beskrifves en holmgång mellan den isländske skalden Kormak Ogmundsson och hans landsman Berse. De stridande skulle stå, heter det, på en fäll eller pälskappa, som höll fem alnar mellan snibbarna och hade öglor i hörnen; dessa öglor skulle fästas om trästabbar med hufvud på ena ändan, hvilka hufvud kallades tjǫsnur. Den, som utbredde fällen, skulle gå till tjǫsnurna i en sådan ställning, att han såg himmeln emellan sina ben och höll sig i öronsnibbarna, under det han uttalade en formel, som sedan upptogs i offerbönen, hvilken kallades tjǫsnublót. Det skulle vidare vara tre med linjer betecknade rum af en fots bredd rundt omkring fällen och utanför dessa tre rum fyra stänger, som kallades haslor (hǫslur); en sålunda begränsad stridsplats sades vara en haslad vall. Hvar kämpe skulle ha tre sköldar, och när dessa voro sönderhuggna, skulle de träda in på fällen, äfven om de förut vikit utom den, samt därefter försvara sig endast med sina huggvapen. När någon blifvit sårad, så att det kom blod på fällen, var man ej pliktig att kämpa längre. Steg man med den ena foten utom haslorna, sades man vika; steg man utanför dem med bägge fötterna, ansågs man fly. — Utom enviget och holmgången omtalas på ett ställe ännu ett slags tvekamp, den s. k. kargången, som bestod däri, att de stridande innestängdes i ett öfvertäckt kar och där i mörkret växlade hugg med hvarandra. — Omkr. 1006 afskaffades holmgången på Island, till följd af den olyckliga tvisten mellan Gunnlaug Ormtunga och Skald-Rafn. Enligt en uppgift i Grettessagan vardt holmgången förbjuden i Norge omkr. 1012. (Jfr Duell och Envig.) Th. W.* Holmgård, ett stort rike med hufvudstaden Novgorod, i den nordliga delen af Gårdarike (se d. o.). Namnet tillkommer närmast landet mellan Ladoga och Onega. Men från dessa trakter sträckte riket H. sig dels något mot s., dels från Ladogasjön upp mot Hvita hafvet. De gamle nordborna stodo i liflig förbindelse med detta rike. Th. W.* Holmia, astron., en af småplaneterna. Holmia, latiniseradt namn på Stockholm. — Holmiensis, stockholmare. Holmia literata. Se Hardt, Richard von der. Holmiensis. Se Holmia. Holmium, kem., ett grundämne eller riktigare en grupp af grundämnen, tillhörande de s. k. sällsynta jordarternas metaller. Holmium ingår i den ursprungliga erbinjorden, men skiljes genom sitt absorptionsspektrum från egentligt erbium (se d. o.), hvilket upptäcktes först af Soret (1878) och kort därefter, oberoende af denna upptäckt, af Cleve. Metallen, som af Soret betecknats med X, erhöll af Cleve namnet holmium; salternas lösningar äro gula, och atomvikten ligger mellan erbiums och yttriums. I senare tid har A. Langlet uppdelat holmium i fraktioner, hvilka spektroskopiskt undersökts af S. Forsling, men rena element (med konstant atomvikt) har man därvid ännu ej lyckats erhålla. Ett flertal dylika torde emellertid ingå i Cleves holmium. A. E—r. Holmkapten. Se Holmmajor. Holmkommissarie. Se Holmmajor. Holmlund. 1. Josefina H., målarinna, f. 21 febr. 1827 i Stockholm, d. 1905, var elev af Billing, Edv. Bergh och N. Björnson Möller i Düsseldorf. Hon målade svenska och norska landskap, i synnerhet högfjällsutsikter. 2. Jeannette H., den föregåendes syster, målarinna. Se Möller. 1. —rn.* Holmlösen. Se Holmgång. Holmmajor, sjöv., kallades under 1600- och förra hälften af 1700-talet den officer, som biträdde varfsamiralen i Karlskrona och holmamiralen i Stockholm vid varfvets skötande. Holmmajoren hade kommendörs rang. Vid varfven funnos äfven andra befattningar, som voro uppkallade efter Holmen (Skeppsholmen) i Stockholm, såsom holmkapten, holmkommissarie och holmbokhållare. L. H.* <img l>

Holmquist, Viktor, skådespelare och teaterledare, f. 24 sept. 1842 i Stockholm, d. 31 maj 1895 på Löfnäs nära Mariefred, ingick sjuttonårig vid en teatertrupp (Smitts) och spelade vid olika sällskap i Norge och landsorten till 1870, då han fästes vid Zetterholms trupp i Stockholm (Södra och Djurgårdsteatrarna). Efter Zetterholms död öfvertog H. tillsammans med E. Wallmark Djurgårdsteatern för sommaren 1873, gaf därefter en tid gästroller samt företog en studieresa till Tyskland, Italien och Paris. 1875—78 tillhörde han Nya teatern, där han bl. a. med mycken framgång uppbar en allvarlig karaktärsroll, Tjælde i Björnsons "Ett handelshus", och uppträdde 1879 med eget sällskap å Djurgårdsteatern, där hans grefve Corniski i "Niniche" var en skapelse af oemotståndlig komik. S. å. hyrde han och L. Josephson i bolag Nya teatern, hvilken de 1880 inköpte, men 1890 nödgades sälja (se Stockholms teatrar), hvarefter H. hyrde den för sitt sällskap 1890—91. När kungl. operan ditflyttat, var han ett halft år anställd vid dennas dramatiska afdelning, men gaf därefter under tre år gästroller i Stockholm, landsorten och Finland. — Som komiker hade H. ymniga tillgångar i ett jovialiskt och uppsluppet lynne, omedelbarhet, stor förmåga af karakterisering, en utvecklad grimeringskonst och en, ehuru liten, förträffligt använd kuplettröst. Han skydde ej att "breda på" i buffa-framställning, utan att dock öfverskrida den smakfulla måttans gräns (man erinre sig t. ex. hans teaterdirektör Striese i "Sabinskornas bortröfvande", hans groteska och saftiga operettfigurer eller Lundström i "Andersson, Pettersson och Lundström"). Men därjämte förstod han att i sin komik inlägga en hjärtevinnande känsla på ett sätt, som adlade hans spel till verklig humor, i synnerhet som Jeppe på berget, Kumlander och Onkel Bræsig i "Lifvet på landet". Holmquist, Karl Fredrik, ämbetsman, f. 29 sept. 1857 i Göteborg, blef student i Uppsala 1876, aflade där hofrättsexamen 1879, blef vice häradshöfding 1884, assessor i Svea hofrätt 1890 och t. f. revisionssekreterare 1892. Han förordnades 1893 till expeditionschef i Ecklesiastikdepartementet, 1899 till underståthållare i Stockholm och 1900 till landshöfding i Kopparbergs län samt utnämndes 1901 till landshöfding där. På grund af 1900 erhållet