uppblandades dessa "rederijkers" språk med tusentals franska ord och uttryck. Att rensa modersmålet från dessa främmande tillskott blef förnämsta omsorgen för Ph. van Marnix (1538—98), författare till den bitande satiren "De byenkorf der heilige roomsche kerke", D. Coornhert (1522—90) samt hans vänner R. Visscher (1547—1620) och H. Spieghel (1549—1612), de tre sistnämnde medlemmar af Amsterdam-kammaren. — Emellertid ingöto renässansen, reformationen samt frihetskrigen nya andliga krafter i nationen. Medan det redan 1426 grundade universitetet i Louvain var säte för den ortodoxa katolicismen och för humanistiska studier, blef Leidens universitet (stiftadt 1575) den holländska protestantismens högskola. J. J. Scaliger (1540—1609), som från Frankrike blifvit kallad till Leiden, bröt nya, friare vägar för de klassiska studierna. Icke blott inom klassisk språkforskning och fornkunskap, utan äfven i matematik, rätts- och naturvetenskap samt medicin glänste den holländska litteraturen, särskildt på 1600-talet, med världsberömda namn. Man började äfven bearbeta fäderneslandets historia; skalden Hooft skref "Nederlandsche historien" på ett rent och kärnfullt språk; H. de Groot (Hugo Grotius, 1583—1645) skref sitt epokgörande verk "De jure belli et pacis" samt "Annales et historiæ de rebus belgicis"; G. Brandt (1626—85) skildrade reformationens förlopp o. s. v. — Tidehvarfvets klassiska författare blefvo den ofvannämnde P. C. Hooft (1581—1647), som, bildad genom ett mångsidigt studium af den italienska poesien, gaf sina lyriska och dramatiska dikter formskönhet och välklang i förening med ett tankerikt innehåll, dock icke utan inverkan af Marinis concettimaner; J. van den Vondel (1587—1679), Hollands störste diktare (se Vondel), med ringare bildning, men rikare naturanlag än Hooft, full af kraftig och djup känsla i sina dramer, satirer och lyriska dikter; C. Huygens (1596—1687), som skref lyriska, satiriska och didaktiska dikter, hvilka mindre vittna om hans poetiska begåfning än om hans kvickhet och stora kunskaper, samt J. Cats (1577—1660) från Dordrecht. Bland deras samtida märkas systrarna Anna (1584—1651) och Maria Tesselschade (1594—1649) Visscher, J. Westerbaen (1599—1670), lyrikern J. Janssen Starter (f. 1594, d. efter 1626), Jan van Hemskerk (1597—1656), författare till den första holländska originalromanen, "Batavische Arcadia" (1637), samt J. Luiken (1649—1708). Andliga sånger författades af D. Kamphuisen (d. 1626). Som dramatiker utmärkte sig G. A. Bredero (1585—1618), författare af burleska lustspel, S. Coster, f. 1579, d. efter 1662, en bland stiftarna af den nationella teatern, G. Brandt, J. A. van der Goes (1647—84), äfven bekant genom sin beskrifvande dikt "De Ijstroom", J. Oudaen (1628—92) och J. Vos (d. 1667). Af det 17:e årh:s stora vetenskapsmän må nämnas filologen D. Heinsius (1580—1655), matematikern Chr. Huygens (1629—95) och filosofen B. Spinoza (1632--77). Ett ofördelaktigt inflytande på den holländska litteraturen utöfvades mot slutet af 1600-talet af de många från Frankrike, till följd af nantesiska ediktets upphäfvande (1685), till Nederländerna invandrade protestanterna. Dessa införde smaken för de store franske skalderna jämte förakt för den inhemska skaldekonsten. Den nationella tonen förstummades småningom, och den franska klassiciteten kom på modet. Hvad som ytterligare bidrog till den holländska litteraturens förfall var, att nationens handlingskraft slappades under den långa freden 1713—80. Den holländska litteraturen har således att för denna tid framvisa högst få utmärkta namn. Några skalder, såsom H. C. Poot (1689—1733) och J. van Broekhuizen (1649—1707), representerade ännu en mera nationell riktning gentemot de förfranskade skriftställarna L. Rotgans (d. 1710), A. Hoogvliet (1687—1763), med hans tråkiga epos "Abraham de aartsvader", S. Feitama (1694—1758), öfversättare af Voltaires "Henriade" och Fénelons "Télémaque" samt författare till tragedier efter franskt snitt. N. S. van Winter (1718—95) och hans hustru, Lucretia Wilh. van Merken (1721—89), skrefvo tragiska dramer och episka dikter; W. van Haren (1710—68) skref ett romantiskt epos, "Gevallen van Friso" (1741), oden och lyriska dikter, brodern O. Z. van Haren (1713—79) den episk-lyriska dikten "De geuzen"; P. Langendijk (1683—1756) utmärkte sig i lustspelet. Genom J. van Effens (1684—1735) "Hollandsche Spectator" (1731—35), efter engelskt mönster, utbildades den nyare prosan. Efter 1780 kom en svår tid för Nederländernas folk; krig och öfversvämningar rubbade nationens välstånd, främmande härar tumlade om i det af partier splittrade landet. Men under det växande trycket framträdde minnet af fädernas bragder och eldade skalder att väcka den slumrande nationalandan. Verkningarna visade sig tydligt först efter freden 1814. Den tyska litteraturens uppblomstring under sista tredjedelen af 18:e årh. framkallade äfven i Nederländerna sträfvan efter natursanning och originalitet; senare gjorde sig ock engelskt inflytande gällande. Härolder för den nyare riktningen äro lyrikerna H. van Alphen (1746—1803), J. Bellamy (1757—86) och Rh. Feith (1753—1824). Elisabeth Bekker (1738—1804) och Aagjen (Agathe) Deken (1741—1804) skrefvo i samarbete i slutet af 1700-talet genreromaner dels efter Richardsons, dels efter Goethes mönster. Historieskrifningen fick utmärkta representanter i J. Wagenaar (1709—73), författare till "Vaderlandsche historie", och S. Stijl. A. Kluit utgaf 1802—05 "Historie der hollandsche staatsregeering"; van Kampen och W. Bilderdijk (1756—1831) behandlade historien från konservativ-aristokratisk synpunkt. Den sistnämnde gaf sin mångsidiga och originella förmåga uttryck i alla diktarter. Bland utmärkta lyriker under förra hälften af 1800-talet må nämnas J. F. Helmers (1767—1813), J. Kinker (1764—1845), A. Loosjes (1761—1818), som äfven försökte sig i dramat och romanen, och i synnerhet H. Tollens (1780—1856), hvilken författade den nederländska folksången "Wien neerlandsch bloed" och förvärfvade stor popularitet som folkskald, särskildt genom fosterländska romanser, lyriska dikter och en stor beskrifvande dikt "De overwintering op Nova-Zembla", samt I. da Costa (1798—1860), Bilderdijks lärjunge och loftalare. En äkta naturskald och en af de få humorister, som den holländska litteraturen