Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hollar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppblandades dessa "rederijkers" språk med
tusentals franska ord och uttryck. Att rensa
modersmålet från dessa främmande tillskott
blef förnämsta omsorgen för Ph. van Marnix
(1538—98), författare till den bitande satiren
"De byenkorf der heilige roomsche kerke",
D. Coornhert (1522—90) samt hans vänner
R. Visscher (1547—1620) och H. Spieghel
(1549—1612), de tre sistnämnde medlemmar
af Amsterdam-kammaren. — Emellertid ingöto
renässansen, reformationen samt frihetskrigen
nya andliga krafter i nationen. Medan det
redan 1426 grundade universitetet i Louvain
var säte för den ortodoxa katolicismen och för
humanistiska studier, blef Leidens universitet
(stiftadt 1575) den holländska protestantismens
högskola. J. J. Scaliger (1540—1609), som från
Frankrike blifvit kallad till Leiden, bröt nya,
friare vägar för de klassiska studierna. Icke
blott inom klassisk språkforskning och
fornkunskap, utan äfven i matematik, rätts-
och naturvetenskap samt medicin glänste
den holländska litteraturen, särskildt på
1600-talet, med världsberömda namn. Man började
äfven bearbeta fäderneslandets historia; skalden
Hooft skref "Nederlandsche historien" på ett rent
och kärnfullt språk; H. de Groot (Hugo Grotius,
1583—1645) skref sitt epokgörande verk "De jure
belli et pacis" samt "Annales et historiæ de
rebus belgicis"; G. Brandt (1626—85) skildrade
reformationens förlopp o. s. v. — Tidehvarfvets
klassiska författare blefvo den ofvannämnde
P. C. Hooft (1581—1647), som, bildad genom ett
mångsidigt studium af den italienska poesien, gaf
sina lyriska och dramatiska dikter formskönhet
och välklang i förening med ett tankerikt
innehåll, dock icke utan inverkan af Marinis
concettimaner; J. van den Vondel (1587—1679),
Hollands störste diktare (se Vondel), med ringare
bildning, men rikare naturanlag än Hooft, full af
kraftig och djup känsla i sina dramer, satirer
och lyriska dikter; C. Huygens (1596—1687), som
skref lyriska, satiriska och didaktiska dikter,
hvilka mindre vittna om hans poetiska begåfning
än om hans kvickhet och stora kunskaper, samt
J. Cats (1577—1660) från Dordrecht. Bland
deras samtida märkas systrarna Anna (1584—1651)
och Maria Tesselschade (1594—1649) Visscher,
J. Westerbaen (1599—1670), lyrikern J. Janssen
Starter (f. 1594, d. efter 1626), Jan van
Hemskerk (1597—1656), författare till den första
holländska originalromanen, "Batavische Arcadia"
(1637), samt J. Luiken (1649—1708). Andliga
sånger författades af D. Kamphuisen (d. 1626).
Som dramatiker utmärkte sig
G. A. Bredero (1585—1618), författare af burleska
lustspel, S. Coster, f. 1579, d. efter 1662,
en bland stiftarna af den nationella teatern,
G. Brandt, J. A. van der Goes (1647—84), äfven
bekant genom sin beskrifvande dikt "De Ijstroom",
J. Oudaen (1628—92) och J. Vos (d. 1667). Af
det 17:e årh:s stora vetenskapsmän må nämnas
filologen D. Heinsius (1580—1655), matematikern
Chr. Huygens (1629—95) och filosofen B. Spinoza
(1632–77).
Ett ofördelaktigt inflytande på den
holländska litteraturen utöfvades mot slutet af
1600-talet af de många från Frankrike, till följd
af nantesiska ediktets upphäfvande (1685), till
Nederländerna invandrade protestanterna. Dessa
införde smaken för de
store franske skalderna jämte förakt för
den inhemska skaldekonsten. Den nationella
tonen förstummades småningom, och den franska
klassiciteten kom på modet. Hvad som ytterligare
bidrog till den holländska litteraturens
förfall var, att nationens handlingskraft
slappades under den långa freden 1713—80. Den
holländska litteraturen har således att för
denna tid framvisa högst få utmärkta namn. Några
skalder, såsom H. C. Poot (1689—1733) och J. van
Broekhuizen (1649—1707), representerade ännu
en mera nationell riktning gentemot de
förfranskade skriftställarna L. Rotgans (d. 1710),
A. Hoogvliet (1687—1763), med hans tråkiga
epos "Abraham de aartsvader", S. Feitama
(1694—1758), öfversättare af Voltaires "Henriade"
och Fénelons "Télémaque" samt författare till
tragedier efter franskt snitt. N. S. van Winter
(1718—95) och hans hustru, Lucretia Wilh. van
Merken (1721—89), skrefvo tragiska dramer och
episka dikter; W. van Haren (1710—68) skref ett
romantiskt epos, "Gevallen van Friso" (1741),
oden och lyriska dikter, brodern O. Z. van
Haren (1713—79) den episk-lyriska dikten "De
geuzen"; P. Langendijk (1683—1756) utmärkte sig i
lustspelet. Genom J. van Effens (1684—1735)
"Hollandsche Spectator" (1731—35), efter engelskt
mönster, utbildades den nyare prosan. Efter
1780 kom en svår tid för Nederländernas folk;
krig och öfversvämningar rubbade nationens
välstånd, främmande härar tumlade om i det af
partier splittrade landet. Men under det växande
trycket framträdde minnet af fädernas bragder
och eldade skalder att väcka den slumrande
nationalandan. Verkningarna visade sig tydligt
först efter freden 1814.
Den tyska litteraturens uppblomstring under sista
tredjedelen af 18:e årh. framkallade äfven i
Nederländerna sträfvan efter natursanning och
originalitet; senare gjorde sig ock engelskt
inflytande gällande. Härolder för den nyare
riktningen äro lyrikerna H. van Alphen
(1746—1803), J. Bellamy (1757—86)
och Rh. Feith (1753—1824). Elisabeth Bekker
(1738—1804) och Aagjen (Agathe) Deken
(1741—1804) skrefvo i samarbete i slutet af
1700-talet genreromaner dels efter Richardsons,
dels efter Goethes mönster. Historieskrifningen
fick utmärkta representanter i J. Wagenaar
(1709—73), författare till "Vaderlandsche
historie", och S. Stijl. A. Kluit
utgaf 1802—05 "Historie der hollandsche
staatsregeering"; van Kampen och
W. Bilderdijk (1756—1831) behandlade historien
från konservativ-aristokratisk synpunkt. Den
sistnämnde gaf sin mångsidiga och originella
förmåga uttryck i alla diktarter. Bland utmärkta
lyriker under förra hälften af 1800-talet må
nämnas J. F. Helmers (1767—1813), J. Kinker
(1764—1845), A. Loosjes (1761—1818), som
äfven försökte sig i dramat och romanen,
och i synnerhet H. Tollens (1780—1856),
hvilken författade den nederländska folksången
"Wien neerlandsch bloed" och förvärfvade stor
popularitet som folkskald, särskildt genom
fosterländska romanser, lyriska dikter och
en stor beskrifvande dikt "De overwintering
op Nova-Zembla", samt I. da Costa (1798—1860),
Bilderdijks lärjunge och loftalare. En äkta
naturskald och en af de få humorister, som den
holländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
