Ueber die anwendung der feldartillerie (1869; öfv. till svenska), Militärische briefe (3 bd, 1884—85, bd I, III, 2:a uppl. 1886, bd II, 3:e uppl. 1890, öfv. till svenska) och Strategische briefe (2 bd, 1887). Efter hans död utgafs Aus meinem leben (4 bd, 1897—1906). 5. Hermann, furst von H.-Langenburg, ståthållare i Elsass-Lothringen, f. 31 aug. 1832 i Langenburg (i Württemberg), var först militär i württembergsk och österrikisk tjänst, öfvertog vid faderns död 1860 familjegodsen, blef 1862 badensisk general och deltog som sådan i 1870—71 års krig. 1871—78 var H. medlem af tyska riksdagen, sedan 1878 som andre vice-president, och efterträdde okt. 1894 furst Chlodwig H. som ståthållare öfver Elsass-Lothringen, liksom denne fullföljande en i det hela moderat, men afgjordt rikstysk politik. Han afgick hösten 1907. — H:s äldste son, arfprins Ernst zu H.-Langenburg, f. 13 sept. 1863, var regent i Sachsen-Koburg-Gotha under hertig Karl Edvards minderårighet 1900—05 och därefter jan.—sept. 1906 interimistisk direktor för tyska kolonialdepartementet. H. är sedan 1906 led. af tyska riksdagen. 1—3 o. 5. V. S—g. 4. C. O. N. Hohenmauth (tjech. Vysaké Mýto), stad i östra Böhmen, vid Elbes biflod Loučna. 9,503 inv. (1900). Tillverkning af socker, likörer, maskiner m. m. J. F. N. Hohensalza [håhensaltsa]. Se Inowrazlaw. Hohenschwangau [håhen-], kungligt slott i bajerska reg.-omr. Schwaben-Neuburg, 3 km. s. ö. från Füssen. Slottet, byggdt 1538—47 på samma ställe, där en borg befann sig redan på 1100-talet, var i början af 1800-talet nästan en ruin, men kronprins Maximilian (sed. Maximilian II), som 1832 förvärfvade det, lät fullständigt restaurera och på det praktfullaste pryda det (se fig.). Det var en älsklingsplats för konung Ludvig II, som uppförde ännu ett slott, Neuschwanstein, nära det äldre. Jfr arbeten af Muffat (1837), Hormayr (1842) och v. Kobell (1898).

Det restaurerade Hohenschwangau (bild från 1840-talet).

Hohenstaufen [håhen-]. 1. (Hoher Stauffen) En 684 m. hög, brant bergkägla i Rauhe Alb i württembergska Donaukretsen, nära Göppingen, med ruiner af den hohenstaufenska kejsarsläktens stamborg, som uppfördes 1070 och förstördes i bondekriget 1525. 2. (Staufer) Tysk fursteätt, som 1138—1208 och 1215(1212)—54 innehade tyska konungatronen. Dess stamfader var Friedrich von Büren (d. 1094), hvilkens son, Fredrik I (d. 1105) 1079 erhöll hertigdömet Schwaben i förläning samt förmäldes med kejsar Henrik IV:s dotter Agnes. Fredrik byggde borgen Stauffen l. Hohenstaufen, efter hvilken ätten fick sitt namn. Fredrik I hade två söner, af hvilka den äldre, Fredrik II (1105—47), blef hertig af Schwaben och den yngre, Konrad III, af sin morbroder, kejsar Henrik V, 1115 erhöll hertigdömet Franken. Vid Henrik V:s död, 1125, gjorde Fredrik II, ehuru utan framgång, anspråk på tyska konungatronen. Till konung valdes hertig Lothar af Sachsen. Denne låg nu, understödd af Bajerns hertig, welfen Henrik den stolte, i en långvarig fejd med hohenstauferna, och härigenom föddes den mångåriga kampen mellan guelfer (welfer) och ghibelliner (hohenstaufer). Konrad valdes i Mainz 1127 till motkonung, men de båda bröderna måste 1135 underkasta sig Lothar, hvilken lät dem behålla sina besittningar. Då Lothar 1137 afled, blef Konrad, med förbigående af Henrik den stolte, vald till tysk konung (1138), och han efterträddes 1152 af sin brorson, den berömde Fredrik I Barbarossa, hvilken i sin ordning 1190 följdes af Henrik VI. Denne var förmäld med Konstantia, arfvinge till Sicilien och Neapel, samt utvidgade 1194 det hohenstaufenska husets besittningar med detta konungarike. Efter hans död, 1197, ärfde hans treårige son, Fredrik II, Sicilien, medan Henriks broder, Filip af Schwaben, af hohenstaufenska partiet valdes till tysk konung. Till motkonung valde welferna Henrik Lejonets son, Otto IV, och denne blef, sedan Filip 1208 mördats, ensam konung och 1209 kejsare, men redan 1212 uppställde påfven Innocentius III den unge Fredrik af Sicilien som motkonung, och han blef 1215 allmänt erkänd i Tyskland. 1220 kröntes han såsom Fredrik II till romersk kejsare och 1229 till konung af Jerusalem. Vid hans död föll det hohenstaufenska huset från den höga maktställning, som det i mer än hundra år intagit. Visserligen efterträddes han 1250 som tysk konung af sin son, Konrad IV, och denne lyckades i början något så när häfda sin ställning gentemot motkonungen Vilhelm af Holland, men lämnade 1251 Tyskland för att söka rädda sina italienska besittningar. Han lyckades häri och stod just i begrepp att åter vända sig norrut, då han 1254 plötsligt afled. Till hans efterträdare som Siciliens konung valdes hans halfbroder, Manfred, men denne stupade 1266 vid Benevento i strid mot den af påfven inkallade Karl af Anjou, hvilken därefter tog riket i besittning. Konrad IV:s son, Konradin, gjorde 1267 ett försök att återtaga sitt fädernerike, men blef 1268 slagen vid Tagliacozzo och s. å. afrättad. Med honom utslocknade hohenstaufenska ättens legitima linje på svärdssidan. 1272 dog kejsar Fredrik II:s naturlige son konung Enzio i bolognesernas fängelse och 1279 Fredriks sista dotter Katarina som nunna i ett franskt kloster. Hohenstaufernas anspråk på Sicilien öfvergingo till konung Peter III af Aragonien, gift med