lämnade H. de flesta motiven till hans taflor, men äfven från Tyskland hämtade han sina ämnen. Hans landskapstaflor utmärkas för ett kraftigt temperament, korrekt teckning, kärleksfull uppfattning af naturen. Finska staten eger flera af H:s arbeten, däribland en mängd studier. Kristiania nationalgalleri eger ett finskt landskap. Jfr E. Aspelin, "Werner Holmberg, hans lefnad och verk" (1890; äfven på finska). H. af S.* Holmberg, August, tysk målare, f. 1851 i München, elev af W. Diez, valde kostymgenren till sin specialitet och målade med virtuosmässigt behandlingssätt interiörer med figurer: Guldsmeden (Leipzigs museum), En ung lärd (München, nya pinakoteket). Han har ock målat religiösa ämnen (Kristus på korset, altartafla i Obernburg, 1894), porträtt (prinsregenten Luitpold i Hubertuskostym, i nya pinakoteket, 1889) och landskapsstämningar i stiliserade starka färger. G—g N. <img l>

Holmbergsson. 1. Johan H., rättslärd, universitetslärare, f. 24 juni 1764 i Härnösand, d. 26 maj 1842 i Lund, blef student i Uppsala 1781 och promoverades till filos. magister 1788. Efter aflagd jur.-kand.-examen utnämndes H. 1790 till docent i kyrkolagfarenheten. Med bibehållande af docenturen tjänstgjorde han som vice notarie i Svea hofrätt 1794—99, hvarefter han under två terminer förordnades att i Uppsala upprätthålla juris oeconomiæ et commerciæ professorns ämbete. Sedan H. sökt båda de 1805 och 1806 ledigblifna juridiska professurerna i Uppsala, men vid deras besättande blifvit förbigången, uppsattes han af fakultetens nyblifna ledamöter på förslag till först den ena af de två äfven lediga adjunkturerna, och, då han äfven i fråga om denna förbigicks, därefter äfven till den andra, hvilken han, som 1806 aflagt juris licentiatexamen, följande år äfven erhöll. Egentliga orsaken till de motigheter, för hvilka H. vid dessa befordringsfrågor varit utsatt, låg däri, att han i en rättegång, i hvilken han uppträdde som sakförare, ansågs ha begagnat missfirmligt skrifsätt i en förklaring till K. M:t. H. vann visserligen saken för sina hufvudmän, men blef som författare till förklaringen dömd till bl. a. förlust af rättighet att föra andras talan. Denna rätt återfick han dock i sammanhang med sin sist omtalade utnämning. Under riksdagarna 1809 och 1810 verkade H. som sekreterare i lagutskottet och kallades 1810, sedan han i Uppsala s. å. promoverats till juris doktor, till juris professor vid Lunds universitet. Som sådan upprätthöll han ensam den juridiska undervisningen vid nämnda universitet, till dess han 1840 erhöll en medhjälpare i K. J. Schlyter. H:s ej synnerligt rikliga bidrag till den juridiska litteraturen röja en rationalistisk uppfattning och äro till stor del egnade åt försöket att gifva en filosofisk grundläggning och förklaring af rätten. Detta hindrar dock ej, att just H. i första hand ånyo väckt till lif det historiska studiet af vår rätt samt särskildt gifvit anledning till det arbete, som nödvändigt måste föregå detsamma, den genom hans lärjungar Collin och Schlyter besörjda revisionen och utgifningen af "Sveriges gamla lagar". H:s betydelse som juridisk lärare torde i öfrigt till stor del ha berott på själfva lärometoden. Han anordnade nämligen undervisningen, i strid mot hvad eljest var och till större delen ännu är öfligt vid våra universitet, i den form, att ungdomen fick under hans ledning själf sysselsätta sig med lösningen af juridiska frågor. Det var ett samarbete, som i hög grad verkade till utbildandet af en själfständig och mogen uppfattning hos de studerande. Dessutom hade undervisningen äfven i så måtto en praktisk gestalt, att H. ofta gaf de uppställda rättsfrågorna den konkreta form, som de i det verkliga lifvet ega. Detta höjde hos de studerande intresset för vetenskapen och förberedde dem småningom på det arbete, hvilket de som statens ämbetsmän skulle få att besörja. Att H. kunde gifva undervisningen ifrågavarande gestalt berodde till stor del på de insikter, som han under sin tjänstgöring i praktiska värf förskaffat sig. Resultatet åter var, att H., trots det att han under 30 år hade vid Lunds universitet ensam vården om den juridiska undervisningen och trots det att han ej i någon större grad utöfvade skriftställarverksamhet, kunde komma att, såsom han gjorde, på ett afgörande sätt bringa nytt lif i studiet af sin vetenskap samt höja vårt lands allmänna ämbetsmannabildning. H:s namn är därför äfven ett af de största, som tillhöra Lunds universitet och den svenska jurisprudensen. — Tryckta skrifter: In jus gentium positivum prolegomena (1803), De jure in re per contractus adquirendo (1806), Förklaringar öfver handelsbalken (s. å), De connubiis inter cognatos aut adfines prohibitis (1813) samt program och uppsatser i "Juridiskt arkif". Efter hans död utgåfvos, af K. J. Nerman, Juridiska skrifter af H. (1845). <img l>

2. Johan H., den föregåendes son, tecknare, f. 14 juli 1804 i Uppsala, d. 16 jan. 1835 i Lund, blef student 1820 och elev vid Stockholms konstakademi 1823. Han vistades sedan dels i hufvudstaden, dels i Lund. — H. var en originell man. Han gick iklädd ett slags 1600-talsdräkt och skref 1500-talssvenska. Som konstnär framträdde han först med fyra teckningar till Tegnérs "Axel" i Boyes "Magazin". 1826 började han, i samma tidskrift, utgifva Teckningar till Gustaf Vasas historia, etsade af Boye. Han hade jämväl någon tid handledts af Forssell i teckning och etsning. H. egnade sig nästan uteslutande åt teckningen, emedan det visade sig, att han saknade färgsinne. Som hans hufvudarbete anses 72 scener ur svenska historien (Nationalmuseum). Dessa konturteckningar begynte han själf etsa i koppar; efter hans död fortsattes verket af Forssell, men endast 23 blad utkommo. Till "Fritjofs saga" (5:e uppl. 1831) utförde H. illustrationer i litografi, hvilka dock ej utföllo lyckligt. Några teckningar till