lärjungar och fränder rest minnesvård öfver H. — H:s hustru, Ann' Margret Tersmeden (f. 17 febr. 1850 på Hessle, Uppland, gift 1869) har under namnet Märta Bolle skrifvit Fru Stråhle. Tidsbilder ur tre släktled (1894) och När riddar Ulf suckar. Ur familjekrönikan på Höögsborg (1896), bägge arbetena 1897 öfv. till tyska, och tagit verksam del i den svenska kvinnorörelsen. 5. Emil Algot H., son till H. 3, anatom, f. 14 maj 1866 i Stockholm, blef student 1886, med. kandidat 1893, med. licentiat 1898 och med. doktor 1899 samt s. å. docent och 1901 e. o. professor i histologi vid Karolinska institutet. Redan som student offentliggjorde H. flera afhandlingar i zoologi och anatomi, såsom Bidrag till kännedomen om de skandinaviska fåglarnes osteologi (1891), Om körtelinnervationer och körtelkapellarer hos lepidopterlarver (1893), Studier öfver hudens och de körtelartade hudorganens morfologi hos skandinaviska lepidopterlarver (1895). Sedan H. 1899 utgaf doktorsafh. Zur kenntnis der spinalganglienzellen von Lophius piscatorius, har han egnat sin stora arbetsförmåga åt histologien och inom densamma utfört många och betydande undersökningar, bland hvilka märkas Studien in der feineren anatomie der nervenzellen (1900), Beiträge zur morphologie der zelle (1901, 1904), Weiteres über das trophospongium der nervenzellen (1902), Ueber die trophospongien der quergestreiften muskelfasern (1907), Ueber die sarkoplasmakörner quergestreifter muskelfasern (1907). 6. Nils Fritiof H., son till H. 1, f. 28 sept. 1877 i Stockholm, student 1895, aflade filos. licentiatexamen i Uppsala 1903, promoverades vid Stockholms högskola till filos. doktor 1907 och blef docent i zoologi där s. å. Han företog 1904—05 en zoologisk forskningsresa till Bolivia och Peru. H:s vetenskapliga verksamhet har varit egnad företrädesvis åt insekternas anatomi och lefnadssätt; förutom speciella frågor (spermatogenes, exkretionsföreteelser, kitinbildning, muskelfästen m. m.) har han i flera arbeten behandlat större morfologiska frågor, såsom insekthufvudets uppkomst, och härom hittills offentliggjort Zur morphologie des insectenkopfes, I—III (1904—07). Bland H:s öfriga arbeten må nämnas Über vivipare insecten (1903), Ameisen als hügelbildner in sümpfen (1904), Studien über südamerikanische termiten (1906), Monographische bearbeitung einer schalentragenden mycetophilidenlarve (1907), Myrmecophile insecten aus Bolivia und Peru (1908), alla införda i utländska facktidskrifter. 1. (I. F.) 3. O. T. S.* 4—5. R. T—dt. 6. L—e. Holmgren, Herman Teodor, arkitekt, f. 31 mars 1842 i Östad, Älfsborgs län, elev 1863—71 vid konstakademien, reste 1871—74 i Tyskland, Frankrike och Italien samt blef 1887 led. af akademien. 1871 blef han arkitekt i Öfverintendentsämbetet och 1897 intendent för kronans byggnader i Stockholm. H:s förnämsta arbeten äro Universitetshuset i Uppsala (1878—87), Sundsvalls enskilda banks byggnad i Sundsvall, landsstatshusen i Falun och Luleå samt döfstumskolornas byggnader i Härnösand, Gäfle och Växjö. J. K—e.* Holmgrens sefirgarnsmetod. Se Färgblindhet, sp. 278, 281. Holmgång kallades i den skandinaviska nordens forntid en tvekamp, hvarigenom tvister äfven rättsligen afgjordes. De gamla sagorna skilja stundom mellan två slags tvekamp, nämligen holmgång och envig, men bruka på andra ställen båda benämningarna utan åtskillnad. Hufvudsakliga olikheten mellan de båda arterna af tvekamp bestod däruti, att holmgången, som oftare brukades inför rätta som ett bevisningsmedel, var förenad med flera formaliteter. Vid enviget var rummet, där de kämpande rörde sig, mindre begränsadt, och de fingo använda äfven andra vapen än svärdet samt buro själfva sina sköldar. Holmgången skulle däremot försiggå på en utbredd fäll eller pälskappa; de stridande brukade endast svärd af en viss längd och växlade i ordning hugg med hvarandra, hvarjämte de hade lof att begagna tre sköldar hvardera, hvilka dock ej höllos af kämparna själfva, utan af deras sköldsvenner. När holmgången nyttjades som rättsmedel, skulle före stridens början då gällande holmgångslag framsägas af den utmanande; däremot hade den utmanade, liksom i det egentliga enviget, rätt att gifva första hugget och att ställa annan man i sitt ställe. Tvekampen åtföljdes af offring: en oxe, som kallades blotnöt, skulle offras af segervinnaren, eller ock offrade före stridens början hvarje kämpe sitt särskilda blotnöt. Den, som blef först sårad, kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande af en summa, holmlösen, som vanligen utgjorde 3 marker silfver. När holmgången gällde besittningen af egendom, plägade den utmanande ofta visa sin oegennytta genom att sätta upp som segerlön (sigrmál) en penningsumma lika stor med den omtvistade egendomens värde. Bestämmelserna i detta afseende voro för öfrigt olika på olika tider. På Egil Skallagrimssons tid var det holmgångslag att, om den utmanande segrade, han skulle ha som segerlön det han hade fordrat; men blef han sårad, skulle han lösa sig med så mycket gods, som förut varit bestämdt, och om han föll i holmgången, så hade han förbrutit all sin egendom till segraren, som då blef hans arfvinge. Den sistnämnda bestämmelsen kunde lätt gifva anledning till missbruk, och i sagorna klagas det ock flerstädes öfver slagskämpar, som begagnade holmgången som ett bekvämt sätt att förvärfva sig land och lösören. — Som själfva namnet antyder, försiggick holmgången ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Där tillgång på dylika holmar saknades, omgaf man med ett stängsel stridsplatserna, som dock behöllo sin gamla benämning. Att utmana till holmgång kallades på norrönaspråket at skora á hólm, at skóra á til hólmgǫngu; och om den utmanade ej mötte på utsatt tid och ort, förklarades han af sin vedersakare som hvar mans niding. Af de skildringar, som sagorna förvarat angående holmgång, synes det, som om man i äldre tider gått till väga ungefärligen på samma sätt som vid det enklare enviget. De holmgångar, som omtalas i Egilssagan och i hvilka Egil segrade, tyckas åtminstone ha varit strider, där alla sätt att skada sin fiende ansågos tillåtna. Så omtalas det att, när en arfstvist mellan Egil och norrmannen Atle den korte skulle afgöras genom holmgång, Egil kastade efter en stunds fäktande bort sina vapen, rusade på sin motståndare och fällde honom till marken samt bet som ett rofdjur af honom strupen. Till följd af denna gräsliga seger tillegnade sig ock Egil den omtvistade jordegendomen. Noggrannare