2.
Ludwig Aloysius, furst von
H.-Waldenburg-Bartenstein, marskalk och pär
af Frankrike, f. 1765, d. 1829, blef
1792 öfverste i franska emigrant-armén,
öfvergick snart i holländsk och därefter i
österrikisk tjänst samt gjorde fälttågen mot
Frankrike 1794—98 som öfverste och 1799 som
generalmajor. 1806 blef han fältmarskalklöjtnant
och 1807 ståthållare i Galizien. Efter
Napoleons fall (1814) gick han i fransk tjänst
samt blef generallöjtnant och befälhafvare för
ett af honom själf värfvadt regemente, med
hvilket han deltog i 1823 års spanska fälttåg.
H. blef därefter naturaliserad fransk undersåte,
marskalk och pär; sitt 1806 mediatiserade
furstendöme hade han s. å. öfverlåtit åt
äldste sonen.
<img l>
3.
Chlodwig Karl Victor, furst von
H.-Waldenburg-Schillingsfürst, prins af
Ratibor och
Korvey, statsman, det tyska rikets
tredje rikskansler, f. 31 mars 1815 i Rotenburg
an der Fulda, d. 6 juli 1901 i Ragaz, anställdes 1842 i
preussisk statstjänst, men lämnade denna
1846 för att öfvertaga förvaltningen af
Schillingsfürst, hvarmed följde medlemskap i
bajerska riksrådet. Där bekämpade han Schrencks
och von der Pfordtens österrikisk-ultramontana
politik och påyrkade efter 1866 års krig ärlig
anslutning till Preussen och den sydtyska
armékontingentens ställande under preussisk
ledning i händelse af krig. På detta program
kallades han i dec. s. å. till von der Pfordtens
efterträdare som utrikesminister, minister för
det kungliga huset och konseljpresident. Som mål
för sin utrikespolitik uppställde H. snart allt
tydligare de sydtyska staternas förening med
de nordtyska till ett statsförbund. Han sökte
därför förmå Württemberg, Baden och Hessen
att efter preussiskt mönster omorganisera
sitt militärväsen samt genomdref i bajerska
landtdagen 1868 en sådan omorganisation af
bajerska hären. Trots starkt motstånd från
partikularisternas sida lyckades han 1867
bringa till stånd en tullförening mellan
Nordtyska förbundet och de tyska sydstaterna
samt blef den förste vice-presidenten i
"tullparlamentet". H:s inrikespolitik
var utprägladt liberal, och ehuru katolik,
sträfvade han efter att skilja skolan från
kyrkan samt sökte förmå de katolska makterna att
gemensamt uppträda emot de ultramontanes planer
med det 1869 utlysta vatikankonsiliet. Men
ultramontanerna lyckades vid nya val till
deputeradekammaren i nov. 1869 besegra det
ministeriella partiet, och H. nödgades i mars
1870 afgå från sin ministerpost. I riksrådet
verkade han s. å. för Bajerns deltagande i kriget
mot Frankrike och sedermera vintern 1870—71 för
dess anslutning till den nya riksförfattning,
som förverkligade Tysklands politiska enhet. Han
blef också efter Tyska rikets upprättande (1871)
medlem af tyska riksdagen och dess förste
vice-president. H. utnämndes 1874 till H. von
Arnims efterträdare som tysk ambassadör i Paris,
deltog som Tyska rikets tredje ombud
i Berlinkongressen 1878, var 1880 en
kort tid interimistisk statssekreterare för
utrikesärenden och presiderade därunder 16
juni—1 juli vid Berlinkonferensen rörande den
grekisk-turkiska gränstvisten samt återvände
i nov. s. å. till sin ambassadörspost
i Paris. Genom sitt kloka och taktfulla
uppträdande i denna kräfvande befattning bidrog
H. verksamt att främja ett bättre förhållande
mellan Frankrike och Tyskland. Samma takt
och moderation visade han 1885—94 som
ståthållare i Elsass-Lothringen utan att därför
ådagalägga någon svaghet mot den tidtals starkt
frambrytande proteströrelsen mot det tyska
väldet i det eröfrade rikslandet. H. utnämndes 29
okt. 1894 till tysk rikskansler och president i
preussiska statsministeriet efter Caprivi. Hans
framskridna ålder hindrade honom att på denna
post göra några kraftiga personliga insatser,
och statssekreterarna fingo jämförelsevis stor
själfständighet. På det hela taget fullföjde
H. den af Caprivi inslagna politiken; mer än
denne främjade han de koloniala sträfvandena
(Kiautschou besattes 1897, Samoa förvärfvades
1898, Karolinerna och några andra öar köptes
1899 från Spanien). 17 okt. 1900 afgick H.,
lämnande rum för Bülow, och drog sig tillbaka
till privatlifvet. — H. hade under hela sin
bana fört ganska utförliga dagboksanteckningar,
hvilka han kort före sin död lämnade åt sin son
Alexander H. och professor F. Curtius att i
sofrad och öfverarbetad form utgifva. Hösten
1906 utgaf Curtius på prins Alexanders
uppdrag 2 bd
Denkwürdigkeiten des fürsten
Chlodwig zu Hohenlohe-Schillingsfürst. De
väckte oerhördt uppseende särskildt genom
där meddelade uttalanden af kejsar Vilhelm II
om Bismarcks fall, och kejsaren uttryckte
offentligen sitt misshag öfver vid dagböckernas
utgifvande begångna indiskretioner. En tredje
del af H:s memoarer har hittills förblifvit
outgifven. Historiskt värdefullast är kanske
deras skildring af hans betydelsefulla verksamhet
för Bajerns anslutning till den tyska enheten,
men de belysa äfven många andra historiskt
intressanta episoder, och H. själf framstår i dem
som en finbildad och hofmannamässigt frisinnad
diplomatnatur, visserligen ej så särdeles djup,
men klok och behärskad. Jfr Rust, "Reichskanzler
fürst Chlodwig zu H. und seine brüder" (1897) och
von Völderndorff, "Vom reichskanzler, fürsten
von H., erinnerungen" (1902). — H:s yngre
broder
Gustav Adolf, furst
zu H.-Schillingsfürst,
kardinal, f. 1823 i Rotenburg an der Fulda,
d. 1896 i Rom, erhöll 1866 kardinalsvärdighet,
företrädde inom kardinalskollegiet en frisinnad
riktning och drog sig efter Vatikankonsiliet
tillbaka till sina tyska gods. Pius IX vägrade
1872 emottaga honom som tyska rikets sändebud vid
Vatikanen. H. återvände 1876 till Rom och fick
rätt stort inflytande hos Leo XIII.
4.
Kraft, prins
zu H.-Ingelfingen,
sonson till
H. 1, preussisk militär och
skriftställare, f. 2 jan. 1827, d. 16 jan. 1892 i Dresden,
blef 1856 flygeladjutant hos konungen, deltog i 1864 års
danska krig och, i spetsen för gardesartilleriet,
i krigen 1866 och 1870, i hvilket senare
han fick ledningen af belägringsartilleriet
utanför Paris samt lämnade som general tjänsten
1878. H:s skrifter utmärkas för stort djup,
omfattande människokännedom och ovanligt lif
i framställningssättet. Bland de förnämsta må
antecknas hans banbrytande arbete
