Ovidius och Horatius och anses som slovakernas främste poet i den äldre episka stilriktningen. Formellt påverkad af antikens mästare och i sin slaviska uppfattning af Kollár, skref han flera hjältedikter med ämnen från slovakernas dunkla sagovärld: Swatopluk, epos i 12 sånger (1833), Cirillo-Metodiada (1835) och Sláw (1839). Mest lyckad är han i de rent folkliga motiven. Dessutom utgaf han 2 bd religiösa dikter, Katolíckí Spewňík (1842—46). Hans samlade verk utkommo 1842 i 4 dlr och en vald upplaga med moderniserad ortografi 1863. A—d J. Holländare. 1. Tekn., en maskin för malning af fibriga råmaterialier, särskildt använd inom pappersfabrikationen, hvarifrån den härstammar. Den består af ett stort kar, i hvilket roterar en horisontell vals besatt med knifvar, som söndermala det gods, som skall bearbetas, lump, gammalt papper o. d. — 2. Sjöv., någon gång förekommande benämning på nackstek l. nackslag (se Påslagning). 1. G. H—r. Holländer. Se Hollaender. Hollænderdybet, det östra och kortare samt mest använda inloppet till Köpenhamn, mellan Middelgrunden och grunden vid Saltholmen, har ett djup af 13—17,7 m. och en bredd af 1,100—1,300 m. E. Ebg. Holländeri (ty. holländerei), besättning af mjölkkor, af hvilkas mjölk man bereder smör eller ost hemma vid gården. Namnet härleder sig däraf, att denna handtering först i Holland nådde en större utveckling. Jfr Stamholländeri. H. F. Holländska badet. Se Etsningsvätska. Holländska bjälkar. Se Hollandstimmer. Holländska blomsterlökar. Se Blomsterlökar. Holländska hästen är närbesläktad med den flamländska hästen (se d. o.) och känd som en god trafvare. Till färgen är den svart. H. F. Holländska litteraturen. En holländsk nationallitteratur uppkom först på 1100-talet. Dess första kända diktarnamn är Heinrich von Veldeke, som emellertid med lika stor eller större rätt kan räknas till den tyska litteraturen. Han skref sin berömda dikt Eneïde, en bearbetning af den fornfranska "Roman d'Eneas", för tysk publik och på tyska, och de litterära verkningarna af hans diktning spåras egentligen i Tyskland. Den holländska litteraturen upplefver sin tidigaste blomstring i de sydligare delarna af Nederländerna, framför allt i Flandern och Brabant, till hvilka snart äfven Zeeland och Holland sluta sig, och dess äldsta minnesmärken bestå i en rad riddardikter, tillhörande hufvudsakligen den karolingiska och den brittiska sagokretsen samt, med få undantag, utgörande öfversättningar af franska original. Till de mera betydande bland dem höra "Roman van Lancelot", "Karel ende Elegast", "Roman der Lorreinen", "Renout van Montalbaen", "Walewein" och berättelsen om "Floris ende Blancefloer", af Diederic van Assenede, alla från 1200- eller 1300-talet. Vida öfver dessa riddardikter står djureposet "Reinaert de vos", källan till den lågtyska folkdikten om "Reinke de vos" och hvars första del, författad omkr. 1250 efter fransk förebild af en eljest okänd diktare Willem, anses vara den holländska medeltidslitteraturens estetiskt yppersta verk. Dessa episka dikter fingo emellertid snart lämna rum för lärodikter samt världsliga och andliga rimkrönikor. Huvudrepresentanten för dessa diktarter och tillika för det nu i litteraturen framträdande tredje ståndets poesi var J. van Maerlant (d. omkr. 1291), den nederländska medeltidens på en gång fruktbaraste, mångsidigaste och inflytelserikaste skriftställare, mest berömd genom sitt historisk-didaktiska verk "Spieghel historiael" (närmast efter Vincent de Beauvais' "Speculum historiale"). De förnämste af hans lärjungar voro J. van Boendale (omkr. 1280—1365), författare till två rimkrönikor, "Brabantsche yeesten" och "Van den derden Edewaerd", samt två lärodikter, "Der leken spieghel" och "Teesteye", J. de Weert (d. 1352), som skref en lärodikt, "Spieghel der sonden", J. van Heelu, som författade "Slag van Woeronc" (1288), samt Melis Stoke, hvars "Rijmkronijk van Holland" (till 1305) är en bland de bästa källorna för prov. Hollands äldsta historia. Det gamla riddarväsendets korta återuppblomstring under 1300-talet och reaktionen mot den borgerlig-didaktiska skolan alstrade åtskilliga romantiska riddardikter, såsom "Seghelijn van Jerusalem" och den på inhemska traditioner uppbyggda äfventyrsromanen "Heinric en Margriete van Lemborch" af Hein van Aken (omkr. 1255—omkr. 1330). Ett berömdt diktverk från den senare medeltiden är "Der minnen loep" af Dirc Potter (d. 1428), en lärodikt om kärleken med inströdda "exempel", hämtade till stor del från Ovidius, men ock ur bibeln och medeltidslitteraturen. Den holländska prosan utbildade sig i 14:e årh. förnämligast genom J. van Ruisbroek (1294—1381). Vid denna tid uppstodo äfven i st. f. de stora lärodikterna och rimkrönikorna ett slags korta, sententiösa, ofta improviserade dikter, författade och framsagda af s. k. "sprooksprekers", kringvandrande konstnärer, som merendels uppehöllo sig vid de stores hof. Den berömdaste bland dessa är W. van Hildegaersberch (d. efter 1408), som författade ett hundratal smärre berättelser och moraliska betraktelser. Liksom i Tyskland och Frankrike framträdde äfven i Nederländerna i sammanhang med gudstjänsten och de kyrkliga högtiderna andliga skådespel; men jämte dessa andliga dramer utvecklade sig äfven ett världsligt skådespel, som behandlade gamla riddarsagor eller komiska scener ur folklifvet. I de kretsar af andliga och borgare, som vinnlade sig om dylika skådespel, utbildades efter hand i städerna under loppet af 15:e årh. de s. k. rederijkers-kamers ("Collèges de rhétorique"), ett slags litterära gillen, hvilkas medlemmar, de s. k. "rederijkers" (retoriker), samlade sig på bestämda tider för poetiska öfningar och föredrag, men i synnerhet för uppförande af skådespel. Dessa föreningar voro af stor betydelse, i synnerhet som de i sina skådespel behandlade äfven politiska och religiösa frågor. För sistnämnda orsaks skull blefvo de ock midt i sin blomstring undertryckta i de södra provinserna af den spanska regeringen, medan de i de norra egde bestånd in i 18:e årh. Den första af dessa "kamrar" grundades i Ypern i slutet af 1300-talet; den berömdaste och inflytelserikaste var "De Eglantier" i Amsterdam (stiftad 1496), med motto "In liefde bloeijende" (se Nederländska språket). Genom inverkan af det burgundiska hofvet, som tidtals residerade i Bruxelles,