1866 i Linköping, blef 1803 fänrik vid Finska gardesregementet (nu Göta lifgarde), hvarifrån han 1822 tog afsked. 1829 utnämndes han till öfverste i generalstaben. Genom sin anställning där kom han i personlig beröring med Karl XIV Johan, hvilken 1841 kallade honom till sin adjutant och 1842 till generaladjutant i armén. 1845 blef H. öfverste och chef för Första lifgrenadjärregementet och inträdde 1848 som statsråd och chef för Landtförsvarsdepartementet i det nybildade kabinett, hvars hufvuduppgift var att utarbeta förslag till ny riksdagsordning. 1853 lämnade han denna post, men kvarstod i armén (sedan 1848 som generalmajor) till 1858. Hohenheim [hå̄henhajm], förr kungligt lustslott i württembergska kretsen Neckar, 11 km. s. ö. om Stuttgart, nu säte för en landtbrukshögskola och forstakademi, grundad 1818 och försedd med utmärkta samlingar, laboratorier, botanisk trädgård, maskin- och fröprofningsanstalter, landtbrukskemisk försöksstation, trädgårdsskola m. m. J. F. N. Hohenheim [hå̄henhajm], Ph. A. Th. von. Se Paracelsus. Hohenheim [hå̄henhajm], Franziska Theresia von, riksgrefvinna, hertiginna af Württemberg och Teck, f. i Adelmannsfelden 1748, d. 1811, var dotter till en frih. von Bernardin och äktade en frih. von Leutrum. Hertig Karl Eugen af Württemberg lät emellertid 1772 skilja henne från denne och upphöja henne till riksgrefvinna von H. 1774. 1785 ingick han med henne hemligt äktenskap, som offentliggjordes 1786. Hon utöfvade ett hälsosamt inflytande på hertigen och efterlämnade inom landet ett kärt minne. Hohenhonnef [håhen-], luftkuranstalt, ligger omkr. 1 timmes väg från Honnef (se d. o.). 180 m. ö. h. Luftkuranstalten öppnades 1892 och anses som ett af Tysklands främsta lungsotssanatorier. Antalet besökande har 1892—1906 årligen varit 4,000 pat. Omkr. 84 proc. af de besökande ha erhållit bot. Ln. Hohenliechtenstein [håhenlī'chtenstajn]. Se Vaduz. Hohenlimburg [håhenli'm-], Limburg an der Lenne, stad i preussiska reg.-omr. Arnsberg (Westfalen), vid Lenne. 12,790 inv. (1905). Ansenlig järn- och mässingsindustri. Hufvudort i grefsk. Limburg, som tillhör fursten af Bentheim-Tecklenburg. Slottet H. ligger på ett berg ofvan staden. J. F. N. Hohenlinden [håhen-], by i bajerska reg.-omr. Oberbayern, 26 km. ö. om München, bekant genom den lysande seger fransmännen under Moreau 3 dec. 1800 här vunno öfver österrikarna, under ärkehertig Johan. Österrikarna, som trodde fransmännen vara stadda på återtåg, framryckte på flera kolonner utan samband med hvarandra och uppehöllos dessutom af dåliga vägar. Fransmännen sysselsatte några af dessa kolonner och kastade sig med öfvermakt öfver andra, slogo dem i grund samt togo fångar, kanoner och tross. C. O. N. Hohenlohe [hå̄henlå̄he]. I. Fordom tyskt furstendöme i Frankiska kretsen, uppkalladt efter borgen Hohenloch (Holloch) vid Uffenheim i Mittel-Franken. 1805 hade det en areal af 1,760 kvkm. och 108,600 inv. 1806 förlorade det sin själfständighet och delades mellan Bajern och Württemberg. J. F. N. II. Gammal tysk ätt från Franken, hvilken tagit sitt namn efter den i H. I omnämnda borgen. Gottfried von H., d. 1254 l. 1255, omtalas omkr. 1235 som grefve, var en af kejsar Fredrik II:s trognaste anhängare och är stamfar för de nu fortlefvande furstliga linjerna. Hans ätt delade sig 1551 i linjerna H.-Neuenstein och H.-Waldenburg. H.-Neuenstein, som omfattade den protestantiska läran och 1764 upphöjdes i riksfurstestånd, eger stamfurstendömet och öfre grefskapet Gleichen. Den protestantiska linjen är f. n. delad i 2 grenar: H.-Langenburg och H.-Öhringen. Den senare utslocknade 1805, då dess gods tillföllo den langenburgska linjen, som i sin ordning delat sig i tre grenar: H.-Langenburg, H.-Ingelfingen (1823 ytterligare delad i H.-Öhringen och H.-Ingelfingen) samt H.-Kirchberg, utslocknad 1861. Af Öhringenlinjens besittningar i öfre Schlesien upprättades 1861 hertigdömet Ujest, hvarför egaren af dem bär ärftlig titel "hertig af Ujest". H.-Waldenburg, som tillhör katolska läran och 1744 erhöll riksfurstlig värdighet, sönderfaller i grenarna H.-Bartenstein och H.-Schillingsfürst, af hvilka den förra delat sig i två linjer: H.-Bartenstein och H.-Jagstberg, utslocknad 1898. Furst Chlodwig (se H. 3) af den yngre linjen H.-Schillingsfürst ärfde 1834, jämte sin broder, Victor, efter den siste landtgrefven af Hessen-Rheinfels-Rotenburg hertigdömet Ratibor och furstendömet Korvey, hvarefter Chlodwig af konungen af Preussen 1840 upphöjdes till prins och Victor till hertig af Ratibor och Korvey. Jfr Weller, "Hohenlohisches urkundenbuch 1153—1350" (2 bd, 1899—1901) och "Geschichte des hauses H." (I, 1904). Jfr äfven Gleichen. Af ättens medlemmar äro följande de märkligaste: <img l>

1. Friedrich Ludwig, furst von H.-Ingelfingen, preussisk general, f. 1746, d. 1818, var 1788 öfverste och anförde i 1792—93 års fälttåg mot Frankrike med mycken framgång en division samt vann 20 sept. 1794 den lysande segern vid Kaiserslautern. 1796 blef han generallöjtnant och erhöll befälet öfver neutralitetskordongen vid Ems. S. å. efterträdde han sin fader som regerande furste af H.-I. 1804 utnämndes han till guvernör i de frankiska furstendömena. Han förde befälet öfver den preussiska här, som 14 okt. 1806 besegrades vid Jena. Sedan hertigen af Braunschweig samma dag blifvit dödligt sårad vid Auerstädt, öfvertog H. högsta befälet och förde spillrorna af de båda preussiska härarna till Oder, men nödgades 28 okt. s. å. att kapitulera med 17,000 man, vid Prenzlau. Då han ej kunde rättfärdiga denna kapitulation, måste han lämna den preussiska tjänsten och bosätta sig i Schlesien, men fördes af fransmännen som krigsfånge till Frankrike, hvarifrån han dock 1808 återvände till sitt schlesiska slott Slawentzitz. Sitt 1806 mediatiserade furstendöme öfverlät han åt äldste sonen, enär han ej ville stå under württembergsk suveränitet.