en dotter till Manfred. Litt.: Jastrow och Winter, "Deutsche geschichte im zeitalter der hohenstaufen" (2 bd, 1897—1901). 2. (T. H—r.) Hohenstein [hå̄henstajn]. 1. Befästning i Pommern, 5 km. s. ö. om Anklam, där generalen G. M. Armfelt 16 april 1807 med knappt 2,000 man bakom ett gammalt förfallet retranchement försvarade sig hela dagen mot de vida öfverlägsne fransmännen, hvarvid i synnerhet södermanlänningarna utmärkte sig. Armfelt, som själf sårats, började under natten utrymma H., som dock i det längsta till skydd för återtåget öfver Peene hölls af husarer och Smålands dragoner. — 2. Se Hohnstein. 1. L. W:son M. Hohenstein-Ernstthal [hå̄henstajn], förr två städer, 1898 förenade till en, i sachsiska kretsen Chemnitz. 13,888 inv. (1905). Tillverkning af trikåvaror, maskiner m. m. Bergsbruk (koppar och arsenik). Mineralbad och kallvattenkuranstalt. J. F. N. Hohentwiel [hå̄hentvil], württembergsk enklav i södra Baden vid Singen, n. v. om Bodensjön. Vidsträckta ruiner af ett fordom berömdt bergfäste. Där bodde omkr. 980 hertiginnan Hadvig af Alemannien, hvars lif gifvit Scheffel ämne till hans roman "Ekkehard". Fästet kom 1538 till Württemberg, försvarades under trettioåriga kriget af svenskarna under öfversten Konr. Wiederhold under många belägringar tappert och lyckligt mot bajrarna ända till fredsslutet och förstördes 1800 af fransmännen. Det var på 1700-talet statsfängelse. J. F. N. Hohenwart [hå̄hen-], Karl Siegmund von, grefve, österrikisk politiker, f. 2 febr. 1824, d. 26 april 1899, var ståthållare i Öfre Österrike, då han som chef för det federalistiska partiet kallades till ministerpresident, febr. 1871. Redan i okt. s. å. nödgades han afgå (se Österrikisk-ungerska monarkien, historia). Sedermera spelade han en roll i riksrådets (riksdagens) deputeradekammare som chef för högra centern (1873—91) och den under hans ledning 1891 bildade strängt konservativa Hohenwartklubben (bömiska jorddrottar, tyskkonservativa, slovener, kroater och rumäner). Dess tyska medlemmar utträdde i nov. 1895 ur partiet och bildade en egen grupp, katolska folkpartiet, och efter H:s utträde ur deputeradekammaren 1897, då han blef medlem af herrehuset, upplöstes Hohenwartklubben. Från 1885 till sin död var H. president i Oberster rechnungshof. Hohenzieritz [håhentsīrits], lustslott, n. v. om Neu Strelitz. Där dog drottning Luise af Preussen 19 juli 1810. J. F. N. Hohenzollern [håhentså'llern]. 1. H., fordom äfven Zollern, hohenzollernska furstehusets stamborg, är beläget på berget H. (855 m.), 2 km. s. v. om staden Hechingen, i det forna furstendömet H.-Hechingen. Borgen, som omnämnes i urkunderna redan i slutet af 9:e årh., förstördes 1423 af de schwabiska riksstäderna, men 1454 började slottets nybyggnad (af den ursprungliga byggnaden kvarstår endast det s. k. Mikaelskapellet). Den besattes 1650 af österrikarna, som ända till 1798 hade rätt att mot en årlig summa af 5,000 gulden, vid behof inlägga en besättning där. Borgen, hvilken sedermera nyttjades som fästning, befann sig i förra hälften af 1800-talet i ett tämligen förfallet skick, men restaurerades 1850—55 af preussiske konungen Fredrik Vilhelm IV troget i det 14:e årh:s stil (se fig.). — 2. Två fordom suveräna furstendömen, H.-Hechingen och H.-Sigmaringen, hvilka fingo sitt namn efter borgen H. 1849 införlifvades de med Preussen, kallas vanligen Hohenzollernska länderna l. provinsen Hohenzollern och bilda nu en lång, smal landsträcka, som omgifves i ö., n. och v. af Württemberg, i v. och s. af Baden, samt 9 strödda enklaver i Baden och Württemberg. Areal 1,142 kvkm. 68,282 inv. (1905), 60 inv. på 1 kvkm., de fleste katoliker. Provinsen, som till största delen är bergig (Rauhe Alb och i n. Schwarzwald), vattnas i s. af Donau och i n. af Neckar. Jordbruk och boskapsskötsel äro landets viktigaste näringsgrenar. I H. finnas ett katolskt gymnasium, en realskola och en högre borgarskola. Provinsen H. bildar regeringsområdet Sigmaringen, som är deladt i fyra amt: Sigmaringen (hufvudstad), Gammertingen, Hechingen och Haigerloch. Amtet Hechingen omfattar det forna furstendömet H.-Hechingen l. det gamla grefskapet H. (236 kvkm.), de öfriga furstendömet H.-Sigmaringen (906 kvkm.), som utgjordes af två, genom H.-Hechingen skilda delar, "Oberland" och "Unterland". I judiciellt hänseende lyder H. under oberlandesgericht i Frankfurt a. M. och i katolska kyrkoärenden till ärkebiskopsstiftet Freiburg. — 3. Preussisk provins. Se ofvan. (J. F. N.)

Borgen Hohenzollern i sitt restaurerade skick.

Hohenzollern [håhentså'llern], tysk fursteätt, har sitt namn efter borgen Hohenzollern (se föreg, art.) och härstammar möjligen från Burchardingarnas släkt, som på 900-talet innehade hertigvärdigheten i Schwaben. Dess äldste kände medlem, Hunfried var 807 grefve i Rätien. 1061 föllo i en strid Burchard och Wezil Zolorin (Zollern). Af samma ätt som dessa voro bröderna Burchard, som stiftade grefliga ätten Hohenberg (utdöd 1486), och Fredrik II, stamfader för hufvudlinjen; de lefde i början af 1100-talet. Den senares sonson Fredrik III (d. omkr. 1200) var förmäld med borggrefve Konrad II:s af Nürnberg dotter Sofia och blef efter sin svärfaders död af kejsar Henrik VI belänad med borggrefskapet Nürnberg (mellan 1190 och 1192). Omkr. 1227 delade Fredrik III:s söner Konrad och Fredrik IV (II) sina arfländer så, att den förre erhöll borggrefskapet Nürnberg och stiftade huset H:s frankiska linje, medan den senare som grefskap behöll