
Deutsche chemische gesellschaft. H:s
vetenskapliga arbeten röra sig hufvudsakligen
inom den organiska kemien. Hans arbeten öfver
anilin, öfver ammoniak och dess derivat bidrogo
i väsentlig mån till typteoriens utveckling,
och i den riktningen fortgick kemien sedan
under åratal. Äfven den metod, som H. använde
vid framställningen af de organiska baserna,
vann allmän betydelse. Synnerligen viktiga voro
likaledes hans undersökningar öfver fosforbaser,
polyaminer, cyanföreningar o. s. v. Om hans
för industrien så betydelsefulla upptäckt
(1858) af
anilinfärgerna se d. o. Bland H:s
öfriga arbeten märkas hans ytterst värderika
rapport öfver de ur stenkolstjära erhållna
färgämnena på Parisutställningen 1867 samt
hans i förening med en mängd andra forskare med
anledning af Wienexpositionen 1873 utarbetade
Entwickelung der chemischen industrie des letzten jahrzehnts.
Som läroboksförfattare intager H. en hög rang
genom sin
Introduction to modern chemistry (1865).
H. var en utmärkt talare, representativ personlighet
och verserad hofman. Han erhöll 1888 personligt
och 1890 ärftligt adelskap och var led. af sin tids
flesta vetenskapliga samfund (af sv. Vet. akad. sedan
1872). Till hans minne upprättades efter hans död
af de tyske kemisterna det ståtliga
Hofmann-haus,
som inrymmer samlingssal, bibliotek och laboratorium
för Deutsche chemische gesellschaft.
P. T. C. (
H. E.)
Hofmann [hå̄f-],
Konrad, tysk filolog, f. 1819 nära Bamberg,
d. 1890, vardt 1853 e. o., 1856 ord. professor i
forntysk och (efter 1869 äfven) romansk filologi
vid universitetet i München. I en mängd smärre
afhandlingar behandlade H. med skarpsinne och
lycka olika sidor af sitt omfattande ämne,
särskildt textkritiska undersökningar.
Hofmann [hå̄f-]. 1.
Heinrich H., tysk målare,
f. 1824, gjorde sina studier i Düsseldorf,
under Th. Hildebrand och Schadow, och i Rom,
där umgänget med Cornelius på honom utöfvade
stort inflytande. H. var 1870—92 professor vid
konstakademien i Dresden. Han har utom porträtt
företrädesvis utfört religiösa målningar och
scener ur diktverk:
Kristus tillfångatages (i Darmstadt),
Kristus och äktenskapsbryterskan och
Jesus som barn i templet (båda i Dresden),
Kristus predikar vid sjön Gennesaret (i Berlins nationalgalleri),
Romeo och Julia, Othello och Desdemona m. fl.
2.
Karl von H., den föregåendes broder, tysk
statsman, f. 1827 i Darmstadt, deltog 1866
som hessiskt ombud i fredsunderhandlingarna
med Preussen samt blef 1867 hessiskt sändebud
i Berlin och medlem af Nordtyska förbundsrådet.
1872 trädde han i spetsen för en hessisk ministär
och reformerade hela förvaltningen, ordnade
förhållandet mellan stat och kyrka, gaf den
evangeliska landskyrkan en ny författning m. m.
1876 öfvertog han efter Delbrück presidiet i
tyska rikskanslersämbetet och blef 1879 därjämte
preussisk minister för handel och näringar.
Vid riksämbetenas omorganisation s. å. blef H.
statssekreterare för inrikesärenden. 1880
råkade han i tvist med Bismarck, särskildt
ang. hans socialistpolitik, och afgick från
sina ämbeten. 1880—87 var han statssekreterare i
Elsass-Lothringen och upphöjdes 1882 i adligt
stånd. Senare intog han en framskjuten plats
i Deutsche kolonialgesellschaft.
3.
Ludwig von H., den föregåendes son,
tysk målare, f. i Darmstadt 1861, studerade
i Dresden, Karlsruhe och Paris, är en af
fantasimåleriets representanter i det moderna
Tyskland. Han målar en idyllisk natur befolkad
af nakna eller lätt klädda unga människor,
målningarna dekorativt förenkladt hållna i rätt
starka färger. Han slog igenom 1896 med den
i Rom målade
Idyll
(en sittande naken yngling och en stående halfklädd
flicka i röd kjortel på stranden af ett yppigt
sommarlandskap). Sedan följde
Vårstorm (en yngling med två kvinnor på hafvets strand, 1899),
Eva (s. å.),
Badande kvinnor vid hafvet och
Gud Fader talar till Adam och Eva i paradiset (båda 1900, i Magdeburgs museum).
Mindre lyckade äro
Syndafallet (1903),
den vulgärt framställda
Leda
och den karikerade
Europa på tjuren (s. å.);
Morgonsol (1905)
visar blomplockande nakna kvinnor i en skog.
Dionysiskt tåg och
Kärleksträdgård utställdes 1906,
Exotisk dans och
Metande gossar (nakna) 1908.
H. blef 1903 lärare vid konstskolan i Weimar.
Jfr monografi af Fischel (1903).
1. (
G—g N.) 3.
G—g N.
Hofmann [hå̄f-],
Heinrich Karl Johann,
tysk tonsättare, f. 1842 i Berlin, d. 1902
i Thüringen, var till sist medlem af
konstakademiens senat i Berlin och fick
professors titel. Af hans många verk, som
utmärka sig särskildt för klangskönhet,
må framhållas hans fyrhändiga pianosaker,
orkesterverken
Ungarische suite och
Frithjofsymphonie,
körsakerna
Die schöne Melusina,
Aschenbrödel,
Haralds brautfahrt,
Johanna von Orleans,
Nordische meerfahrt och
Festgesang samt
operorna
Armin (1872),
Annchen von Tharau (1878) och
Donna Diana (1886).
A. L.*
Hofmann-haus. Se
Hofmann, A. W. von.
Hofmannsthal [hå̄f-],
Hugo von, tysk-österrikisk
författare, f. 1 febr. 1874 i Wien, studerade
vid fädernestadens universitet juridik och
romansk filologi, filos. doktor, medutgifvare
af veckoskriften "Morgen", är f. n. bosatt i
Rodaun vid Wien. Han tillhör jämte Stefan George
den grupp af unga diktare, som i den endast för
en begränsad medlemskrets afsedda tidskriften
"Blätter für die kunst" (1892—98) häfdade en ny
riktning, som trädde i
