Syd-Amerika. Alla äro skogsfåglar och tillbringa sin mesta tid i träden; somliga tillbringa den hetaste tiden af dygnet på marken, där de springa med stor snabbhet. Deras föda består af löf och frukter, som de vanligen förskaffa sig morgnar och kvällar. Samtliga arter utmärkas genom ett egendomligt, för hvarje art olika läte. Det konstlöst byggda boet finnes städse i träden, aldrig på marken. Som köttet är synnerligen läckert, äro dessa fåglar föremål för en mycket liflig jakt, företrädesvis under fortplantningstiden, då deras vidtskallande röst förråder, dem. De kunna mycket lätt tämjas, och i Europas zoologiska trädgårdar hållas de allmänt; däremot fortplanta de sig mera sällan i fångenskapen. Man skiljer på tre grupper; vi nämna här Cracinæ (hokkohönsen) och Penelopinæ. Af de förstnämnda är Crax alector en bland de bäst kända: svart med purpurglans; buksida och stjärtpennornas spetsar hvita; näbben vid roten ljusgul; längd omkr. 95 cm. Den lefver i hela det inre Brasilien. Penelopinæ skiljas från Crasinæ genom mera långsträckt kropp, smärt och låg näbb, naken hud omkring ögat, nästan naken struptrakt. L—e.

Hokkohönset Crax alector.

Hokkohönsen, zool. Se Hokkofåglarna. Hoksjön, insjö i Svennarums och Ödestuga socknar, Jönköpings län, 200 m. ö. h., genomfluten af den från Tveta härad kommande Hoksån, vid hvars utlopp ligger H:s herrgård. Längre ned ligger Lindefors fabrik. Efter att ha upptagit smärre tillflöden kallas vattendraget Härån, upptager sjön Ruskens aflopp och förenar sig nedanför Hörle med Lagan. Längd 65 km. Hoktschiu. Se Fu-tschóu. Hokusai [hoksaj], japansk målare och tecknare, f. 1760 i Yeddo, d. 1849, är den i Europa mest bekante och berömde af Japans konstnärer. I sin ungdom var han företrädesvis målare, men sedan han omkr. 1810 grundat en skola, som fick stort anseende, utförde han hufvudsakligen teckningar, som utgåfvos i färglagda träsnitt. Första bandet af hans teckningar, Mangwa (Flyktiga skisser), utkom 1814. Han utgaf mer än 500 samlingar. De mest omtalade bland dem innehålla 100 utsikter af berget Fujiyama från olika synpunkter och i olika stämning (1834—36). Man räknar hans teckningar till 30,000. Han besatt en outtömlig och outtröttlig uppfinningsförmåga, den skarpaste blick för karaktär och rörelse både hos människor och djur — med ett par penseldrag ger han ett individuellt intryck af lif och rörelse. Han skildrar med underbar friskhet och omedelbarhet sina landsmän i dagligt arbete, i hvila, i fest och sitt lands natur i alla dess faser. Äfven det fantastiska och visionära var ej främmande för honom. Hans inflytande var mycket stort, och han har påverkat äfven det moderna europeiska måleriet. Han skref ock romaner, som han själf illustrerade. Jfr monografier af E. de Goncourt (1896) och Perzynski (1904) samt under art. Japansk konst nämnd litteratur. G—g N. Hokuspokus, trollformel, som taskspelare pläga använda vid utförandet af sina konststycken; skälmstycke. Ordets härledning är outredd. Man antar, att det är en förvrängning af den vid nattvarden inom den romersk-katolska kyrkan nyttjade latinska formeln hoc est corpus (meum), "detta är (min) lekamen". Hol, socken i Älfsborgs län, Kullings härad. 3,954 har. 736 inv. (1908). H. bildar med Siene och Horla ett konsist. pastorat i Skara stift, Kullings kontrakt. Hol, Richard, holländsk tonsättare, f. 1825 i Amsterdam, d. 1904 i Utrecht, lärjunge af organisten Martens, blef 1856 dirigent för "Amstels mannenchor" i Amsterdam, 1863 stadsmusikdirektör och domkyrkoorganist i Utrecht samt anförare för konsertinstitut i Haag och Amsterdam. H. var ej blott en af de mest ansedde dirigenter och lärare i Holland, utan äfven en utom sitt fosterlands gränser bekant kompositör, hyllande företrädesvis den moderna riktningen. Bland hans öfver 125 utgifna verk må nämnas 4 symfonier, operan Floris V, flera ballader (Der fliegende holländer m. fl.), oratoriet David, mässor, visor och kammarmusik —. Han skref därjämte kritiker i holländska musiktidningen "Cæcilia", en monografi öfver J. P. Sweelinck (1859—60) m. m. A. L.* Hola, folkhögskola (samskola) med landtmannaskola, i Torsåkers socken, Västernorrlands län. På grund af en undersökning rörande arten af skolans verksamhet indrogs 1908 statens anslag till densamma. Hola penningar. Se Mynt. Hólar [hoular], "kullarna", vanligt isländskt ortnamn. Mest bekant är det gamla biskopssätet Hólar í Hjaltadal, hvars namn oftast höres i dativformen Hólum (se d. o.). R. N—g. Holaster Ag. (grek. holos, hel, och asthar, himmel, stjärna), paleont., ett under krit- och tertiärtiden lefvande sjöborrsläkte, tillhörande fam. Echinocorydæ. Det hade hjärtformig omkrets och främre ambulacrum nedsänkt i en bred, grund fåra. En art, Holaster faxensis Hng, finnes i Skånes yngsta krita ("étage danien"). A. Hng. Holaveden, en skogstrakt, som sträcker sig mellan Vättern och sjön Sommen samt går ned öfver södra delen af Lysings och sydvästra delen af Göstrings härad i Östergötlands län samt norra delen af Norra Vedbo härad i Jönköpings län. öfver H. gick konungarnas eriksgata, och å densamma har svenska allmogen vid flera tillfällen sökt hejda danskarnas framfart, såsom 1452, då östgötabönderna under lagman Erik Nipertz tillfogade konung Kristians förtrupper ett allvarsamt nederlag; 1563, då Johan Turesson (Rosengren) lät igenbråta vägarna; 1564,