Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hohenmauth ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stamlandet Hohenzollern och blef stamfader för
huset H:s schwabiska linje.
A. Frankiska linjen. Borggrefven Konrad
efterträddes 1261 af Fredrik III (d. 1297),
som förvärfvade Baireuth. 1331 lade hans
yngre son, Fredrik IV (1300—32), Ansbach till
sina besittningar. Fredrik V (1357—98)
upphöjdes 1363 i riksfurstligt stånd. Dennes
yngre son, Fredrik VI (d. 1440), blef genom
kejsarens utnämning 1415, genom formlig
förläning 1417 kurfurste af Brandenburg (som
sådan kallades han Fredrik I) och räknas därför
som preussiska monarkiens grundläggare. Af hans
sonsöner blef Johan Cicero (1486—99) stamfader
för den brandenburgska grenen af ätten (den nu
regerande tyska kejserliga grenen) och Fredrik
(1486—1536) för den ansbachska. Fredrik, som
äfven erhöll Baireuth, delade sina besittningar
så, att äldste sonen, Kasimir (1515—27),
erhöll Kulmbach och Georg den fromme
(1536—43) Ansbach. En tredje son,
Albrekt (d. 1568), som 1511 blifvit kallad
till Tyska ordens högmästare, blef 1525, efter
ordensregeringens upplösning, af Polen erkänd
som ärftlig hertig af ordenslandet Preussen
(Ost-Preussen). Sålunda delade sig huset
Ansbach i tre linjer, den kulmbachska eller,
sedan 1536, baireuthska, den ansbachska
och den preussiska, af hvilka den
första utslocknade 1557, den andra 1603 och
den tredje 1618. Då den ansbachska linjen
utdog, tillföll Baireuth Kristian (d. 1655)
och Ansbach Joakim Ernst (d. 1625), bröder till
kurfursten Joakim Fredrik af Brandenburg.
Den nya linjen Baireuth utdog 1769, då
dess område tillföll Alexander af Ansbach,
den siste af sin ätt (d. 1806), hvilken 1791
afträdde sina besittningar till Preussen. Den
i Preussen regerande grenen hade under tiden
utvidgat sig på annat håll. Den ofvannämnde
kurfursten Joakim Fredriks af Brandenburg son
Johan Sigismund (1608—19), som var förmäld
med Albrekt Fredriks af (Ost-)Preussen dotter
Anna, blef vid sin svärfaders död, 1618, hertig
af Preussen och förenade sålunda detta
land med Brandenburg. Johan Sigismunds
sonson, Fredrik Vilhelm (1640—88), "den
store kurfursten", förvärfvade suveräniteten
öfver Preussen (1656 och 1657), och
dennes efterträdare, kurfursten Fredrik III
(d. 1713) antog 18 jan. 1701 titeln konung i
Preussen och kallade sig som konung Fredrik I.
(Från hans yngre broder Filip Vilhelm, d.
1711, härstammade linjen Brandenburg-Schwedt,
hvilken utslocknade 1788). Konung Fredrik I:s
ättling i 5:e led, Vilhelm I, utropades 18
jan. 1871 till tysk kejsare och förenade sålunda
alla tyska länder under en hohenzollerns spira.
B. Schwabiska l. hohenzollernska linjen
stiftades 1227 af Fredrik IV (II),
d. omkr. 1251. En af dennes efterkommande,
Karl I (d. 1576), erhöll 1534 de riksomedelbara
grefskapen Sigmaringen och Veringen. Hans söner,
Eitel Fredrik IV (I, d. 1605), Kristofer
(d. 1592) och Karl II (d. 1606), delade sin
faders besittningar och blefvo stamfäder för
linjerna H.-Hechingen, H.-Haigerloch och
H.-Sigmaringen. H.-Haigerlochska linjen
utslocknade 1634. De båda andra linjerna
blefvo 1623 riksfurstliga och erkändes 1815
vid Tyska förbundets stiftande som suveräna.
Efter 1848 års revolution funno Fredrik Vilhelm
af H.-Hechingen (1838—49), med hvilken denna
linje 1869 utgick på svärdssidan, och Karl Anton
af H.-Sigmaringen (1848—49) för godt att
afträda sina länder till sin mäktige frände,
konung Fredrik Vilhelm IV af Preussen, och sedan
dess betraktas ättlingarna af H.-Hechingen och
H.-Sigmaringen som prinsar och prinsessor af
blodet inom det preussiska konungahuset. Karl
Antons af H.-Sigmaringen bägge äldsta
söner, Leopold och Karl, ha spelat en roll
i sin tids historia: uppställandet af prins
Leopolds kandidatur till spanska tronen bidrog
till att framkalla 1870—71 års fransk-tyska
krig, och Karl blef 1866 furste samt 1881
konung af Rumänien. — Litt.: v. Stillfried och
Märker, "Monumenta Zollerana" (7 bd, 1852—66,
supplementband 1890), Riedel, "Geschichte
des preussischen königshauses bis 1440" (2
bd, 1861), Schmid, "Die älteste geschichte des
gesamthauses der Hohenzollern" (3 bd, 1884—88),
Schwartz, "Stammtafel des preussischen
königshauses" (1898); "Hohenzollerische
forschungen" (7 bd, 1891—1902), fortsatta som
"Quellen und forschungen zur deutschen,
insbesondere hohenzollerischen,
geschichte", "Hohenzollern-jahrbuch"
(1897 ff.), "Quellen und untersuchungen
zur geschichte des hauses H." (1901 ff.).
V. K—r.*
Hohenzollernska länderna. Se Hohenzollern 1.
Hoher Sentis [hå̄her]. Se Sentis.
Hoher Stauffen [hå̄her]. Se Hohenstaufen 1.
Hohes Venn [hå̄hes]. Se Venn.
Hohe Tatra [h̄åhe]. Se Tatra.
Hohe Tauern [hå̄he]. Se Alperna, sp. 698, och Tauern.
Hohkönigsburg [hå̄-], medeltidsborg på
ett högt berg i Vogeserna, nära elsassiska
staden Schlettstadt. H. ombyggdes på en äldre
borgruin 1480 och förstördes under trettioåriga
kriget. Den vackra ruinen skänktes 1899 af
Schlettstadt till kejsar Vilhelm II, och
denne lät på tyska rikskassans och elsassiska
landskassans bekostnad restaurera eller rättare
nybygga den gamla borgen för en summa af öfver
2 mill. mark. I sitt nya skick (se sp. 957—958)
invigdes borgen högtidligt i maj 1908. Jfr
urkundssamlingen "Bausteine zur geschichte der
H.", utg. af E. Hauviller (1908), och B. Ebhardt,
"Die H. in Elsass" (s. å.).
Hohm. Se Home, H.
Hohnstein [hå̄nstajn] l. Hohenstein, fordom
grefskap i norra Thüringen, omkr. 660 kvkm.,
s. om Harz, mellan Helme, Unstrut och
Leine. Största delen tillhör nu Preussen,
en mindre del Braunschweig. Borgen H., vid
Neustadt, förstördes under trettioåriga kriget.
J. F. N.
Hoïran, norra delen af sjön Egerdir (se d. o.)
 |
| Hoj. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
